Skulle välja ett liv i evig lycka?

Hejsan!

Tänk dig följande senario, du kommer i kontakt med ett företag som utlovar evig lycka. Detta är den sista testen innan release så det är helt riskfritt och kostar inte ett öre.

Tjänsten de erbjuder är en maskin som du kopplar in dig i. Du går ner i en sorts koma och maskinen ser till att dina lycko-värden konstant är på topp. Du kommer altså att vara maximalt glad hela livet. Vi bortser från att kroppen eventuellt skulle kunna bli resistent mot kemikalierna som frambringar lycka, och maskinen förser en med näring.

Din livslängd förblir densamma men du kan inte avbryta försöket så om du väl bestämt dig så är du fast.

Min första spontana tanke var att jag inte skulle vara intresserad av det, men varför egentligen? Jag vill göra mina egna val, och utvecklas. Men varför? Jo för att bli lyckligare. Med maskinen så kan du kasta Maslows behovstrappa åt skogen. Du är redan lycklig, du behöver inte uppleva riktig vänskap eller chockladglass med kolasås.

"Men man måste möta olycka och sorg för att kunna uppleva riktiga lycka", tänker jag vidare. Men hur man än ser på det så är det bara kemikalier som utsöndras och det ända som händer när du "uppskattar" nånting mer är att man utlöser mera serotin eller vad ämnena nu heter.

Så, hur skulle ni göra?

//Z

Låter det för bra för att vara sant så är det oftast det.

Men nu förutsätter vi att det faktiskt är genomförbart.

Det intressanta är om det artificiella livet är mer värt.

Så, förutsatt att det var möjligt skulle du då leva ditt lev med evig kemisk lycka?

Känns som om det skulle motsvara ett drömtöcken av någon drog när du ställer frågeställningen. Det finns ju tillfällen då det är skönt att vara riktigt ledsen och nere. Jag tror det är en nödvändig känsla. Annars skulle man inte kunna njuta av sorgsna filmer mm. Det skulle jag inte vilja vara med om.

Om den där maskinen verkligen fungerade så är frågan snarast varför man inte skulle koppla in sig på den?

Problemet är att den kanske inte fungerar så bra i praktiken som det utlovas i reklamen.

Vi förutsätter att den skulle fungera garanterat felfritt då, och förse mig med fullständig lycka genom hela livet. Alltså den typ av lycka som rätt typer av gladjuicer i min hjärna kan förse mig med.

Jag skulle aldrig ens tänka tanken. John Stuart Mill uttryckte det väl i sin bok Utilitarismen. Han beskrev att mänsklig lycka har många olika nivåer, och att en rent djurisk, sinnlig lycka helt enkelt inte duger för en utvecklad varelse. En gris kan vara lycklig med så enkla ting, men en människa som sänker sig till den nivån kan inte i långa loppet känna att de har ett meningsfullt liv.

Meningsfullhet handlar egentligen inte om lycka. Visst är det en orsak till lycka, men jag vågar också drista mig till att påstå att meningsfullhet, vid sida om lycka, är en av få saker som kan upphöjas till ett självändamål. Kanske inte för alla, men definitivt för många. Och jag är en av dem.

Jag tror ens lycka är lite mer komplex än bara frågan om att förse ett konstant flöde av glädjeämnen till hjärnan utan att bli resistent, tror mixen är lite mer invecklad än så. Men även om aparaten i fråga va helt individuellt inställd med hänsyn till varje persons preferenser så skulle jag utan tvekan neka.

Jag skulle för stunden innan jag tar beslutet hata idén att vara i ett sådant patetiskt tillstånd - och vi människor lever för stunden.