Grabbar, ni som har barn hur kände ni?

Hej

Ni killar/män/gubbar som har barn, hur kände ni inför detta? Var det ett aktivt val eller var det en 'olycka' så att säga.

Det råder ju ingen tvivel om att kvinnor har barn-älskar-genen inom sig och sätter barnproduktion framför allt och alla bortom all rim och ranson.

Men hur kände ni innan? Pressade? Glada? Ett enkelt och självklart beslut? Tänkte ni något på ekonomin i framtiden t.ex. (vilket kvinnor ger blanka fan i).

Känner pressen här kan jag meddela och upplägget ser ut så här:

#1-2 ungar inom 2 år
#obegränsad shopping-kassa till tanten ifrån mannens lön
#jobbfrihet för all framtid för kvinnan
#krav på att mannen skall vara hemma och sköta barnen

Kvinnor verkar ha nån hemlig jävla plan nånstans .. dom lovar och lovar att det inte är så som man uppfattar saker men likt jävla förbannat så blir det så.

Moderna kvinnor vill inte föda barn, så är det.

Är du blind och inte ser vad de skriver på forumen angående barn?

De skriver tydlig: vill inte ha barn eftersom vill spendera min tid på andra saker, barnen är inte viktig i livet, bla bla bla, osv osv osv

Det är fan klart som himlen, moderna kvinnor skiter i barn eftersom de tycker att det är jobbig att ha barn.

Javligt att läsa sånt, men det är så.

Inte min uppfattning alls. Den "moderna kvinnan" är en illusion skapad av samhället, i grund och botten finns det nedärvda beteendet kvar. Karriärskvinnor? Dom finns inte enligt mig.

Det är klart att det är en illusion.

Jag skrev ju att man kan inte ändra på ett par decenier det systemet som existerat på million år.

Det är bra att du fattar det.

Araber och negrer ska ta över eftersom de leker inte med jämställdhet och feminism.

Alltså den vita män begick självmord som en rass genom att låta sina kvinnor bli peppi långstrump ska det stå i framtidens historieböcker.

Hejsan!

Jo nog var det ett aktivt val att skaffa barn, men den där panikkänslan
fanns med ändå.
Jag tror att man hanterar det lättare om man som jag var 30+ när det var dags.

Jag diskuterade detta med en kusin som blev barnafar i tidig ålder och vi resonerade oss fram
till att det blir lättare med åren, han kände sig inte färdig med krogen, resor, festivaler,
och andra slyngelaktiga aktiviteter,
medans jag är nöjd om jag får en stilla pilsner då och då.

Sen det där upplägget som du beskrev känns väl lite...så där, äsch ja vet inte

Hur som helst är det inget vidare romantiskt eller flashigt liv med småbarn.
så se till att släppa den illusionen snabbt när ni skaffar barn, annars är det lätt att ni blir besvikna.

//NR

Ja, det var helt klart det största som hänt mig. Alla kategorier. Har inte upplevt så starka känslor som då. Jag var glad hela tiden före och även efter. Jag har aldrig sett några problem och ser fortfarande inga. Och definitivt ett aktivt val.
Det finns pojkar och det finns män. Det krävs en man för att ta hand om ett barn.

Jag har mitt första på väg nu. Hoppas det blir en pojke.

Vad är det för konstigt upplägg? Din mardrömsfantasi el vad? Skaffar man barn ska man skaffa ett sparkonto för barnen också, inte shoppa upp alla pengar.

Dessutom så strider punkt 3 och 4 emot varandra. Antingen är kvinnan hemmafru och har allt ansvar för barnen el så delar bägge på föräldraledigheten. Varför skulle mannen vara hemma och sköta barnen om frun redan är hemma? Såvida det inte gäller första två veckorna el att frun blivit sjuk.

Nu är jag ju inte själv kille, men kan iaf säja att det var min kille som först pratade om barn. Så tro inte att alla killar ogillar barn och ansvar. En del killar växer upp till män.

