2007-11-11, 02:09
#1
Substans: Svamp, okänd sort
Dos: 50 st torkade
Man, 77 kg
Tid: Runt 6 timmar, vet inte exakt
En kall höstdag i slutet av veckan så bar det iväg hem till V. Vid det här laget ville jag bara släppa allt, jag tog bara allt som det kom. Vi räknade upp 50 st var. Därefter gjorde vi en trevlig yoghurt/svamp mix och smaskade i oss detta. Jag hade förväntat mig att det skulle smaka skit men det gjorde det inte. V frågade mig hur det kändes efter att jag just ätit upp mitt. Jag sa att jag inte kände något speciellt, allt var helt lugnt, ingen nervositet.
Sedan var det dags för Fear and Loathing som V hade berättat för mig om. Jag måste säga att det var en intressant film. Efter kanske 20-25 minuter började det kännas i musklerna. Det kändes som om allt slappnades av, små krypningar i fingrarna. Det blev grymt svårt att koncentrera sig på filmen. Fuck this, vi stängde av filmen och gick en våning ner.
I ett rum där möttes vi en gigantisk TV som de hade där. Vi satte igång The Simpsons DVD’n, utan ljud. Anledningen till att vi skulle se på en säsong med Simpsons är oviss. Sedan kopplade vi in iPoden i stereoanläggningen och lutade oss tillbaka i sofforna som fanns där. Den första låten som vi slog igång var en låt med Broken Social Scene låt, vi ville mest höra hur den lät under influens, därefter lyssnade vi en liten stund på en playlist med ungefär samma innehåll.
Jag började se ett rött/lila sken i rummet som kom från tv’n som blev starkare och starkare. Efter att ha sett så många Simpsonsavsnitt i mitt liv kändes det väldigt underligt när linjerna och färgerna började krypa omkring på skärmen. Färgerna på skärmen blev svagare. Homer är en riktig filur. Vi lyssnade på musik som vi diskuterat kanske skulle passa för detta tillfället. Musiken kändes helt överväldigande, det kändes nästan som om den lyfte en, speciellt med den ljudanläggning som fanns där inne. Det slutade med att vi valde Earth Is Not A Cold Dead Place med Explosions In The Sky. Deras albumtitel stämmer in om vi säger så.
Musiken växte, jag såg hur mönster och former trädde fram på den alldeles släta orangea väggen. Ett kvitto låg på bordet, det såg ut som en liten svan, jag grabbade tag pappret och det var en härlig känsla. Jag satt en stund och förundrades över hur vackert kvittot var och när man tänkte efter hur märkligt det var att jag fascinerandes av ett kvitto brast vi ut i skratt. V hade berättat om att fingerkänslan av saker och ting kommer att kännas annars och det gjorde det verkligen. Jag vände mig till min ipod, satte mig upp och sträckte mig efter den för att höja volymen. När den låg där i soffan med skärmen neråt kunde jag se lila och rosa konturer kring den. Jag hade lite svårt att tyda texten på skärmen men tillslut höjde jag volymen. Jag la mig i soffan igen…
And after that we started to talk English for some fucking weird reason. It just felt right. An incredible feeling was now upon me. I felt completely free, like someone had cut the cord to a helium balloon. My head was flying. The music grew on me. I don’t know how many time the album repeated but each time it felt like a new journey to a wonderful place. Vi började prata om hur fuckin awesome detta var, hur fucking awesome livet var. Hur fucking awesome soffan var och hur fucking awesome matt var. Matt förstår ni är mattan som låg bakom soffan. V satt på den och hade världen i sina händer. Jag såg mönstrena i mattan röra på sig och av någon anledning ville jag ta i mattan och dra den över soffan men det släppte jag. Tiden fanns nu i rummet vi var. När jag slöt ögonen kände jag en tunnel, den roterade, lila, rosa, fucking awesome. V och jag snackade om tiden, time. Time fanns här, nu. Det kändes som om vi var så mycket större än alla andra i detta ögonblick, vi styrde världen, vi styrde tiden.
