Är det ingen som lider av mitt jävla problem?

Jag läser tråd efter tråd i flera års tid här om folks problem men sällan är det något som jag kan relatera till även fast jag tycker mitt problem borde vara det mest naturliga och vanliga av alla.

Problemet är att jag är så totalt obegåvad inom allt och känner mig totalt jävla värdelös jämfört med andra. DETTA ÄR INTE INBILLAT UTAN FAKTA. Folk ser ner på mig hela tiden (studiekamrater, kamrater, motsatta könet, föräldrar, syskon). Jag är en trög jävla nolla som aldrig lyckats eller varit bra på något. Orsaken med stort O är att jag lider av ointelligens och det leder till att jag är värdelös inom livets samtliga områden. Jag kan inte kommunicera med folk, förstå skämt i tid, se sammanhang i tid, göra rätt inför nya situationer... HUR KUL ÄR DET ATT LEVA UTAN ATT FÅ SJÄLVFÖRTROENDE GENOM NÅGON PRESTATION SOM ÄR BRA PÅ RIKTIGT JÄMFÖRT MED ANDRAS? Det går inte i längden eller hur? Vi behöver känna oss naturligt bra på något och jag är inte det. Visst är det en oerhört bra anledning till att dö? Har känt så här i 5 år, ifrågasatt det 1000 gånger men det går inte att komma ifrån att jag är talanglös. Börjar tappa ork/hopp nu, känner att uppochnerkurvan pekar starkare neråt.

Citatet låter fint, jag har hört det förrut, men jag upplever inte att det stämmer. Hade inte min sociala situation ballat ur pga fel miljö så hade jag eventuellt varit en lycklig idiot. Att befinna sig i högskole/universitetsmiljö betyder inte att snittet har höjts (om vi då inte talar om KTH...). De som idag går på högskolan är oftast sånna som inte lyckats på något annat sätt. Jag har upplevt vanliga arbetare som bra mycket intelligentare än mina klasskamrater.

Jodå, här är en till. Jag lider i stort sett av samma problem som dig!

Jag känner mig allmänt trögtänkt och har svårt att vara oseriös/skämta. Detta är mycket jobbigt i sociala situationer så jag drar mig helt enkelt från att säga för mycket. Ser oftast det roliga i skämt OM jag koncentrerar mig och lyssnar på vad andra säger, annars dagdrömmer jag mestadels. Dock har jag svårt för att hitta lämpliga skämt själv, eftersom det alltid är de där tråkiga kommentarerna och svaren som poppar upp i hjärnan först. Anser väl egentligen inte att min logik brister bara jag får tid på mig, men det får man ju sällan tillsammans med / i sammanhang med andra / i jobbsituationer.
Livet överhuvutaget känns väldigt grått och overkligt. Har egentligen inga vänner, och vet att jag inte kan skaffa någon eftersom man känner att folk undviker mig eftersom jag verkar så ensam och tafatt liksom :/. Och att leva i ensamhet hela tiden och inte få någon bra kontakt med andra människor håller på ta kål på mig. Men jag tror faktiskt inte andra märker att jag mår dåligt, och det kanske är tur det. Tänker på självmord varje dag fastän jag försöker låta bli genom att käka sömntabletter och sova. När man nyss har vaknat brukar det nämligen kännas bättre, ungefär som att man föds på nytt. Men det håller ju tyvärr inte i sig så länge. En till grej med mig är att jag hela tiden tänker riktigt svarta tankar när jag mår bra. Om jag t.ex skrattar vilket faktiskt händer ibland tro det eller ej, så motarbetar jag mig själv och tränger undan känslan. Då börjar jag istället tänka på att jag är en patetisk människa och att jag borde dö.

Jag gillar inte att jämföra mig med andra människor. Men en jobbig slutsats jag dragit i jämförelse med andra är att när andra verkar ha blivit bättre människor med tiden, så är det tvärtom för mig. Jag känner mig mycket sämre nu än när jag var i tidiga tonåren. Till viss del har det att göra med att jag nu som "vuxen" ofta är i sammanhang där det är varierande åldrar. Det är ju inte så konstigt om man känner sig underlägsen en 40-årig utåtriktad man t.ex. Och andra med stor erfarenhet i bagaget. Men det mesta verkar ändå ha att göra med att jag knappt har något liv och därför inte har något att dela med mig utav till andra. Detta är milt sagt frustrerande. Men jag försöker ändå att vara ute i olika sammanhang och prata med folk så gott det går. Jag gör det eftersom jag vet att det inte hjälper att gräva ner sig. Hittils har jag väl inte kännt så mycket framsteg, men det kanske kommer en dag utan att man lägger märket till det?

Jag läser tråd efter tråd i flera års tid här om folks problem men sällan är det något som jag kan relatera till även fast jag tycker mitt problem borde vara det mest naturliga och vanliga av alla.

Problemet är att jag är så totalt obegåvad inom allt och känner mig totalt jävla värdelös jämfört med andra. DETTA ÄR INTE INBILLAT UTAN FAKTA. Folk ser ner på mig hela tiden (studiekamrater, kamrater, motsatta könet, föräldrar, syskon). Jag är en trög jävla nolla som aldrig lyckats eller varit bra på något. Orsaken med stort O är att jag lider av ointelligens och det leder till att jag är värdelös inom livets samtliga områden. Jag kan inte kommunicera med folk, förstå skämt i tid, se sammanhang i tid, göra rätt inför nya situationer... HUR KUL ÄR DET ATT LEVA UTAN ATT FÅ SJÄLVFÖRTROENDE GENOM NÅGON PRESTATION SOM ÄR BRA PÅ RIKTIGT JÄMFÖRT MED ANDRAS? Det går inte i längden eller hur? Vi behöver känna oss naturligt bra på något och jag är inte det. Visst är det en oerhört bra anledning till att dö? Har känt så här i 5 år, ifrågasatt det 1000 gånger men det går inte att komma ifrån att jag är talanglös. Börjar tappa ork/hopp nu, känner att uppochnerkurvan pekar starkare neråt.

Jag läser tråd efter tråd i flera års tid här om folks problem men sällan är det något som jag kan relatera till även fast jag tycker mitt problem borde vara det mest naturliga och vanliga av alla.

Problemet är att jag är så totalt obegåvad inom allt och känner mig totalt jävla värdelös jämfört med andra. DETTA ÄR INTE INBILLAT UTAN FAKTA. Folk ser ner på mig hela tiden (studiekamrater, kamrater, motsatta könet, föräldrar, syskon). Jag är en trög jävla nolla som aldrig lyckats eller varit bra på något. Orsaken med stort O är att jag lider av ointelligens och det leder till att jag är värdelös inom livets samtliga områden. Jag kan inte kommunicera med folk, förstå skämt i tid, se sammanhang i tid, göra rätt inför nya situationer... HUR KUL ÄR DET ATT LEVA UTAN ATT FÅ SJÄLVFÖRTROENDE GENOM NÅGON PRESTATION SOM ÄR BRA PÅ RIKTIGT JÄMFÖRT MED ANDRAS? Det går inte i längden eller hur? Vi behöver känna oss naturligt bra på något och jag är inte det. Visst är det en oerhört bra anledning till att dö? Har känt så här i 5 år, ifrågasatt det 1000 gånger men det går inte att komma ifrån att jag är talanglös. Börjar tappa ork/hopp nu, känner att uppochnerkurvan pekar starkare neråt.