Litteratur som behandlar Pulp (alltså serierna)

Har på sistone börjat intressera mig för gammal kitschig seriekultur och då gärna gammal pulp, skulle gärna vilja få lite tips på gamla serieklassiker och litteratur som analyserar och berättar om fenomenet "pulp". Vill även få igång en lite nostalgiskt retro-tråd där det diskuteras gammal kioskdeckare.

Tack på förhand.

Finns det ingen där ute som kan hjälpa mig?

Pulp tycker jag snarare brukar syfta på tidningar med noveller och andra prosaberättelser ("kiosklitteratur"), inte serietidningar som ju från början hade en entydigt yngre målgrupp. Men Bradford Wrights Comic Book Nation - The Transformation of Youth Culture in America kunde kanske vara av intresse, liksom Hubert Crawfords The Crawford Encyclopedia of Comic Books som presenterar seriematerial även från de mindre, idag mer okända förlagen (och därmed påminner om hur uselt mycket av det faktiskt var). Michael Vances Forbidden Adventures: The History of the American Comics Group kan möjligen också vara relevant men jag har tyvärr inte läst den fast jag velat, den är svåråtkomlig.

Några studier kring Fredric Wertham, "the Comics Code" och 50-talets seriedebatt kan väl också ge information om de skräpkulturellare sidorna av seriemarknaden (fast då kanske vi är lite längre fram i historien än den period du åsyftar). Amy Kiste Nybergs Seal of Approval - The History of the Comics Code och Bart Beatys Fredric Wertham and the Critique of Mass Culture kan i alla fall vara läsvärda.

#4 av Dan Raeburns ambitiösa fanzine The Imp kunde kanske också vara av intresse för detta område - det avhandlar Historietas Perversas, grälla, billiga och våldsamma vulgoserier från Mexiko.
http://www.avclub.com/content/node/20670
Sedan finns det tydligen åtminstone två böcker på samma mexikanska tema, Anne Rubensteins Bad Language, Naked Ladies, and Other Threats to the Nation: A Political History of Comic Books in Mexico och Harold Hinds' och Charles Tatums Not Just for Children: The Mexican Comic Book in the Late 1960s and 1970s, men jag har inte läst någon av dessa.

Serier med väldig pulp-känsla är ju även Fletcher Hanks' magnifika alster som nyligen kommit ut i en fin samlingsvolym på Fantagraphics, I shall destroy all the civilized planets. Se lite länkar i detta inlägg.

"The Steranko History of Comics" innehåller en hel del spännande pulp-fakta, både novell-magasin och serier med massor av omslag.

Om du är så moraliskt depraverad att du kan tänka dej att ägna dej åt fildelning så finns det länkar under Data&Teknologi->fildelning->Guider,FAQ&Länkar-> Länksamling torrentssidor som leder till Zult där jag såg några torrents som hette DC Comics Chronology - Golden Age Pack 1 som bla innehöll tidiga Batman och annat åldersstiget material.

Tack grabbar! (Jag antar att ni är av manligt kön som skriver i en sådan här tråd). Skall genast ge mig i akt att söka reda på allt detta.

Ett synnerligen levande minne av pulplitteraturen i serievärlden är ju f.ö. namnet Marvel Comics - publicisten Martin Goodman gav på 1930-talet ut en mängd pulpmagasin på ett stort antal olika egna förlag (Western Fiction, Manvis Publications, Postal Publications, Emgee Publications etc.). Bland de många titlarna med sensationella namn som Uncanny... och Spicy... återfanns även namnledet Marvel... i pulpmagasinet Marvel Science Stories, som sedermera bytte namn till Marvel Tales och därefter Marvel Stories. När man sedan gav sig in på serietidningsutgivning i den nya superhjältegenren - precis så här gick det till - fick serietidningen följaktligen namnet Marvel Comics, vilket ju sedan hängt med i olika inkarnationer och sedermera blev namnet på hela förlagsimperiet (även om tidningen bytte namn till Marvel Mystery Comics redan från #2).

Kom på en bok till som bör vara intressant: Gerard Jones' Men of Tomorrow - Geeks, Gangsters and the Birth of the Comic Book, förstås.

Till skillnad från många andra fanbaserade after the fact-studier som fokuserar på de enskilda serieskaparna ("pionjärerna") och själva seriefigurerna så betonar denna bok förläggarnas och tidningsmarknadens betydelse för seriemagasinets plötsliga uppkomst och sensationella genomslag. Där finns sålunda en del även om pulptidningarna (även om de på inget sätt står i fokus): major Malcolm Wheeler-Nicholson, lycksökaren som grundade det förlag som skulle bli DC Comics, drog sig fram som pulpförfattare sedan han lämnat armén; Harry Donenfeld som tog över utgivningen var pulpförläggare (vilket sannolikt ytterligare bidrog till serietidningens ytterst låga status); Jerry Siegel och Joe Shuster inspirerades av pulpmagasinens sf- och hjälteberättelser när de skapade Stålmannen etc.