Jag kunde inte kolla på tv, det var nästan för starkt ljus. Jag hade mitt ena öga stängt nästan hela tiden, vet dock inte varför. I mitt huvud tänkte jag på hur jag hela mitt liv levt så strikt och nu sitter jag här och svampar, how fucking awesome is that. Sättet man pratade på var intressant, vi pratade om folk vi kände, tid, livet och stunden. Ett starkt minne är ett klockslag, jag frågade vad klockan var för att jag hade tappat uppfattningen om hur lång tid som hade gått. Andra starka minnen innefattade att allt som hände i rummet var slutet. Som vi sa ”in this room”.
Min kropp kändes helt mjuk, mitt huvud tungt. Men det var så härligt, allt hade släppt. När V gick ut ur rummet låg jag kvar där och förundrades av saker på bordet, jag var tvungen att räta på mig för att se allt som det var, jag såg siluetter. Några dvdboxar låg där med filmer som jag redan sett eller ville se. Jag började prata konstigt på engelska för mig själv. En kortlek, jag tog ett kort och förstörde det helt och hållet vilket V inte tyckte om. Men det släppte vi mycket fort. När V kommit tillbaka kändes allt lite normalare. Jag satte mig upp och den underbara känslan började avta. Jag bytte musik till något peppigare och ställde mig upp.
V och jag inspekterade rummet och kom fram till att vi måste städa upp lite. Så vi gjorde det för att det kändes bra. Efter det gick vi ut ur rummet och in i ett gammalt badrum som skulle lukta äckligt, men det kände jag inte av. V satte sig i ett badkar och jag stod vid dörren och han frågade mig: Hur känns det? Vid det här laget var allt jag kunde säga: wow. Bara wow, jag var helt mållös. När jag såg på V var det som om hans ögon blev till ett öga och hans ansikte förvrängdes lite. Sedan ställde hans sig upp framför spegeln. Se dig i spegeln. Vi stod bredvid varandra. Nu fick jag en skum känsla, vi var så lika just för den här stunden. Fysisk och psykiskt. Mina pupiller hade ”tallriksmodellen” som V sa. Saker badrummet som jag rörde vid kändes främmande när jag utforskade saker med fingrarna.
Nu ville jag ha vatten vilket jag upprepade ett flertal gånger. Men det var en bit till övervåning (not). Ut ur badrummet och in i rummet där allt var familjärt. På vägen dit satt det en världskarta med en massa nålar i olika delar av världen. V berättade någon om den som jag inte kom ihåg, i mitt huvud var det enda jag kunde tänka Heroes. Stunden innan vi gick upp för trappan stod jag och blundade några sekunder, beroende på vilket rum jag stod i så förknippade jag det med saker som jag känt veckorna innan. Jag kände samma känsla som när jag tränar, samma känsla som att vara på skolan och en massa sånt där.
Tillslut tog vi oss upp en våning. Just här så är mitt minne svagt. Jag kommer ihåg att vi satte oss någonstans och V ställde en fråga. Ja, varför gjorde du/vi det här nu? Jag tror vi satt i hans rum. Det kändes inte riktigt som att vara tillbaka i verkligheten ännu. Jag vet att jag var otroligt ärlig just nu, jag poängterade en massa saker som skulle behöva ändras i hans rum. Ibland kändes det som om han kunde läsa mina tankar, det jag tänkte sa V. Jag kommer ihåg att jag upprepade ord och att jag tittade på saker i rummet. Jag kände inte igen mig.
Efter det försökte jag slappna av. Andas tänkte jag, nu ville jag landa. Jag slöt ögonen och möttes av kända känslor och intryck, ibland hörde jag de saker jag tänkte på. Jag ställde mig upp, gick hastigt runt i huset. Till nedervåningen, satte mig på en trästol. Jag kunde knappt säga något, jag försökte bearbeta varför jag gjort detta och vad jag ville ut med. Jag ville ut med något men kunde inte säga det. Det som jag tänkte på sa V. I små steg fick jag ut delar av det som jag ville tömma ur.
