Varför är vissa inte svartsjuka?

Jag har funderat över detta i omgångar. Brukar kanske flyta till ytan när man själv känner ett sting av svartsjuka o den andra sitter totalt oberörd...

Varför känner vissa inte sig svartsjuka? Min nuvarande pv säger sig aldrig ha kännt av svartsjuka inom förhållanden. För hans egen del då, bara tvärtom och då har den varit sjuklig (verkar vara lätt hänt att det går överstyr när den väl är där?). Han säger att han inte är svartsjuk av sig helt enkelt. Men precis som svartsjuka kan bottna i egna bekymmer så känns det som att en person som inte kan känna svartsjuka har bekymmer den med. Kanske med att tycka om ngn så pass mkt att bli rädd för att förlora den personen? Eller kanske är dumdristigt naiv att ta känslorna för givet?

För lets face it. Även om den dåliga svartsjukan, där personen försöker kontrollera partnern osv existerar, så har ju svartsjuka i sig positiva aspekter oxå. Dom flesta som blir svartsjuka o som håller det på ett normalt plan så att säga, de har ju de känslorna för att de ju vill ha en viss bekräftelse av partnern att känslorna dom har för varann är djupa osv, och att relationen är värd att kämpa för. Behöver vissa ingen sån bekräftelse alls? Det känns helkonstigt för mig...

Jag tror inte att det finns människor utan någon form av personlighetsstörning som är helt oförmögna att känna sig känslomässigt hotade pga en partner. Däremot är människor olika och därför både känner och visar att de känner på olika sätt. Det går nog inte att leverera något mer konkret svar på din frågeställning.

Dock går det heller inte att veta vad som rör sig i personens inre även om de utåt sett inte visar något eller om vederbörande har andra anledningar till att uppvisa en viss reaktion. Han kanske tycker det är pinsamt att verka svartsjuk, eller erkänna detta.

Jag tror det är fullt möjligt att inte känna svartsjuka om man har en stabil inre kärlek till sig själv. Svartsjuka grundar sig i de flesta ifall tror jag av det faktumet att man på något sett identifierar sig med/via sin partner på det sättet att man ser livet utan den som sämre, och där av inte klarar av det faktumet att partnern eventuellt skulle försvinna ur ens liv.
Detta kan man givetvis känna av även som en icke svartsjuk person, men alltid med vetskapen att man själv inte står och faller med det faktumet. Dvs, kärleken till sig själv är större än den man tar in utifrån. Om man på ett undermedvetet plan vet om att man kommer må hyffsat vad som än händer, finns det liksom inget skäl att försöka manipulera andra med onödiga saker som svartsjuka.

Håller med mr.pung. Tror nog att han helt enkelt är trygg i sig själv. Han behöver inte vara svartsjuk eftersom han vet att han kan få vilken brud som helst. Så därför är det inte hans förlust om du strular runt med någon annan, utan din.

Jag var aldrig svartsjuk i mitt förra förhållande. Dels så litade jag helt på min partner vilket hör ihop med att hon aldrig gav mig någon anledning till att känna oro. Hon blev till och med sur för att jag aldrig blev "svartsjuk" t.ex när hon skulle ut och festa med kompisar.
Vet inte varför, men är en väldigt rationell person så det kan ha att göra med det. Det är väldigt onödigt att gå omkring och oroa sig för saker hela tiden. Händer det så händer det, då får man handla utifrån de förutsättningarna, men att gå omkring och dra ner hela sin tillvaro med massa hjärnspöken är bara degenererande.

Jag ser inte mycket positivt i svartsjuka faktiskt. Jag ser ingen koppling mellan svartsjuka och bekräftelse på kärlek så som du gör. Min kille har aldrig visat svartsjuka och är i princip inte svarsjuk heller, det passar mig bra och jag får bekräftelse på att han älskar mig på massa andra sätt.

Jag är själv inte heller svartsjuk. Jag var det lite i början innan jag var trygg i mitt förhållande.

Jag anser att om man är svartsjuk så är man ofta osäker på sig själv, sin partner och sitt förhållande.

Det handlar uteslutande om självförtroende. Man känner sig helt enkelt trygg i förvissningen om att partnern inte har någon anledning att strula med någon annan. Och skulle hon göra det så är det ingen större förlust. Hon har då bekännt färg och hennes beteende visar att hon inte är något att sörja efter.
Och eftersom man själv är en toppenkille kommer man snart träffa någon ny, pålitligare och bättre partner. Och antagligen en ännu snyggare än den förra eftersom man själv ser så bra ut.

Vackert sagt
Håller helt med mina föregående talare om att svartsjukan till stor del ligger i sin egen självsäkerhet.

Var endast svartsjuk på min första misslyckade kärlek, efter det var svartsjukan som bortblåst för alltid. Jag trivs utmärkt med det, vissa kvinnor blir tokiga om man INTE är svartsjuk och börjar testa gränser, åtminstonne de under 20 år. Detta kan vara stundtals underhållande och stundtals tröttsamt.

Svartsjuka är ett tecken på osäkerhet. Är man inte osäker, på sig själv och/eller sin partner, så är man inte svartsjuk.

Vilket innebär att de mest svartsjuka killarna är killar med mindervärdeskomplex som känner att de fått en tjej som egentligen borde spela i en högre division än vad de själva gör...

tror det är ett tecken på störning att helt vara fri från svartsjuka i alla situationer

hade jag en tjej som blivit "kompis" med nån i sin skola, och typ skrev uppsats med honom, och sen började åka till honom och hänga.. jag hade blivit svartsjuk som fan!

Hade jag gjort liknande, och hon ej blivit det skulle jag tycka det var skumt.
Typ som om hon inte brydde sig, och därmed själv kunde göra vad nymfomanigt snusk som helst!

Tror detta stämmer väldigt bra. Jag tyckte att min förra flickvän var för snygg/bra och hela det köret vilket ledde till att jag ganska lätt blev svartsjuk när hon var på fester etc