2007-11-16, 14:46
#1
Dos: 50 stycken torkade.
Kön: Man
Ålder: 25
Jag kom hem från jobbet, väldigt medveten om att det var dags att städa hemma i lägenheten. Då slog mig tanken om hur det skulle att städa trippad.
Den tanken räckte för att jag skulle börja tillreda te på mina torkade toppisar. Svampen fick småputtra i 15 minuter tillsammans med en skvätt pressad citron, smaksatte till sist med lite earl grey. Därefter intog jag teet i rask fart, tillräckligt snabbt för att halvt brännskada min tunga i alla fall.
I ungefär en halvtimme kunde jag städa innan mina sinnen ville annat. Jag kände hur effekten smög sig på och uppsökte hallspegeln, inga hallisar, men däremot så sa det bara TJONG i skallen när jag såg min spegelbild. Det kändes som min hjärna fick sig en elchock som släppte fri en euforisk känsla av att se sig själv! Jag testade att kika i spegeln en gång till, men då kändes det nästan lite jobbigt när det tjongade till.
Linoleumgolvets svaga nyansskillnader förstärktes, glödlampans sken antog en allt mer orange färg, det kändes lite som om jag kunde ”dimmra” taklampan med tanken.
Vid det här laget har det gått cirka 1,5 timmar sen intag, blåsan börjar kännas lite full så jag går in på toaletten, struntar i att tända lyset utan låter dörren stå öppen medan jag tittar rakt ut i hallen i ett dagdrömslikt tillstånd. Skorna som ligger huller om buller vid dörren tycks krypa runt som sniglar och omgivningen i hallen antar en dystrare ton på väggar, tak och golv. Det känns gammalt, tänker jag.
Färdigpissad och nöjd sätter jag mig vid datorn igen, surfar lite på flashback och utbrister i skrattattacker varje gång jag läser en antydan till något roligt, till slut orkar jag inte skratta mer och lyssnar lite på musik istället. Först letar jag efter några webradiostationer.. till en början var det ganska svårt, Internet Explorer öppnade ingen webradio trots att jag skrev ”webradio” i adressfältet. Wtf..
Jag lyckas till slut ta mig in på SR.se och P3 Rockster. När jag trycker igång radion strömmar Marilyn Manson ut ur högtalarna. Inte vad jag ville lyssna på så det klickades ner fortare än kvickt, ja i alla fall så fort jag fick ordning på muspekaren. Youtube fick bli nästa anhalt, där lyssnades det på Infected Mushroom och Shpongle. Plockade fram mobilen och ringde en kompis som vet om att jag har toppisar hemma och berättar att jag trippar. Han tyckte det lät kul och önskade mig lycka till med den fortsatta trippen och sa att jag gärna kunde ringa senare och avlägga rapport, eller om jag ville prata.
Tidsuppfattningen var alldeles skev vid det här laget, men jag tror att sambon skulle komma hem om 1,5 timme. Funderade lite över hur jag skulle bete mig normalt när hon kom hem, hur skulle jag dessutom förklara varför jag inte städat som vi kom överrens om. Jag beslöt mig för att spela sjuk.
Jag sprang runt en timme i lägenheten innan dess dock och upptäckte att min syn var helt klart förbättrad. Synen var kristallklar och mörkerseendet på topp. Då släckte jag ner hela lägenheten och gick runt. När jag gick förbi fönstret så blev jag så häpen över skärpan jag hade i blicken. Mina tefatstora pupiller fungerade verkligen omänskligt bra. Bilarna svishade förbi och det kändes som det var stora leksaksbilar. Jag kunde inte hålla mig och ringde kompisen igen och berättade vad jag upplevde. I det ögonblicket backade jag från fönstret och märkte till min stora förvåning att Huset på andra sidan gatan blev förstorat i fönstret ju längre jag backade. Fönstret fungerade som ett förstoringsglas helt enkelt. När jag försökte förklara vad som hände till kompisen i telefonen kunde jag inte prata sammanhängande alls.
”Hahaha shit när jag backar”
”backar”
”Fönstret. Hahaha”
”Det blir större i fönstret”
”helt sjukt haha”
Allt under tiden som min polare asgarvar åt mig i telefon.
Jag sätter mig vid datorn en liten stund och fortsätter prata i telefon. Men nu får jag inget svar. Förmodligen hade jag lagt på och sedan snackat i flera minuter.
Hittar min kamera, vänder den och fyrar av ett gäng blixtbilder i ansiktet på mig, tänkte se om jag verkade trippad. Jag var i alla fall trippad nog att ha stora svårigheter att både ta fram bilderna och radera dessa.
Snart dags för sambon att komma hem, jag känner hur det klingar av och övergår i ett tillstånd av välbefinnande. Nästan ett opiatrus faktiskt. Ligger och myser under täcket, redo för att spela sjuk.
När hon väl kommer hem mår jag så jävulskt bra och blir dessutom jätteglad av att träffa henne, det gick inte att hålla masken i en sekund ens. Med stor glädje lyssnar jag på hur hennes dag har varit och ställer följdfrågor. Under tiden som hon pratar smeker jag henne lättsamt. Jag märker att jag är flummig som fan, kramas och pussas med henne. Hon vill äta mat, men jag vill bara njuta.
Bara njuta.
