Depersonalisation

Jag känner igen mig i detta...för mig känns det som jag inte existerar på något konstigt sätt, har ingen kontakt med mig själv och mina känslor. Har ingen klar bild över vad som händer runt omkring mig och är allmänt snurrig och förvirrad. Ett fåtal ggr har jag känt mig normal men endast en kort stund sen så blir det samma skit igen, nu kan jag inte minnas när det var sist. Går runt i en slags dimma, har ingen tidsuppfattning (flera år har gått och jag vet inte vad som hänt, vet knappt vilken dag det är osv), svårt för att fokusera och ser dåligt fastän jag inte har något synfel Allt detta kom för flera år sedan efter att jag slutat med Seroxat, tar för övrigt inga droger .......

Hej, jag har inte läst hela tråden, men jag frågar ändå.

Ibland när jag är i stressade perioder så får jag overklighetskänslor, det liksom känns som att jag drömmer en stund fast att jag är helt klar i huvudet. Det brukar sitta i en stund, och sen klingar det av. Har det med denna psykiska sjukdom att göra, eller är det helt friskt?

Mvh.

Har upplevt depersonalisering ett par gånger. Har varit alkoholpåverkad dock och det lär vara alkoholen som är boven. Ena gången var jag på en toalett på en klubb då jag helt plötsligt inte kände igen mig själv, var som en helt annan person tittade på mig i spegeln, och jag började fundera över om det var så som jag verkligen såg ut för andra människor. Det var heller inte 'nästan' jag i spegen, utan det var verkligen en helt annan person. Flippade totalt och sprang därifrån och tog mig hem.

En annan gång var jag också alkoholpåverkad. Hånglade med en tjej och fick sen känslan av att nåt övernaturligt var orsaken till kyssen, och allt som hände mig bestämdes av någon eller någonting. Känslan höll i sig in över nästa dag, och det var ren panik rakt igenom. Hörde kor råma eftersom jag var på landet, och fick känslan av att de skrek för att nån höll på att ha ihjäl dem. Och stod ett bra tag och kollade på ett litet äckligt djur som byggde en grotta i sanden men som bara kom fram och jobbade när jag tittade bort.

Men som sagt, jag har förstått att jag kan bli rätt mysko av alkohol, så det jag gör är att jag helt enkelt inte dricker alkohol längre, vilket har stabiliserat mycket av min nyktra vardag också.


edit -
Kan vara, men att kalla det en psykisk sjukdom är att ta i. Blir man tillräckligt stressad så är det väl möjligt att man får en överladdning i hjärnan och hjärnan motarbetar detta genom att distansera sig från känslor för ett litet tag. Om det är något som skapar problem för dig så är det bästa du kan göra att finna sätt att hantera din stress på.

Är overklighetskänslorna konstanta däremot så kan de klassas till "dissociative disorder" och för det behöver man nog hjälp.

Viktigt att komma ihåg är att de allra flesta psykiska symtom som beskrivs under olika diagnoser kan förekomma i viss utsträckning normal.

Huruvida det är sjukt eller "normalt" beror dels på intenistet och kvalitet i symtomet, dels dess konsekvenser.

Ex. Så kan vem som helst ha skumma tankar som liknar de som finns vid tvångssyndrom. Skillnade är hur oft de kommer och hur stark oro de väcker. De flesta har haft hallucinos i form av hypnagoga upplevelser (mellan sömn och vakenhet). Overklighetskänsla under berusning, under stark press, vid trötthet osv är också vanligt.

Är det så? Har haft både en psykolog och en psykiatriker förklara för mig att mina upplevelser inte är normala och att jag därmed ska låta bli alkohol.

Att ex se sig i spegeln då man är packad och känna sig "främmande" inför sitt utseende eller sin röst är nog vanligt. Det som blir avgörande är ju om det är besvärande, hur länge det sitter i osv.
Att inbilla sig att man hörde telefonen ring är normalt, att höra röster samtala om en då man är helt ensam är inte normalt. Men inte nödvändigtvis sjukt. Hörselhallucinos som man inte lider av ger inte psykosdiagnos.

Fast nu vänder du det till att det var nån lätt idé jag fått och att sen var det bra. Men känslan av att man just vaknat och märker att människan som tittar på en är nån helt annan (alltså inte symboliskt, utan verkligen en människa du inte sett förut), att det ger panik så man tror man måste kräkas och att man inte vet om man drömmer eller är vaken, inte "händer alla människor". Sen säger jag absolut inte att det är nån grund för att ge en diagnos, eftersom det då krävs att det händer regelbundet, men det bör iaf vara ett tecken på att alkohol inte är ens grej.

Skriver vad jag skrev på ett annat forum tidigare idag.

Även jag lider av depersonalisation och derealisation. Jag har haft det utan avbrott i 23 dagar nu. Det som utlöste det hela var en hallucinogen drog och det har varit helvete. Jag försöker dock acceptera läget och lära mig leva med det. Det brukar kännas bättre när jag gör saker har mycket att tänka på. Men samtidigt har jag svårt att tänka klart då jag känner mig luddig, yr och overklig. När jag känner av det mer så känns allt meningslöst, jag mår dåligt för allt och inget intresserar mig. Man känner sig bortkopplad från jaget och omvärlden, vilket ger en högst spökliknande känsla. Ibland är jag så borta så det känns som att jag ska svimma och jag vaknar ibland på nätterna och vet knappt vem jag är eller var jag är. Jag förstår att ni andra har det jobbigt men det känns betryggande att man läsa om andra med samma symptom.

Man lever fan inte ens halvt.



Jag känner samma sak, Det är som om jag upplever allt för första gången. Som om jag aldrig har sett omvärlden, min familj eller mina vänner förut. Man mår verkligen dåligt av det.

Välkommen till eländet, hoppas att ditt är övergående.
Utlösande faktor?

Tog den hallucinogena drogen 4-ho-met den första maj. Mitt livs misstag.

Hade du då tidigare erfarenheter av hallucinogena droger eller var detta din sk. debut? Hur upplevde du trippen, kom dissociationen efter att drogen klingat av i effekt eller började det under ruset och sedan fortsatte?

Låter hur som helst väldigt otrevligt. Har du kontaktat psyk?

Hoppas att det släpper för dig. Psyk kan ibland vara väldigt skeptiska när droger är inblandade i bilden, du kan kanske söka en psykiatiker/psykolog på Maria Pol, eller din stads motsvarighet. Inte för att du behöver avgiftning, men av egna erfarenheter tycker jag att de är mer realistiska och omhändertagande när det gäller sånt här (Mest för att de om några vet att det är omöjligt för en hallucinogen att ha verkan så länge som du haft dina men).

Lycka till

Tack ska du ha. Det var första gången jag tog en hallucinogen drog. När det slog i början av trippen kunde jag titta på mina vänner som om jag aldrig hade sett dem förut. jag kunde inte njuta utan fick en känsla av att jag inte kunde tänka eller förstå någonting. Jag fick under trippen en känsla av att jag var bortkopplad från in egen kropp. Har haft ett helt annorlunda synsätt på världen sen dess, utan att alls vilja det. Är alltid illa till mods och allt känns som sagt meningslöst och jag mår dåligt för allt.

Jag har inte kontaktat psyk eller liknande. Har endast talat ut i goda vänners sällskap.