Depersonalisation

ig: Dedär lät inte alls uppmuntrande...

Vad tror du att din depersonaliering började med, vad berodde den på?

Vilka faktorer var det som gjorde att du insjuknade mer åt psykos hållet? Knark, psykofarmaka såsom antidepp el. satt du enbart inne isolerade dig? Var det några större, andra saker får du gärna tipsa om vad man absolut ska hålla sig ifrån och vad som är det viktigaste att tänka på. Vägrar ens tänka tanken, fy fan. Tänker inte låta det hända..

Fast jag känner mig lite paranoid ibland måste jag medge, men inte till den grad att någon utomstående märker nåt.. inte alls överdrivet för den delen heller. (en viktig sak att nämna är dock att den är rättså befogad.. utan att gå in mer på det.. Så även utan depers. så hade jag varit nojig men inte till samma grad antar jag).

Vägrar låta det här tillståndet förvärras till nån form av psykos... då kommer jag se till att göra proceduren kort, ifall jag skulle bli riktigt sinnessjuk. Får helt enkelt inte hända.

Min barndom troligtvis... vore märkligt om det inte beror på det. Min mor var en nedgången heroinmissbrukare som därtill använde diverse bensodiazepiner hela tiden, så jag växte upp med en morsa som mest låg på soffan och stirrade ut i luften. Min pappa har bott utomlands hela mitt liv och han har ett digert kriminellt register. När han var 16 började han råna butiker och gick sedan över till drogförsäljning... sist jag hörde från honom bodde han i Madrid och "arbetade för att bli av med lite skulder".


Jag isolerade mig alltmer från omvärlden, och för att få en förklaring på varför jag inte kände mig som en verklig människa, som om man berövat mig livet man skall leva, så hittade jag på fantasifulla vanföreställningar. Under hela psykosen var jag medveten om att mina teorier lät långsökta -- men samtidigt kändes det som att jag verkligen var utsatt för en komplott för att döda mig.

Använder inte så mycket droger, mest bensodiazepiner när jag vill ta det lugnt eller när jag håller på att bli hysterisk eller manisk. De hindrar mig från att göra "dumma" saker.


Paranoian är väl först ett problem om den blir handikappande och begränsar ditt liv, eller om hela ditt liv kretsar kring eventuella vanföreställningar. Du skriver på ett hyfsat bra sätt så jag har svårt att tro att du är påväg in i en psykos. Psykotiska individer är disorienterade och gör logiska hopp.


Så tänkte jag också först, men nu när jag precis kommit ut ur en akut psykos och fått rätt medicinering känner jag mig extremt levande. Som om livet kommit tillbaka. Kommer för evigt vara tacksam till den läkaren som ordinerade riktig antipsykotisk medicin och skrev in mig på en avdelning. Var inte rädd för att bli galen, dagens psykvård är hur bra som helst och väldigt effektiv.

Ja, min despersonalisation är helt totalt borta. Kan väl hända någon enstaka dag att den kommer tillbaka, men i små mängder att man inte tänker på det såvida man inte känner efter.

Det brukade gå väldigt upp och ner för mig, vissa dagar kunde vara lite bättre, men i helhet så känndes det bara som om det blev värre och värre hela tiden. Såklart så kände jag efter hela tiden, vilket inte hjälper ett dugg heller, inte heller hjälper det för någon av er att läsa på dom hära forumen, snarare tvärtom. Det är säkert en slags tryghet för er att komma hit och läsa om andras symptom. Sånt skit ska bort. Jag vet att det är ett HELVETE men inga jävla trygghets tillflykter.

Det finns bara ett sätt att påskynda botandet. Jag kommer låta som en dryg kärring från vårdcentralen med självklara och "nyttiga" tips.

- Behandla din panikångest, ångest, oro eller vad det nu är ni har.
- Sluta läsa på forum om sånna hära problem. Det förvärrar det bara.
- Sitt inte innomhus framför datorn hela tiden. Ni har säkert kännt någon person som aldrig kan sitta hemma, utan måste alltid vara iväg och träffa människor, gå på stan och hålla sig sysselsatt, och man undrar bara hur fan ORKAR HAN!? ... bli sån
- Ät rätt mat, rök inte, snusa inte, knarka INTE och framför allt fixa en strikt dygnsrytm.
- Förstå att det är en del av dig just nu, du kan gråta och leta hur jävla mycket som helst efter svar men det hjälper inte.