Upp en våning. Jag satte mig på golvet, försökte slappna av. Vid det här laget kändes det nästan traumatiskt, nästan panikkänsla, jag var rädd. Jag försökte berätta. Jag fick en destruktiv känsla, det kändes som om jag skulle behöva ha sönder något för att komma tillbaka i verkligheten. Jag slog i en vägg, slog på golvet. Men jag ville inte skada någon.
Flera gånger gick jag in och ut ur V’s rum, till nedervåningen, upp igen. In i hans rum, ut. In i hans rum, jag la mig i sängen, när jag slöt ögonen avbröts jag av V, han försökte lugna mig. Det kändes nästan som en loop vilket var läskigt. Tillslut satte jag mig i en soffa. Jag försökte få ut det sista ur min hjärna. Den destruktiva känslan kom tillbaka, nu skulle det sluta. Jag blev frustrerad av tystnaden, jag tog upp min mobil ur fickan och slet sönder en sån här rem som man kan sätta på mobiler. Reality check.
Det var först nu jag tänkte att det skulle vara över. Jag insåg vad jag hade gjort, att vi var i verkligheten. Men jag var ännu inte säker. Vi gick tillbaka till hans rum. Musiken kom tillbaka och det blev som en lättnad. Jag satt där tyst, konfunderad, vad hade just hänt. Alla intryck var så otroligt stora just nu. Allt kändes fortfarande overkligt. Jag trodde att jag hade blivit galen, var detta verkligheten? Mindfuck.
Tankar åkte omkring i mitt huvud. När det tillslut plingade på dörren och en utomstående person kom in så blev jag konfunderad. Detta måste vara verkligt. Jag försökte agera normalt, men det gick verkligen inte. Jag började att kommunicera på ett väldigt awkward sätt, mest för att försöka koppla tillbaka till verkligheten. Tillslut sa jag bara någon i stil med. Vänta vänta, jag måste bara kolla en sak. Reality check. Vilken dag är det, var är klockan, var är vi? Efter jag fått svar på frågorna började jag skratta lite för mig själv och jag log för första gången på ett bra tag.
Dos: 50 st torkade
Man, 77 kg
Tid: Runt 6 timmar, vet inte exakt
En kall höstdag i slutet av veckan så bar det iväg hem till V. Vid det här laget ville jag bara släppa allt, jag tog bara allt som det kom. Vi räknade upp 50 st var. Därefter gjorde vi en trevlig yoghurt/svamp mix och smaskade i oss detta. Jag hade förväntat mig att det skulle smaka skit men det gjorde det inte. V frågade mig hur det kändes efter att jag just ätit upp mitt. Jag sa att jag inte kände något speciellt, allt var helt lugnt, ingen nervositet.
Sedan var det dags för Fear and Loathing som V hade berättat för mig om. Jag måste säga att det var en intressant film. Efter kanske 20-25 minuter började det kännas i musklerna. Det kändes som om allt slappnades av, små krypningar i fingrarna. Det blev grymt svårt att koncentrera sig på filmen. Fuck this, vi stängde av filmen och gick en våning ner.
I ett rum där möttes vi en gigantisk TV som de hade där. Vi satte igång The Simpsons DVD’n, utan ljud. Anledningen till att vi skulle se på en säsong med Simpsons är oviss. Sedan kopplade vi in iPoden i stereoanläggningen och lutade oss tillbaka i sofforna som fanns där. Den första låten som vi slog igång var en låt med Broken Social Scene låt, vi ville mest höra hur den lät under influens, därefter lyssnade vi en liten stund på en playlist med ungefär samma innehåll.
Jag började se ett rött/lila sken i rummet som kom från tv’n som blev starkare och starkare. Efter att ha sett så många Simpsonsavsnitt i mitt liv kändes det väldigt underligt när linjerna och färgerna började krypa omkring på skärmen. Färgerna på skärmen blev svagare. Homer är en riktig filur. Vi lyssnade på musik som vi diskuterat kanske skulle passa för detta tillfället. Musiken kändes helt överväldigande, det kändes nästan som om den lyfte en, speciellt med den ljudanläggning som fanns där inne. Det slutade med att vi valde Earth Is Not A Cold Dead Place med Explosions In The Sky. Deras albumtitel stämmer in om vi säger så.
