Det finns inget som gör mig glad?

Eller som Carl Jung sa "Man can not bare a meaningless existence".

Nej, jag vill inte börja knarka. Det är onödig utgift.

Jag vill bara hitta lite glädje, är det för mycket begärt?

Kan känna igen mig i mycket av det du skriver. Kommer inte på den senaste gången jag kände glädje, men det stör mig inte. Det har kommit till en sådan grad att jag nästan är likgiltlig till mina sinneslag. Är nu i tonåren och kanske är det inget annan än en "period" som jag går igenom.

På sistonde har betygen börjat dala, från ambitiös till medel. Jag ser helt enkelt inte mycket mening i att lägga ner arbete på diverse uppgifter och åtagande längre. På fritiden sitter jag mest framför datorn med WoW eller något annat spel. Men faktum är att jag endast spelar i brist på annan aktivitet. Det blir antingen spelandet eller att ligga och glo i taket.

Kanske låter som någon typ av deprision eller liknande, men det känns annorlunda. Jag är aldrig nerstämmd, på samma sätt som jag aldrig är glad. Ibland känns det som att jag går på tåget till skolan bara för att strömmen leder mig dit. När jag skriver detta får det mig kanske att låta som någon hjärndöd robot eller liknande. Kanske är detta en passande beskrivning.

Så var det jul igen då, har inte köpt någonting alls till någon och har inte ens julpyntat, jag bryr mig inte om julen även fast jag inte har någonting emot den.

Jag hade underbara jular när jag var liten, men nu bryr jag mig inte alls.

Borde jag inte bry mig mera? Varför känns jag så tråkig?

Jag bryr mig inte heller ett dugg om julen. Spenderade den helt själv i ett annat land.
Hade inga som helst problem med det.
Tyckte också att julen var riktigt rolig när jag var liten.

Testa lite olika droger brukar kunna sätta sprätt på vardagen

Jag känner likadant, men jag har en jättefin framtidsplan som ska lösa allt. Jag beställde också D-vitamin, det kanske kan vara något med det om ni som jag sällan är ute på sommaren eller på vinterns få ljusa timmar.