Ett sorglustigt samband mellan serie- och pulpmarknaden återfinns i illustrationer som dessa, sannolikt gjorda av Stålmannens förste tecknare och medskapare Joe Shuster som ju hade svårt med försörjningen sedan han och Jerry Siegel fått avbryta samarbetet med DC (och bl.a. fick jobba som springpojke). Enligt Craig Joes Clean Cartoonists' Dirty Drawings är dessa halvpornografiska teckningar förmodligen den typ av anonyma jobb för pulpmarknaden som Shuster fick ta i den mån han överhuvudtaget fick några illustrationsuppdrag.

DC blåste dem ju rejält kan man ju säga.
Shuster var ju halvblind senare och kunde egentligen inte teckna längre.

Siegel fick stå med mössan i hand för att få lite ströskrivjobb här och var på 60-talet, bla. hos Warren och för Disney, han jobbade även på Marvel ett tag men inte som författare.

Men som sagt när det gäller lite fakta om pulpserier som The Shadow eller Savage, som även var rena berättelser så är Sterankos gamla History of comics 1, bland de enda serieböcker som ägnar sig nån tid åt dessa.

Dessa pre superhero serier röner inte samma intresse som den efterföljande epoken med superhjältarna.

Att de heter pulp beror på att de trycktes på överblivet papper sk. pulp efter dagstidningar och annat.
Vi har haft liknade koncept här Jules Verne Magasinet tex. som var först med att publicera både Superman och Batman här bla, de innehåller till stora delar sci-fi berättelser och liknade och så lite serier, dock kom den ut 1940 så superhjältarna var redan på gång.

Sen ska vi väl inte glömma bort stripserier, även där fanns ju hjältar som tex. Fantomen eller Mandrake som föregår Superman.

Nja, jag är inte säker på det och t.ex. Gerard Jones' bok ger andra perspektiv än de gängse berättelserna enligt David/Goliat-mönstret med det Stora Elaka Bolaget kontra den Lille Mannen. Många element i den traditionella framställningen av Stålmannens tidiga historia härrör väl från de medialt uppmärksammade rättighetsstriderna som fördes i samband med filmen 1978 och är ännu färgade av den tidens opinionsbildande retorik - och därtill kommer väl att seriefans och seriehistoriker hellre identifierar sig med serieskaparen-konstnären än med förlaget, och därför vidaretraderar föreställningen att DC skulle ha uppträtt särskilt skurkaktigt. Men när Siegel och Shuster sålde rättigheten för 130 dollar så gjorde man det ju på samma villkor som man sålde rättigheterna till alla serier man gjorde till förlaget för serietidningspublikation. Ingen visste förstås att just Superman - till skillnad från andra Siegel/Shuster-serier som Slam Bradley, Henri Duval, Dr. Occult, Radio Squad etc. - skulle få ett så sensationellt genomslag, och den ekonomiska risken var ju även här förlagets.

När sedan figuren blev och förblev en succé berodde det naturligtvis delvis på Siegels och Shusters ursprungliga idéer och insatser, men inte enbart detta utan också på att DC vårdade figuren och betalade andra begåvningar för att arbeta med och vidareutveckla den och hela superhjältegenren. Utan detta hade Stålmansfiguren sannolikt sedan länge varit en bortglömd modefluga i stil med jitterbug eller Betty Boop och möjligen på sin höjd haft ett nostalgivärde - Siegels omdöme och förkärlek för drastisk situationskomik verkar ju inte alltid ha varit optimal för en superhjälteserie, och Shuster hade visserligen en enkel och effektiv stil men knappast en som skulle ha kunnat utveckla figuren och serien särskilt långt.

Dessutom gick ju faktiskt DC med på att ge Siegel och Shuster större ekonomisk kompensation vid ett par tillfällen, och en domstol tillerkände dem rätten till figuren Superboy - vilken de dock sedan sålde till DC. När sedan Siegel ändå i hemlighet förberedde nya rättsprocesser (trots att han tidigare gått med på föreslagna förlikningar, och avlönades av DC) kan man ha förståelse för att förlaget rimligen reagerade negativt och sade upp samarbetet med dem.

Med tanke på hur många intervjuer man läst om metoderna som användes och det klimat som rådde så är jag tveksam till nån enstaka annan åsikt.
Faktskt kickade de ju Siegel och Shuster mer eller mindre efter affären, de visste redan då att det här skulle slå och omsättningen blev enorm givetvis.

Superboy namnet ägs än av Siegel och Shusters familjer, har varit ett förbannat liv om det på senare år.

DC har ingen Superboy längre, den de har i animerad film kallas Young Superman.