Jag gillar den här frasen: En del killar växer upp till män

Män ska ta hand om allting och fixa allting!

Varför det?

Jo, för att de är män!



Kvinnor strävar efter jämställdhet och kan tjafsa året runt om hur de har det svårt och allting är männes fel, men i verkligheten kvinnor kan ingenting: båda händer vänstra, hjärnan handikappad på logik, året-runt fittosjuka eller vad kallas det för - PMS som den javla TV-show kvinnohora spydde rakt i kameran på direkt sändning "jag har mensvärk" men i verkligheten supade FETT kväll före jobbet - såna kvinnor är om något går åt fel håll då är det männens fel eller PMS

Låt mig översätta din fras från kvinnospråket till mänskligt språk:

En del killar växer upp till män

betyder

om kille blev succesivt dominerad och brainwashad av sin flickvän, då han har blivit MAN! och om kille fortfarande kan tänka själv och leva livet hur han vill och inte hur hans flickvän vill - då är han javla omogen pojke!

Har en dotter på fyra år som jag älskar över allt annat. Fick barn genom en "olycka". Har slutat med att när hon var två år lät jag tjejen o mitt barn flytta upp till norrland varifrån hon kommer, för att jag hade skolan kvar o hon mådde så dåligt hade börjat få panikångestattacker mm, och jag sitter kvar i göteborg, vi gjorde ju slut innan hon flytta upp, men nånstans innerst inne har ja alltid haft i bakhuvvet att jag har ju en familj däruppe om ja vill ta de, jag har inte världens roligaste liv i götet heller så tänkte mer o mer på att dra upp nu den sista tiden o välja en familj. Nu Har hon hittat en ny snubbe som e pilot och egen företagare och gillar barn, jag e helt förstörd har ångest mår som en jävla heroinist som tänder av typ, min älskade dotter ska få en jävla plastpappa, ja vet att ja inte kan va arg o ledsen egentligen, eftersom att jag lät dem flytta upp, hittils har det gått rätt bra för exet har ju vart singel o så men nu kommer jag inte kunna palla o åka upp, komma in i hallen så står det en motherfucker där och har rollen som pappa, fy fan ja spyr nu... ja mår så dåligt vet inte var ja ska ta vägen en tomhet inom mig som e så fruktansvärd....

Hur det kändes?

Jag var ung, så man blev dömd av precis varenda jävel som skulle hjälpt en. Jag kan inte gå tillbaka till den tiden för det får mig att uppskatta att inte vara ung längre. Så jävla jobbigt var det.

Men relationen med barnet var alltid kanon. Det är folket runt som kan göra det jobbigt. Folk med alldeles för mycket inflytande som man är släkt med eller har nära vänskap med. Folk behöver vara föräldrar och andra ska hålla käften, så länge deras föräldraskap inte är direkt dåligt för barnet.

Det är mycket känslor. Gillar man det är det fantastiskt. Tycker man hellre om att inte känna så mycket blir man ingen vidare förälder, tror jag i alla fall inte. Det är ju ingen tamagotchi, man ska ta hand om, det är en komplicerad varelse som kommer att ha en personlighet.

Att vara förälder ska inte vara som att gå på nålar, att undvika snedsteg. Barnet blir inte tryggt hos en förälder som inte vet om h*n gör rätt eller fel. Därför är det svårt för unga föräldrar, för de har inte hunnit bygga Fuck-off-självförtroendet som krävs. Men man lär sig fort. Själv var jag pappaledig, länge. Tänk om man kunde vara det igen. Vilken känsla det är när ditt barn ser dig i ögonen och bara älskar dig så jävla mycket. Barn kan inte hindra det de känner, så deras kärlek till sina föräldrar är så oerhört fulländad.

Som pappa är du i början hjälpredan, men det är lugnt. Efter ett tag märker barnet att, nämen, det är en till här som jag inte får mat av men som pratar med mig och håller i mig. Det är inte mamma men det känns bra ändå. Den här personen kan jag också vara hos.