Så om någon tror på mig, och anpassar sig efter detta så förväntar jag mig inget svar från den personen. Utan han/hon är ute och håller sig frisk

Med andra ord, det är dags att lägga "rock'n'roll" livet på hyllan och ta hand om din kropp ett tag.

Jobbigt...kom precis ut från inläggningen. Blev så då hopplösheten blev totalt. Iofs. bara tre dagar men det är tufft att komma ut till den overkliga verkligheten. Har snurrar rejält i huvudet på nätterna och har nästan hamnat i tripp-tillstånd. Mår väl stabilt nu men känner att det kan brista när som helst.

Har haft nästan exakt samma som alla i den här tråden i drygt 8 månader, känns fan inte som 8 månader.. Men rent fakta mässigt är det så, brukar ofta bara leva, hjälper som fan inte tänka inte komma på olika teorier om varför och hur utan bara göra, kan vara väldigt robot likt ibland men när jag väl stannar upp och tänker så inser jag att jag inte bekymrat mig med overklighet men antar att det bara är en temporär lösning.
Har även haft panikattacker, det hela började genom min sista svamp tripp och under panikattackerna är jag tillbaka i den, världen går i super speed eller slow motion, kom även på mig själv här om dagen när jag försökte sova att jag lyssnade på en melodi men helt plötsligt varvades den upp som om man snabbspolar och jag var nära på att få panik.

Vet att det bästa sättet att bli av med drömvärlden är att bokstavligt talat börja leva i verkligheten och skita i dator tv nästan mobil men jävligt svårt att klara sig utan dem när man växt upp med allt de. En sak till, jävligt skönt på nått sätt att höra att man inte är den enda i världen med det här, även fast jag ibland tror att alla är marionetter efter min vilja eller nått liknande.

Skulle vara kul med lite uppdateringar från vissa i tråden.

Just nu sitter jag och väntar in sommaren, inte så att jag lever i den för jag kan inte tänka fram i tiden på det sättet men att få komma ut en dag och bara gå i solskenet skulle gör mycket för min psykiska hälsa. Just nu sitter jag mest hemma, varvar med jobb och då och då stillar smärtan med någon opiod.

Det känns konstigt att skriva det här nu. Det ger uttryck för någon slags känslomässig vilja att sträcka ut till andra men själv när jag sitter här så känner jag inte ens att det är jag som skriver.

Jag har märkt av de dissociativa symptomen väldigt mycket senaste tiden och det är inte så kul. Kan inte tänka klart, har knappt något minne och medvetandet känns helt avkopplat. Ser mig själv i spegeln och ser bara ett kallt lik, ingen levande person. Bläää rent utsagt vad jag hatar det här.

Som du skrev Blåscht så har jag också bara haft det här 8 månader men det känns som en livstid, eller ja, det känns som det enda jag har levt även om jag inte kan greppa tidsbegreppet egentligen.

Är det fler än jag som fick sitt via droger? Jag vet att utlösande av depersonalisation är mycket vanligt vid drogbruk/missbruk

samma här.. sitter bara och hoppas att det här sjuka tillståndet ska släppa i sommaren. Kommer nog vara lättare att njuta av livet då känns det som..Tanken att åtminstone gå ut i solen och få lite mer energi glädjer mig. Jag VET att den här skiten kommer släppa nån dag eller åtminstone eroderas till en nivå där jag inte bryr mig om det och att jag förhoppningsvis kommer se tillbaka på det här som en positiv erfarenhet.
Brukar ibland gripas av overklighetskänslor när jag talar med folk. Förut fick jag bara tvångstankar när jag prata med folk som mitt huvud ville att jag skullle göra ... Typ "Undra hur dom skulle reagera om jag körde in den här ciggen i kinden på han" eller "Undra vad hon skulle göra om jag kysste henne bara sådär". Jag gjorde såklart inte dom fucked upp grejer jag fundera på men ibland så zona jag ut i dom där tankarna och glömde bort vad jag prata om nästan.
Kommer ihåg att jag hade samma känsla av overklighet eller "ego" funderingar när jag var liten typ 12 år ibland kunde jag kolla in mig själv i spegeln och ibland så tänkte jag liksom "shit det är jag som jag ser i spegeln" och mitt hjärta slog snabbare. Det är ungefär samma overklighetskänsla jag får när jag pratar med folk. Det här händer dock mer o mer sällan. Overklighetskänslan kan dock komma när som helst under dagen ibland... Jag kan vara i ett trappuppgång i Kristineberg på väg till nån eller på jobbet eller nåt där jag grips av den där känslan att hela skiten är overklig och det verkligen är jag som lever mitt liv. När jag är full och möjligtvis nerrökt så slipper jag ofta dom här tankarna men jag vet att det inte är en särskilt långsiktig lösning så det är ju inte direkt lösningen till problemet.

