Grabbar, ni som har barn hur kände ni?

Kl


Uppmaning:

Alla som inte tror på storkteorin och anser sig veta hur barn blir till - sluta referera en befruktning som "oplanerad/olycka".

Alla samlag som sker utan skydd kan leda till graviditet, således är de planerade.
Den som tror något annat borde 1. gå med i religiöst samfund 2. borde läsa en grundkurs i biologi.


Undantag:

Barn som blir till trots preventivmedel kan skäligen betraktas som inte planerade/icke förväntade.

Jag var 23 år och pluggade fortfarande när jag fick mitt första barn. Det var lustigt, men jag "tänkte" inte särskilt mycket på det under graviditeten. Definitivt ingen ångest eller rädsla för vad som skulle hända med mitt liv, utan mer bara: "Jaså? Jaha ..." Sedan kom barnet, en pojke, och livet förändrades till det bättre på ett sätt som man över huvud taget inte kan begripa när man inte har barn. Att fortplanta sig är den biologiska meningen med livet. Att vänta med den i tron om att det finns viktigare saker att göra är självbedrägeri, för kvinnor såväl som för män.
Tre år senare blev jag far till en dotter också. Världens lyckligaste är jag nu. Ja, frånsett den totala ångesten över att dottern strax skall börja på dagis och att jag måste återvända till jobbet. Blärk.

Har 3 smågrisar, 11, 7 och 5 år. Själv har jag hunnit bli 37 så jag var alltså 26 när ettan satt.
I vårt fall var det ett medvetet val, fasta jobb båda 2, ok lägenhet, bil, rest mycket mm mm.

Så här med några fler år på kontot kan jag inte känna att jag fått försaka något. Vi hade båda 2 tröttnat så smått på krogspringet, hon kunde köra vidare med sin musik och jag med mitt sportande på kvällstid. Självklart så fick vi anpassa kalendrarna efter varandras i omgångar och ibland har det blivit mycket barnvakt, men känner man bara efter hur ynglena mår är det ingen fara.

Det viktigaste råd jag kan ge nya farsor är att vara aktiva och delaktiga från start. Det enda morsan kan göra som du inte kan är att amma, resten kan man som fader minst lika bra.
Se till att utnyttja all pappaledighet som går, de 2 veckorna man får vid födelse delade jag upp på halvdagar så jag körde halvtid i en månad. Skitskönt.

Det var ett aktivt val men visst, det satt ganska långt inne. Man visste ju inte riktigt vad det innebar i form av begränsning av ens egen frihet, man oroade sig över hur det skulle gå, skulle ungen vara fullt frisk eller inte, fan, kan jag inte vara en slacker längre utan måste jag dra in pengar. Visst hade man sina tvivel men de är borta nu och det är kul att bli farsa. Men det kräver en sund relation med mamman, är hon en idiot blir det nog jobbigt. Man måste kunna samarbeta. Lite som att driva ett företag tillsammans.