Kön: Man
Ålder: 25
Jag kom hem från jobbet, väldigt medveten om att det var dags att städa hemma i lägenheten. Då slog mig tanken om hur det skulle att städa trippad.
Den tanken räckte för att jag skulle börja tillreda te på mina torkade toppisar. Svampen fick småputtra i 15 minuter tillsammans med en skvätt pressad citron, smaksatte till sist med lite earl grey. Därefter intog jag teet i rask fart, tillräckligt snabbt för att halvt brännskada min tunga i alla fall.
I ungefär en halvtimme kunde jag städa innan mina sinnen ville annat. Jag kände hur effekten smög sig på och uppsökte hallspegeln, inga hallisar, men däremot så sa det bara TJONG i skallen när jag såg min spegelbild. Det kändes som min hjärna fick sig en elchock som släppte fri en euforisk känsla av att se sig själv! Jag testade att kika i spegeln en gång till, men då kändes det nästan lite jobbigt när det tjongade till.
Linoleumgolvets svaga nyansskillnader förstärktes, glödlampans sken antog en allt mer orange färg, det kändes lite som om jag kunde ”dimmra” taklampan med tanken.
Vid det här laget har det gått cirka 1,5 timmar sen intag, blåsan börjar kännas lite full så jag går in på toaletten, struntar i att tända lyset utan låter dörren stå öppen medan jag tittar rakt ut i hallen i ett dagdrömslikt tillstånd. Skorna som ligger huller om buller vid dörren tycks krypa runt som sniglar och omgivningen i hallen antar en dystrare ton på väggar, tak och golv. Det känns gammalt, tänker jag.
Färdigpissad och nöjd sätter jag mig vid datorn igen, surfar lite på flashback och utbrister i skrattattacker varje gång jag läser en antydan till något roligt, till slut orkar jag inte skratta mer och lyssnar lite på musik istället. Först letar jag efter några webradiostationer.. till en början var det ganska svårt, Internet Explorer öppnade ingen webradio trots att jag skrev ”webradio” i adressfältet. Wtf..
Jag lyckas till slut ta mig in på SR.se och P3 Rockster. När jag trycker igång radion strömmar Marilyn Manson ut ur högtalarna. Inte vad jag ville lyssna på så det klickades ner fortare än kvickt, ja i alla fall så fort jag fick ordning på muspekaren. Youtube fick bli nästa anhalt, där lyssnades det på Infected Mushroom och Shpongle. Plockade fram mobilen och ringde en kompis som vet om att jag har toppisar hemma och berättar att jag trippar. Han tyckte det lät kul och önskade mig lycka till med den fortsatta trippen och sa att jag gärna kunde ringa senare och avlägga rapport, eller om jag ville prata.
Tidsuppfattningen var alldeles skev vid det här laget, men jag tror att sambon skulle komma hem om 1,5 timme. Funderade lite över hur jag skulle bete mig normalt när hon kom hem, hur skulle jag dessutom förklara varför jag inte städat som vi kom överrens om. Jag beslöt mig för att spela sjuk.
Jag sprang runt en timme i lägenheten innan dess dock och upptäckte att min syn var helt klart förbättrad. Synen var kristallklar och mörkerseendet på topp. Då släckte jag ner hela lägenheten och gick runt. När jag gick förbi fönstret så blev jag så häpen över skärpan jag hade i blicken. Mina tefatstora pupiller fungerade verkligen omänskligt bra. Bilarna svishade förbi och det kändes som det var stora leksaksbilar. Jag kunde inte hålla mig och ringde kompisen igen och berättade vad jag upplevde. I det ögonblicket backade jag från fönstret och märkte till min stora förvåning att Huset på andra sidan gatan blev förstorat i fönstret ju längre jag backade. Fönstret fungerade som ett förstoringsglas helt enkelt. När jag försökte förklara vad som hände till kompisen i telefonen kunde jag inte prata sammanhängande alls.
”Hahaha shit när jag backar”
”backar”
”Fönstret. Hahaha”
”Det blir större i fönstret”
”helt sjukt haha”
Allt under tiden som min polare asgarvar åt mig i telefon.
Jag sätter mig vid datorn en liten stund och fortsätter prata i telefon. Men nu får jag inget svar. Förmodligen hade jag lagt på och sedan snackat i flera minuter.
Hittar min kamera, vänder den och fyrar av ett gäng blixtbilder i ansiktet på mig, tänkte se om jag verkade trippad. Jag var i alla fall trippad nog att ha stora svårigheter att både ta fram bilderna och radera dessa.
Snart dags för sambon att komma hem, jag känner hur det klingar av och övergår i ett tillstånd av välbefinnande. Nästan ett opiatrus faktiskt. Ligger och myser under täcket, redo för att spela sjuk.
När hon väl kommer hem mår jag så jävulskt bra och blir dessutom jätteglad av att träffa henne, det gick inte att hålla masken i en sekund ens. Med stor glädje lyssnar jag på hur hennes dag har varit och ställer följdfrågor. Under tiden som hon pratar smeker jag henne lättsamt. Jag märker att jag är flummig som fan, kramas och pussas med henne. Hon vill äta mat, men jag vill bara njuta.
Bara njuta.
(och fantastiskt bra formulerat slut på tripprapporten.
)