Musiken växte, jag såg hur mönster och former trädde fram på den alldeles släta orangea väggen. Ett kvitto låg på bordet, det såg ut som en liten svan, jag grabbade tag pappret och det var en härlig känsla. Jag satt en stund och förundrades över hur vackert kvittot var och när man tänkte efter hur märkligt det var att jag fascinerandes av ett kvitto brast vi ut i skratt. V hade berättat om att fingerkänslan av saker och ting kommer att kännas annars och det gjorde det verkligen. Jag vände mig till min ipod, satte mig upp och sträckte mig efter den för att höja volymen. När den låg där i soffan med skärmen neråt kunde jag se lila och rosa konturer kring den. Jag hade lite svårt att tyda texten på skärmen men tillslut höjde jag volymen. Jag la mig i soffan igen…
And after that we started to talk English for some fucking weird reason. It just felt right. An incredible feeling was now upon me. I felt completely free, like someone had cut the cord to a helium balloon. My head was flying. The music grew on me. I don’t know how many time the album repeated but each time it felt like a new journey to a wonderful place. Vi började prata om hur fuckin awesome detta var, hur fucking awesome livet var. Hur fucking awesome soffan var och hur fucking awesome matt var. Matt förstår ni är mattan som låg bakom soffan. V satt på den och hade världen i sina händer. Jag såg mönstrena i mattan röra på sig och av någon anledning ville jag ta i mattan och dra den över soffan men det släppte jag. Tiden fanns nu i rummet vi var. När jag slöt ögonen kände jag en tunnel, den roterade, lila, rosa, fucking awesome. V och jag snackade om tiden, time. Time fanns här, nu. Det kändes som om vi var så mycket större än alla andra i detta ögonblick, vi styrde världen, vi styrde tiden.
Jag kunde inte kolla på tv, det var nästan för starkt ljus. Jag hade mitt ena öga stängt nästan hela tiden, vet dock inte varför. I mitt huvud tänkte jag på hur jag hela mitt liv levt så strikt och nu sitter jag här och svampar, how fucking awesome is that. Sättet man pratade på var intressant, vi pratade om folk vi kände, tid, livet och stunden. Ett starkt minne är ett klockslag, jag frågade vad klockan var för att jag hade tappat uppfattningen om hur lång tid som hade gått. Andra starka minnen innefattade att allt som hände i rummet var slutet. Som vi sa ”in this room”.
Min kropp kändes helt mjuk, mitt huvud tungt. Men det var så härligt, allt hade släppt. När V gick ut ur rummet låg jag kvar där och förundrades av saker på bordet, jag var tvungen att räta på mig för att se allt som det var, jag såg siluetter. Några dvdboxar låg där med filmer som jag redan sett eller ville se. Jag började prata konstigt på engelska för mig själv. En kortlek, jag tog ett kort och förstörde det helt och hållet vilket V inte tyckte om. Men det släppte vi mycket fort. När V kommit tillbaka kändes allt lite normalare. Jag satte mig upp och den underbara känslan började avta. Jag bytte musik till något peppigare och ställde mig upp.
V och jag inspekterade rummet och kom fram till att vi måste städa upp lite. Så vi gjorde det för att det kändes bra. Efter det gick vi ut ur rummet och in i ett gammalt badrum som skulle lukta äckligt, men det kände jag inte av. V satte sig i ett badkar och jag stod vid dörren och han frågade mig: Hur känns det? Vid det här laget var allt jag kunde säga: wow. Bara wow, jag var helt mållös. När jag såg på V var det som om hans ögon blev till ett öga och hans ansikte förvrängdes lite. Sedan ställde hans sig upp framför spegeln. Se dig i spegeln. Vi stod bredvid varandra. Nu fick jag en skum känsla, vi var så lika just för den här stunden. Fysisk och psykiskt. Mina pupiller hade ”tallriksmodellen” som V sa. Saker badrummet som jag rörde vid kändes främmande när jag utforskade saker med fingrarna.