Texten förefaller sig kanske vara ett jävla hopkok svamlande och jag kanske inte ens har den här sjukdomen som kallas depersonalisation men jag kännde att jag behövde skriva av mig lite tankar som snurrar runt och det känns nästan som att jag mådde lite bättre av det

Jag kan verkligen känna med dig suki.
Framförallt det där med tvånget. Man blir avkopplad och ofokuserad i en konversation och börjar tänka sådana där dumma tankar.
Jag hade det innan jag fick detta men då var det på en nivå där jag kunde nästan skratta åt det i perioder även om det också var jobbigt.

Jag hade också sådana där grejer för mig att stå i spegel och titta på mig själv och fundera kring mig själv.
Sen utlöstes det hela av en drog men jag hade liksom byggt upp eländet under en lång tid nu när man ser tillbaka på det.

jag har också depersonalisation 24/7 och har haft det i 7år men det brukar försvinna för en stund om jag tränar stenhårt tills svetten sprutar, då brukar omvärlden kännas lite mer verklig.. man ska också se till att sömnen är bra, ha en fast dygnsrytm osv.. det har hjälpt mig mycket, det blir även lite bättre när jag inte tänker på det, jag började också med linser istället för glasögon för glasögonen gjorde att jag kände mig mer avskärmad...
Även om det kan kännas tungt nu så blir det bättre med tiden.. depersonalisation är inget som varar hela livet..

Har haft kortare perioder av vad som jag tror är depersonalisation, möjligen kanske det bara jag som är knäpp och har haft en del djupare ångest. Annars så känner jag mig bara väldigt distansierad, som vanligt, och en del apati. Fast alla kriterier stämmde, även om jag inte tänkt igenom det grundligt. Hade ingen riktig aning om var jag var, vem jag var, vad jag kände, eller något varför till det hela, visste bara att jag mådde dåligt och hade en enorm frustration av det och diverse anledningar.

a detta suger alltså , känner definitivt igen vad ni grabbar pratar om.
Mina overklighets känslor styr min existens mer och mer i takt med att jag har blivit berövad nästan Helt på min sömn då jag får sjuka tankar om saker som har hänt osv , vandrande vålnad som ser sleten ut är vad ja ser i spegeln nuförtiden, det är inte jag längre , känner ni igen det?
ni har inte tänkt på att ni kanske har Posttraumatisk stress syndrom?
kolla upp det på google. skriver igenom en tjock jävla dimma så sry för ett ointressant inlägg pz

jag gjorde ett inlägg först i cannabis forumet men det blev flyttat till drogakuten, tråden heter "är det nån som har haft liknande"
jag rökte alltså cannabis 10-15 ggr (skrev dock 20-25 i min tråd men när jag tänkte efter så var det färre ggr än så) och sista gången 1 oktober 07 så svimmade jag.. efter en vecka så fick jag helt plötsligt en jävla ångest och reagerade på minsta lilla ljud.. men till saken.. jag hade den här overklighetskänslan (blev succesivt bättre) kombinerat med fruktansvärd ångest i säkert 5 månader(den kraftigaste ångesten gick över efter kanske 3 månader).. så jävla hemskt.. jag kan inte direkt minnas hur det kändes nu.. men kan minnas att jag kollade på¨min kropp och mina ben och tänkte.. är detta mina ben? jag känner mig 70 kg lättare, vafan.. helt sjukt.. kände mig avdomnad i hela kroppen och kände ingen hunger eller trötthet alls.. det var åt helvete.. fick också fruktansvärt ont i ryggen pga att jag var så spänd och rädd.. gick mest runt i mitt hus på dagarna.. idag känner jag inte alls såhär.. det jag har kvar är att jag inte känner mig hungrig och är inte lika intresserad av sex.. och för mig har det vart en jävla kris jag har gått igenom,, så nu vet jag inte riktigt om jag är som jag alltid har varit eller om jag är annorlunda.. aa.. där ser man.. hade ingen aning om vad depersonalisation var men det kanske var en släng av det jag hade fått;/,, fan.. jag blir ledsen när jag tänker på hur ni här har det som har haft det i flera år.. sjukt.. hade fan inte klarat en dag längre än vad jag gjorde.. livet är riktigt orättvist..