Har alla problem en lösning?

Men behövs det någon lösning då? Man kan ju anta att återfödelesen har ett gott syfte och att vi väljer att vara här, annars skulle det inte existera.

det skulle vara skönt om vi kunde dö och försvinna för evigt för att då skulle vi aldrig ha några problem. jag vet att ett evigt ingenting inte kan finnas... men det är så jobbigt...

man kan inte välja att finnas, för att man måste finnas för att kunna välja.

Om jag inte minns fel från religionsundervisning angående hinduismen och deras reinkarnation finns det ett slutdatum och all återfödelse kommer att stanna.
Dom som hunnit slukas upp i världsjälen är lyckligt lottade, medan alla andra.. Tja.. kommer att vara vilsna själar, antar jag.

Om det nu är så, kommer lösningen av sig själv?

Jag tror att allt har en lösning, men möjligt vis en lösning som vi antingen inte besitter kunskapen att lösa, eller rätt verktyg.

Man måste väl minst vara allsmäktig för att kunna lösa alla problem.

Men hur kan vi finnas då?

För att vara on topic, problem är subjektiva men jag vet fortfarande inte om svaret är ja eller nej.

Jag läste nyligen Wittgenstein, och hans lösning på "de stora problemen" var på samma gång svårt komplicerad och enkelt genial.

Han sade så här:

Världen är summan av alla sakförhållanden som finns.

Ett sakförhållande är den enklast tänkbara konstellationen av ting.

Att beskriva alla sakförhållanden är att beskriva hela världen.

Språket kan inte transcendera världen. Det kan bara beskriva världen.

Alla språkets satser som inte kan härledas tillbaka till ett sakförhållande i världen, är nonsens.

Därför är filosofin själv nonsens, eftersom den försöker beskriva det som inte kan ses och begripas, och därför säger sådant som inte kan sägas.

Det som man inte kan tala om, därom måste man tiga.
----
Det är onekligen ett sätt att befria sin tillvaro från alla typer av metafysiska problem. Efter att han skrivit detta, slutade han också med filosofin, flyttade till landet och blev folkskolelärare.

Du har rätt till din åsikt, men... ...jag vill bara påpeka att det där resonemanget inte bevisar någonting. Svaret i Nr. 2 säger att svaret på frågan i Nr. 1 är ja om detta är svaret. Det är samma sak som att säga:

1. Är bananer gula?
2. Ja, om detta är svaret.

Begreppet problem är ganska brett. Vi bör begränsa oss. Att bilen inte startar på morgonen är tex ett problem. Inkluderar vi sådana problem? Matematiska problem? Kärleksbekymmer?

Angående hurvida lösningar är subjektiva eller inte så är dem det med en typ av fall som undantag. Problem vars lösning är definierad. Exempel på detta är abstrakta problem så som "vad blir 4*4". Det blir per definition 16.

Problem som blir X.XXXXXXXXXX i all evighet måste ju anses inte han någon lösning eller?

"Är bananer gula?
Ja, om detta är svaret"

VA!? Vilket sätt att smita från svaret. Så kan du ju inte resonera för i så fall har du ju redan svaret på alla problem! 5 + 5... 19 om det är svaret?

Jag kanske kan hjälpa till att begränsa begreppet något.

Vad vi letar efter i den här frågeställningen är ett problem som saknar lösning.

Därför tycks det orimligt att problemet kan vara av en rent empirisk natur, eftersom sakförhållanden är begränsade i tid och rum, och problemen därför löser sig själva med tiden.

Vi söker med andra ord här ett problem vars existens a priori innebär att problemet av nödvändighet måste vara olösligt. Det innebär att det måste vara ett logiskt/metafysiskt problem - antingen en paradox eller en frågeställning som det ligger utanför vårt förstånd att svara på (som till exempel frågan "Finns Gud?").

Och allt subjektivt är overkligt.

Det är ju väldigt sant det han säger. Jag tänker mig att man tillslut måste sätta sig ner och meditera djupt (som t.ex yogis i indien) om man verkligen vill förstå något och det man lär sig kan man inte kommunicera.