Nu ville jag ha vatten vilket jag upprepade ett flertal gånger. Men det var en bit till övervåning (not). Ut ur badrummet och in i rummet där allt var familjärt. På vägen dit satt det en världskarta med en massa nålar i olika delar av världen. V berättade någon om den som jag inte kom ihåg, i mitt huvud var det enda jag kunde tänka Heroes. Stunden innan vi gick upp för trappan stod jag och blundade några sekunder, beroende på vilket rum jag stod i så förknippade jag det med saker som jag känt veckorna innan. Jag kände samma känsla som när jag tränar, samma känsla som att vara på skolan och en massa sånt där.
Tillslut tog vi oss upp en våning. Just här så är mitt minne svagt. Jag kommer ihåg att vi satte oss någonstans och V ställde en fråga. Ja, varför gjorde du/vi det här nu? Jag tror vi satt i hans rum. Det kändes inte riktigt som att vara tillbaka i verkligheten ännu. Jag vet att jag var otroligt ärlig just nu, jag poängterade en massa saker som skulle behöva ändras i hans rum. Ibland kändes det som om han kunde läsa mina tankar, det jag tänkte sa V. Jag kommer ihåg att jag upprepade ord och att jag tittade på saker i rummet. Jag kände inte igen mig.
Efter det försökte jag slappna av. Andas tänkte jag, nu ville jag landa. Jag slöt ögonen och möttes av kända känslor och intryck, ibland hörde jag de saker jag tänkte på. Jag ställde mig upp, gick hastigt runt i huset. Till nedervåningen, satte mig på en trästol. Jag kunde knappt säga något, jag försökte bearbeta varför jag gjort detta och vad jag ville ut med. Jag ville ut med något men kunde inte säga det. Det som jag tänkte på sa V. I små steg fick jag ut delar av det som jag ville tömma ur.
Upp en våning. Jag satte mig på golvet, försökte slappna av. Vid det här laget kändes det nästan traumatiskt, nästan panikkänsla, jag var rädd. Jag försökte berätta. Jag fick en destruktiv känsla, det kändes som om jag skulle behöva ha sönder något för att komma tillbaka i verkligheten. Jag slog i en vägg, slog på golvet. Men jag ville inte skada någon.
Flera gånger gick jag in och ut ur V’s rum, till nedervåningen, upp igen. In i hans rum, ut. In i hans rum, jag la mig i sängen, när jag slöt ögonen avbröts jag av V, han försökte lugna mig. Det kändes nästan som en loop vilket var läskigt. Tillslut satte jag mig i en soffa. Jag försökte få ut det sista ur min hjärna. Den destruktiva känslan kom tillbaka, nu skulle det sluta. Jag blev frustrerad av tystnaden, jag tog upp min mobil ur fickan och slet sönder en sån här rem som man kan sätta på mobiler. Reality check.
Det var först nu jag tänkte att det skulle vara över. Jag insåg vad jag hade gjort, att vi var i verkligheten. Men jag var ännu inte säker. Vi gick tillbaka till hans rum. Musiken kom tillbaka och det blev som en lättnad. Jag satt där tyst, konfunderad, vad hade just hänt. Alla intryck var så otroligt stora just nu. Allt kändes fortfarande overkligt. Jag trodde att jag hade blivit galen, var detta verkligheten? Mindfuck.
Tankar åkte omkring i mitt huvud. När det tillslut plingade på dörren och en utomstående person kom in så blev jag konfunderad. Detta måste vara verkligt. Jag försökte agera normalt, men det gick verkligen inte. Jag började att kommunicera på ett väldigt awkward sätt, mest för att försöka koppla tillbaka till verkligheten. Tillslut sa jag bara någon i stil med. Vänta vänta, jag måste bara kolla en sak. Reality check. Vilken dag är det, var är klockan, var är vi? Efter jag fått svar på frågorna började jag skratta lite för mig själv och jag log för första gången på ett bra tag.