Mort Weisinger var ett rövhål för övrigt, en typisk person ingen jäkel nånsin gillat, jag avskyr silverage Superman.
Själv tror jag inte Superman alls bara dött ut, det hade förr eller senare komit till att andra fortsatt göra figuren presis som med övriga kvarlevor från den tiden, utan i stället startade han enorm cirkus med superfigurer.

De kunde ju haft lite goodwill när millionerna började rulla in, som det är nu fick sånna som Neal Adams i princip sätta igång en massa krav mot DC på eget bevåg.

Sen är det inte alls alltid som du säger, kolla Bob Kane, Batmans skapare, han ljög sig ju blå hur han tecknade ända fram på 60-talet och nervärderade Finger nåt enormt trots att Finger ligger bakom Batman lika mycket som Kane.
Så det fins kronarslen både hos skaparna och kostymknuttarna.

DC comics var ett väldigt strikt bolag, med många icke seriemänniskor i toppen, ville man jobba där så fick man hålla käften helt enkelt och det gjorde de flesta, de ville bara ha mat på bordet.

Mins hur de försökte sänka Fawcett för att Cap. Marvel sålde bättre än Superman, en rent löjlig historia, men tja de lyckades ju till slut, fast då var superhjältarna på utdöene och det gjordes upp i godo utanför domstolar och Fawcett la ner allt i ämnet superhjältar.

Det var bråk inom Marvel med där fick ju sånna som Kirby, Wood och Ditko i princip göra sina serier själva (jaja förutom ev. tuchare osv) och sedan fixade Stan Lee dialogen(The Marvel Way).
Det hela slutade ju i att allihop till slut försvann från Marvel.
De menade ju att de gjorde det mesta av jobet men ändå bara fick sin del som tecknare i betalning.

Nu menar inte jag att Lee var en skit, han var väldigt viktig för Marvel så han är väl värd det han tjänade, men jag kan se att det kan bli komplikationer med andra personer med stort ego.

Än idag förekommer utnyttjande av unga ivriga förmågor hos bolagen.
Det är trots allt rätt få som tjänat stora pengar på serier, mest i början av 90-tal isf när allt gick att kränga i parti och minut.

Appropå det här har du läst The comic book war? den handlar om Marvel under 90-talet vad som hände bakom låsta dörrar til Marvel konkade.
Mycket intressant bok måste jag säga, man häpnar hur sånt vanstyre var möjligt, att de trodde det skulle funka.

Jag tror dock ändå att den "traditionella" berättelsen är färgad av fandom-historik där serietecknarna och fansen (de som anses handla av kärlek till mediet och figurerna) oftast får spela hjälterollen i förhållande till övriga aktörer som förmodas ha mer suspekta motiv (förlagen är profitörer som bara parasiterar på andras förmåga; redaktörerna strävar efter slätstrukna, marknadsanpassade produkter och har ingen känsla för seriemediets konstnärliga aspekter; kritiker är bigotta censurivrare drivna av moralpanik etc.). Men eftersom dessa historiker är skrivna av fans för fans har de en tendens att se det historiska förloppet som givet och självklart, att själva fandom är den drivande kraften i utvecklingen och att en figur blir populär enbart p.g.a. sina egna inneboende kvaliteter, och att man bortser från det mer oglamourösa (och torftigt kommersiella) arbete som också krävs för att åstadkomma en långsiktig framgång - där redaktörer, säljare, distributörer m.fl. också måste göra betydelsefulla insatser. Och för att dessa skall kunna få lön för sitt arbete och bidra till sina familjers försörjning måste förlaget naturligtvis kunna vara ekonomiskt bärkraftigt och ha den juridiska rätten till sin verksamhet klarlagd och säkerställd, så att man inte i nästa vecka står på bar backe.

Jag vidhåller att ingen "visste" att Stålmannen skulle bli en så mycket större framgång än de andra seriefigurer som Siegel/Shuster och andra kreatörer sålde till förlaget på samma villkor, i den stormiga lycksökarbransch som den helt unga amerikanska serietidningsmarknaden då var, och om Siegel och Shuster verkligen visste det så borde de väl ha fortsatt försöka sälja in den som dagspresserie i egen produktion, så som de egentligen ville, samtidigt som de försörjde sig genom sina övriga serier för DC.


