Bevisningen vid skadestånd pga av brott

I England, där civil- och brottsprocessen är mer separerad, förekommer det att ansvar för våldtäkt avslås i brottmålet, men ersättning för kränkning beviljas i civilmålet.

Min fråga är, har detta någonsin förekommit i Sverige. (någon startat en civilprocess om kränkningsersättning utan brottmål, överklagat utgången endast i civilprocessen när ansvar för brott avslagits etc)?

Vidare har jag några frågor ang de olika skadeståndstyperna och beviskraven.
I "Stureplansfallet" fastställer tingsrätten att de objektiva brottsrekvisiten har bevisats, men att dessa saknar uppsåtstäckning. Därefter säger man att på grund av utgången i ansvarsdelen ska inget skadestånd utdömas.

Om den objektiva skadegörande handlingen anses fastställd, borde inte Tingsrätten pröva huruvida den tilltalade har culpatäckning med övervägande sannolikhet, och isåfall döma ut skadestånd för sveda och värk, men inte kränkning? (om man antar att gränsen för kränkning går vid uppsåt)
Vidare, borde man inte pröva huruvida uppsåt förelåg med det lägre beviskravet övervägande sannolikhet, och isåfall döma ut kränkningsersättning också.

Om detta vore en ren civilprocess vore det en smula anmärkningsvärt om käromålet avslogs då uppsåt inte ansågs bevisat bortom rimligt tvivel, istället för oaktsamhet med övervägande sannolikhet. Varför sker detta i en kombinerad brott/civilprocess?
SKA det vara så att skadestånd för en brottslig handling förutsätter att ansvar döms för brottet, dvs att beviskraven är högre för en civilprocess där skadeståndanspråket finns pga brott? Gäller detta även i så fall "rena" civilprocesser, tex för brott som inte ligger under allmänt åtal?

Tyckte vissa delar i ditt inlägg var lite svåra att förstå, men i grunden fungerar det som så att när enskilt anspråk förs i ett brottmål är det två skilda processer, det finns inget som hindrar att skadestånd döms ut trots att den tilltalade frias i brottmålet. Detta är inget konstigt, utan händer då och då. Detta bygger ju på de olika beviskraven, för att fällas i en brottmålsrättegång krävs det ju mycket starkare bevisning.

Däremot finns det ju fall då det skulle bli väldigt konstigt om man skulle fria i brottmålsdelen (och det är så jag förmodar att TR resonerat i fallet som du hänvisar till) men döma ut skadestånd, i kommentaren tar man upp följande exempel, "en man åtalas för att ha skjutit en man på öppen gata och även försökt skjuta mannens fru som var i hans sällskap vid tidpunktenmen träffade endast hennes kappa, domstolen friar mannen i brottmålsdelen men dömer honom att betala skadestånd för kvinnans kappa".

Ja, det var ju flera frågor i en s a s.

Håller med tidigare inlägg generellt. Dock skall man ha i åtanke att målsägande ofta "bygger" sin skadeståndstalan på åklagarens åberopade rättsfakta och bevisfakta "grunden för talan är den gärningsbeskrivning som framgår av stämningsansökan. Målsägaden åberopar den bevisning som åberopas i ansvarsdelen." eller liknande. Om då åklagaren går på uppsåtligt brott så fallerar skadeståndstalan i den del det föreligger culpösa inslag och målsägande inte själv åberopat/stött sin talan på de eventuella culp´ösa inslagen. I vart fall är det så jag har förstått saken.

Oftast så omfattas ju culpa av gärningsbeskrivningen om den avser uppsåt. Uppsåtet så att säga täcker in även culpa (detta är emellertid inte helt klart, minns att vi på processrätten fick olika uppgifter kring detta av dels en professor som ansåg att så var fallet och dels en hovrättsacessor som menade att det inte ingår culpa i en gärningsbeskrivning med uppsåt), givetvis kan man också åklagaren specifikt ange att det skett med uppsåt eller i vart fall av oaksamhet för att slippa den här typen av osäkerhet. Om man utgår från att culpa innefattas i en gb med uppsåt så borde ju brottmålstalan kunna ogillas men det enskilda anspråket bifallas även om åklagaren bara gått på uppsåt och målsägande inte tillför ytterligare grunder.

Njaee, jag undrar verkligen om domstolen kan göra så. Om åklagaren åberopar att gärningen är uppsåtlig och målsäganden s a s håller med om detta dvs inte själv gör gällande att, oaktat uppsåt föreligger, i vart fall culpa föreligger, så torde rätten vara förhindrad att pröva om culpa är för handen m h t att part som påstår något i en civilprocess anses ha åberopsbördan för detta. Rätten kan ju inte döma över annat än vad part i behörig ordning åberopat till stöd för sin talan: görs inte culpa gällande av vare sig åklagare eller måsläganden tror jag inte, bara för att gärningsbeskrivningen innehåller rekvisit som kan omfattas av culpa, att rätten kan utdöma skadestånd p g a eventuell oaktsamhet. Rätten får inte, enligt min bedömning, i den situationen ens beröra frågan om culpa.

Okej, det är alltså delvis en processmiss av käranden att inte komplettera åklagarens framställan, som eventuellt gör att oaktsamhetfrågan ofta faller bort.
Men hur är det med beviskraven, varför görs inga separata bedömningar av den frågan då det trots allt är två processer med olika beviskrav?

Ja för att målsäganden påstår, implicit, att denne drabbats av sina skador genom uppsåtligt brott på sätt åklagaren påstår. Faller då ansvarstalan så faller skadeståndstalan eftersom denna grundar sig på uppsåtligt brott.Beviskraven "höjs" då till att bli samma som i brottmålsprocessen. Om målsägande dock gör gällande att denne drabbats av sina skador oaktat uppsåt så får rätten bedöma om culpa är för handen eftersom skadeståndet förutsätter culpa (om inte uppsåt naturligtvis). Det är ju inget strikt skadeståndsansvar på det sättet att man blir skadeståndsskyldig bara för att gärningen anses bevisad. Det krävs subjektiv täckning även i skadeståndsdelen.