Citat:
Ursprungligen postat av -benito-
I yngre år var jag övertygad så kallad "nationell". Men så småningom kastade jag in handuken. Livet som nationalist var ganska tufft. Mycket våld. Problem i skolan med lärare som helt ogenerat gav en lägre betyg en du förtjänade. Man kommer i kontakt med polisen och hammnar i brottsregistret, svårigheter i arbetslivet osv.
Jag var förvisso beredd att ta skiten då jag var övertygad om att jag kämpade för mitt land och mitt folk. Men till slut fick jag nog. Orsakerna var många men framförallt ledsnade jag på Sverige och svenskarna. Jag insåg att jag höll på att spola ner mitt liv på toaletten men till vilken nytta? Sverige kommer aldrig att vakna!
Svensken är till 95 procent en vek jävla fegis. Man klagar och klagar men går likt förbannad och röstar på sossarna gång på gång. Man skulle aldrig drömma om att offra något för någon annan. Hur ofta ser man vedergällning när någon främling rånat en son eller våldtagit en dotter? Politikerna är landförrädare, visst men vem sätter dom där? Media är en förljugen propagandamaskin, förvisso men vem konsumerar och går på lögnerna?
Så nu är devisen "looking out for number one" precis som alla andra. Jag är bitter och hatisk men försöker jobba på så gott det går för att en dag lämna detta råttbo.
Jag har märkt att jag blivit allt mer antisvensk? Jag vill att det skall gå åt helvete. Jag jublar åt politikerskandaler och när det blir upplopp i ghettot. Jag myser ner sverige sjunker som en sten på diverse listor som till ex. välfärd och utbildning.Jag håller inte ens på sverige idrottssamanhang.
Så är det någon som känner igen sig? Är det någon som är aktiv idag som brottas med likartad problematik? Hur kan man motivera sig till kamp för ett folk som inte vill bli räddat?
Känner igen mig till 100%. Jag tror att det är ett naturligt stadie för alla som har ett eget tänkande och gått igenom samma saker som du. Steget från idealist till misantrop är inte så stor som man kan tro.
Saken är den att det är meningslöst att låta besvikelsen bli till ett hat eftersom vi endast förlorar på det själva. Se det istället såhär, att tankefelet de flesta nationella gör är att låta alla etniska svenskar innefattas utav begreppet "folk". Själv räknar jag endast min familj, min släkt och mina vapenbröder som mitt folk, i ordets betydelsefulla mening. Förutom etnicitet innefattar begreppet folk därmed även krav på släktskap eller handlingskraft.
Jag ser ingen som helst mening med att offra mig för en grupp grundlurade veklingar som dessutom avskyr min sort. Däremot ser jag en mening med att skapa en bättre tillvaro för mig själv och mina närstående, att när det är möjligt försöka öppna ögonen på utomstående samt knyta banden till de personer som delar mina åsikter och som även är lojala och handlingskraftiga, så att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. En förändring först i liten skala i vårt vardagsliv och lokalt, och tids nog om möjlighet ges även i det övriga samhället.
Vi ska förbereda oss genom att bygga upp oss själva fysiskt, psykiskt, socialt och ekonomiskt, men vi ska inte kasta bort allt för personer vi inte ens känner. Om svensken inte ser vad som händer, är för feg för att göra något åt det eller motarbetar oss; så låt honom lida i det mångkulturella helvetet tills dess att han endera dör rånad, våldtagen och misshandlad - eller fått nog och ansluter sig till oss.
Det finns ingen anledning till att agera kamikaze för främmande människor som inte står upp för sig själva och de sina. Tids nog kommer vi att vara starka nog att göra skillnad och tills dess ska vi endast ta vara på oss själva och våra närstående. Vi är många nu, och vi blir fler och fler för varje dag som går. Till slut kommer även många som, precis som du dragit sig tillbaka, att återansluta sig eftersom vi då kommer att ha en annan situation.
Våra värsta fiender är egoism, likgiltighet och feghet - vilket innebär att en förändring i detta avseende först måste åstadkommas i oss själva, för att sedan spridas som ringar på vattnet. "Start with the man in the mirror".