Det finns väl dock vanligen inget som hindrar att ett rövhål är en duktig och driftig redaktör, och jag tror som sagt inte att det räcker med serieskaparnas/seriens "egen" kraft för att åstadkomma en framgång eller att det som händer bara händer. Personalkombinationen på National Allied Publications kanske var den optimala åtminstone i den historiska situation som rådde - åtminstone fick den ju bevisligen förlaget att överleva och sedermera växa till ett av de stora. I toppen en glad gamäng och entreprenör (Harry Donenfeld) som ser företaget mest som ett sätt att garantera honom själv en stadig och säker inkomst, så att han kan leva ett gott liv med fester, klubbar och älskarinnor, och som har charm och social kompetens för att kunna "sälja in" företaget, övertyga och attrahera finansiärer och kreditorer i kritiska ögonblick. - Vid hans sida den nyktre och plikttrogne administratören och bokhållaren Jack Liebowitz som bidrog till att ge företaget en prägel av moral, seriositet och långsiktig planering. (Liebowitz var en f.d. idealistisk socialist och en anekdot som kanske säger något väsentligt om hans person är att när han under inflytande av 1960-talets hårmode slutade att klippa sig varje vecka, så fortsatte han ändå att avlöna sin frisör för att denne inte skulle behöva lida ekonomiskt avbräck p.g.a. hans fåfänga. ) Och under dessa redaktörer, manusförfattare och tecknare som alla bidrar till att utveckla och uppdatera Stålmansfiguren så att den förblir säljbar och alla får mat på bordet, vilket inte är det sämsta.


Har ej läst den men skall gärna göra det, vad heter författaren? Om Marvels historia specifikt har jag nog bara läst Ronin Ros Tales to Astonish - Jack Kirby, Stan Lee and the American Comic Book Revolution som är ganska bra, och så kapitlen om Marvel hos Gerard Jones.

Comic Wars av Dan Raviv, mycket bra bok för att handla om ett företags fall.

När det gäller de anställda vanliga kreatörerna på DC så såg de aldrig några siffror på någonting, det var liksom inte som senare när de kunde få reda på försäljningssiffror eller liknade.
De hade betalt per sida lite olika beroende på vad de gjorde förstås.

Mort Weisinger var en fruktansvärd blodigel egentligen, det är en sån där jag aldrig sett någon säga nåt gott om.
Ungefär som att få gillade Vince Colletta, men han var ju inte direkt boss, fast han var art director ett tag tror jag, kluddgubben.

Att få göra en stripserie var på den tiden det alla ville, serier var verkligen i andar hand.
Kunde du få ut en strip som tex Eisners Spirit så kunde du göra dig en hel del stålar och öppna egen workshop.

Jag har diskuterat lite med folk som kände Siegel bla. och det var ett elände han hade då när DC övergav dem och han tiggde till sig småjobb, DC var då stormrika på hans alster, men tycker att de kunnat visat lite goodwill.
Men det var ofta så även senare att ut med det gamla och in med det nya.

Det fanns ju editors på Marvel som garvade åt Kirby på 70-talet, han var helt pasé liksom.

Men visst det är enklare för oss idag att se tillbaka på alltihop och kunna se vilka som egentligen var värda nåt, vilka som blev legenderna, även om de aldrig blev rika på serier.
Och inte fasen är det några kostymnissar direkt.

DC comics höll på att gå hädan efter att Marvel bankat dem gula och blå, de oinsatta som bestämde kunde inte begripa varför folk köpte Marvels tidningar, nån sa att det förmodligen var för de fula teckningarna.

De hade missat allting helt enkelt, trots snyggt och prydligt innehåll var det mest skräp de gav ut, så mot slutet av 70-talet var det bra nära att de försvann.
Det började väl vända något uppåt när gangster Infantino åkte ut med badvattnet.
Måste ha varit tungt att sätta sig och börja teckna igen hehe.

Men så kom lite nytt blod in som jobbat för Marvel bla och serier som New teen titans i princip rädda dagen.

Appropå skaparnas egna kraft, Image var ju just det, det blev ju en enorm boom i serievärlden alla ville vara Image då.
Sen föll allt samman pga att innehållet var mer eller mindre stel yta utan handling.
Så visst skulle det kunna gå, men i det fallet blev det ju så att det enorma spekulerandet i nya serier sköt allt i sank(obs jag avskyr Image från de där åren, finns inget värre, men fan va de sålde).

Sen har vi ju independentsvågen på 80-talet som gav enormt mycket bra serier där skaparna hade stor kontroll, men det höll inte det heller i längden tråkigt nog, många av de serierna är suveräna.

Idag ser jag dock DC comics som mer mångsidig än Marvel, och de ligger mycket jämt fördelade i USA, även om Sverige har 100% Marvel då.
DC har vågat lite mer med sitt Vertigo och givit ut en del som inet varit så hejdlöst superhjältebaserat.

Marvel har gått andra vägen och har allt mer knutit sig helt till superhjältar, och jag tror de faktiskt har förlorat sina marknadsandelar på det sättet.

Men OJ nu är vi långt från ämnet som var pulpserier, kul att diskutera med nån annan som delar ens intresse iaf, jag är främst DC människa av gammal vana men läser det mesta amerikanskt, jag följer mer mina favoritförfattare eller råd om vad som är bra än envist håller mig fast vid en utgivare.