Det finns inget som gör mig glad?

Ok, bra.

Det har jag tyvärr inget svar på heller, eftersom jag inte vet. Inte ens när jag tänker efter

AlitheSecond: Kort och gott för att alla andra verkar ha det så roligt, när de har roligt. Vilket jag inte har, en viss avsaknad. Något jag naturligtvis klarar mig utan, men jag är nyfiken... det är därför som jag undrar hur det skulle kännas att vara glad....

Eller i andra ordalag.
"Happy? Anybody can be happy."
-Bob Dylan

Precis, hehe.

Jag känner precis igen mig i din situation, men ditt fall verkar vara snäppet värre än vad jag går igenom just nu. Jag kan nämligen se fram emot saker, och bli exalterad över småsaker. Och när jag funderar på det kommer jag fram till att det finns två saker kvar att leva för:

A) Jag blickar tillbaka på mänsklighetens påfund och blir ganska förväntansfull över vad vi kan komma på härnäst. Alltså lever jag för att det är intressant typ.

B) Hör till A), men mer konkret. Det finns nämligen alltid saker man vill uppnå eller som kommer ske i framtiden, som man vet om eller har planerat för. Små, meningslösa moment av njutning eller tillfredställelse blir till timlång förvänting och hopp om att det skall gå som man tänkt sig.

Jag tror nog att jag vill råda dig att försöka hitta saker som intresserar dig. Och efter att ha läst tråden blev det inte lättare. Tänk om du t.ex. kunde upptäcka nya saker i det du tror bara är vardagen? En sak som nyligen jag fann spännande var något som kallas för "lucid dreaming". Det är ungefär konsten att kontrollera drömmar. Detta gjorde mig fanatisk, och häpnad, då jag fantiserade om att kunna uppleva och förverkliga drömmar, utan att behöva göra något speciellt mer än att lära sig detta i verkligheten.

Här kan du läsa mer: http://en.wikipedia.org/wiki/Lucid_dreaming

Hoppas det hjälpt!

Det är klart att man tänker "Undra hur det kommer att..." men inte direkt så att jag är förväntansfull.

Tycker framtiden ser ganska mörk ut med växthuseffekten och liknande orosmoln. Inget jag bryr mig om, även fast jag kanske borde.

Och, jag drömmer sällan. För att inte tala om näst intill aldrig.

Se växthuseffekten som en utmaning. Överlevnad är alltid spännande, om man nu är inställd på att faktiskt överleva d.v.s.

Det är klart att man siktar på att överleva, är inte det allas stora mål? Att klara av livet...

Jag får väl fortsätta leva glädjelös.

Jag skulle tippa på att du känner dig som du gör just p.g.a att du inte har nåt som driver dig, det enda som tycks existera är 'rutiner och grå vardag' och det gör dig känslo-, gjädjelös. Fast det känns som att du inte har lust att resa, dra ut i skogen eller knarka svamp så kanske det är det som krävs för att livet skall öppna upp sig i sakta mak.

Ja, det är väldigt mycket rutiner och grå vardag det har du helt rätt i.

Och nej, jag har faktiskt inte lust att resa eller dra ut i skogen eller börja knarka, är det så ni andra klarar av era liv? Göra något extremt rationellt, kanske rent av olagligt?

Jag har känt likadant som du länge, dock så har jag testat en del droger och misstänker att mitt problem ligger där. Sabbat en eller två signalsubstanser typ

Jag tror inte man kommer någonstans om man börjar knarka, visst kanske känns schyst i början men sen när man slutar så ere samma sak igen om inte värre.