Jag lever vidare pga. att jag kan ta mitt liv

Allt känns så meningslöst. Jag är en förlorare, skämmer ut mina föräldrar och jag känner hur omgivningen väntar på att få börja hacka på mig, väntar på att jag ska bli "en sån där". En som inte jobbar, en som lever på bidrag. Fy fan bästa lösningen vore att ta mitt liv genom att krocka med bilen i hög fart utan bälte. Jag dör och min släkt tror att det var en olycka såhär i vinterväglag.

Jag har haft självmordstankar i 9 år, inte hela tiden då men åtminstone några gånger per halvår. Ibland flera gånger om dagen. Ex. i valet till gymnasiet i 9an var jag ute i sista minuten för jag var fast övertygad om att jag skulle ta bort mig innan dess vilket gjorde valet meningslöst... låter galet såhär 9 år senare (varav utbildningar 7 år och lumpen 1 år). Jag var inte mobbad och jag mobbades inte. Har alltid kommit bra överens med kurskamrater m.m. men aldrig tagit det till kompis-nivå eller hur jag ska säga. Jag har varit nära att testa klassiker som att ta alkohol och tabletter, hoppa från berg och broar men likt den mes jag är har jag aldrig kommit till skott.

Det finns vad jag kan förstå två anledningar till att jag inte har tagit mitt liv och det är min släkt och min lite laid back-inställning till mitt liv: "äh jag lever bara en gång så jag kör på tills det riktigt går åt helvete, då kan jag ju alltid ta livet av mig...". Jag lever alltså pga. att jag kan ta mitt liv om det blir för jävligt, inte en så bra anledningen kanske. En temporär lösning jag funderar på är att plugga 2 år till och på så sätt skjuta upp ”livet” med 2 år men det känns onödigt, slösa bort skattepengar på det när jag tror jag är död om några år.

Vänner har en efter en försvunnit ur mitt liv men inga nya har joinat. Fy fan jag är så jävla tragisk, har fått 3 kramar, ingen puss, av tjejer under hela mitt liv och har tiotals gb porr i datorn. Har inte haft en kompis på besök på 5 år, varit bjuden på fester men oftast inte vågat gå och känt det som att de egentligen inte vill att jag ska komma. Har jag väl varit på en fest så brukar jag inte vara välkommen tillbaka. När promillen i blodet ökar så vill jag bara dricka mer vilket leder till minnesluckor, spyor, allmänt otrevlig, aggressiv… har aldrig fått stryk och har aldrig gett stryk heller.

På nätet har jag fått många "kompisar", tjejer på msn m.fl. De har velat träffas, prata i telefon m.m. men av åtta tjejer (som jag chattat med i månader eller år) har jag mitt cp bara vågat snacka med tre av dem även om alla var riktigt trevliga och uppenbarligen även tyckte att jag var det. En av tjejerna jag pratade med hade ätstörningar och lades in på behandling där hon tog sitt liv genom att hänga sig i toaletten och detta skedde under min lumpenperiod. Jag trivdes bra i lumpen, var inte utfryst på något vis. I min pluton var det som 3 personer som var något av hackkycklingar och jag var definitivt inte en av dem.

Söka professionell vid någon mottagning känns helt uteslutet, då får någon droga mig innan och under besöket.

Just nu känns det som om jag är väldigt nära att sätta mig i bilen och köra till evigheten. Egenvärdet av mitt liv har jag svårt att förstå (självkänsla) vilket jag har skapat en tråd om tidigare.

Jag borde ju nästan skämmas för att jag känner såhär. Inget jättehemskt har hänt mig, brottsregistret är vitt, har utbildning och några kr på banken men men jag känner såhär likväl.

Gripande beskrivning.

Det vore förment att komma med käcka kommentarer. Jag skriver bara några tankar jag har.

- I mitt arbete som läkare i psykiatrin har jag faktiskt då och då stött på personer som levt i misär socialt sett. Nästan helt isolerad med otroligt dålig självkänsla under många år. Personer som sedan fått det bättre, ibland tom riktigt bra. Det tänker jag på när jag läser det Du skrivit, att Du kanske också skulle kunna få det bättre.
- Frågan är ju förstås hur.
Det låter som om Du funderat mycket och länge över Dig själv och Ditt liv. Jag misstänker att du tänkt på många olika sätt att komma ur Din situation men att det av olika skäl inte fungerat. Det är alltså dags att blanda in en till människa.
En anhörig, en bekant eller en professionell person.
Denna någon skulle Du vara tvungen att berätta mycket för. Inte allt, men en hel del.
En psykolog/psykoterapeut/psykiater har tystnadsplikt. Det är bara Du och den personen som får redan på det Ni talar om förutom om ngn annan på mottagningen blir inblandad i Ditt ärende.

Du skriver ju att det är uteslutet att besöka ett proffs.
Jag undrar förstås, varför då? Vad skulle kunna hända?
- Jag tror den mest realistiska händelseutvecklingen, om Du tar Dig dit. Är att Du upptäcker att personen Du talar med inte kommer reagera med annat än medlidande och hjälpsamhet. Du kommer få frågor om självmordstankar, droger, alkohol osv för det är rutin.

Vad har Du att förlora på ett besök till ett proffs?
Panikattack på mottagningen? Att skämmas? Att söka hjälp och inte få det?

Vad det än är undrar jag om det egentligen är värre än hur Du har det nu. Du har chansen att bli förstådd av en person med erfarenhet av liknande problem hos andra och att få hjälp framåt.

Ta en chans, ta en risk...

PM:a Om Du undrar ngt.

Har inga råd att ge dig, för jag sitter i precis samma situation själv. Förstod redan på rubriken att detta var något jag kunde relatera väldigt mycket till. Ända sedan högstadiet har jag sagt till mig själv att jag inte kommer att bli äldre än trettio. Sorgligt, tragisk, hopplöst, en helvetes jävla mardröm är det.

Så, om du skulle få för dig att du är ensam...; det är du inte.

Även jag kan instämma mig i kören, dock är mitt "tillstånd" mildare. Har funderat på att använda mig av psykedeliska preparat, t.ex. Ecstasy eller svamp, för att få en ny syn på livet.

Jag tycker du ska testa och ta livet av dig, vad är det värsta som kan hända?

Släng porren det är inget du vill att nån annan ska se om du är borta, varför inte skriva ett litet brev till din familj på skärmen som berättar precis hur du känner.

Du klagar på att alla försvinner och att du inte fått knulla, köp en hora då?

Håller med Loungepuppy, det skulle verkligen inte skada att träffa nån professionell, eller familjemedlem/vän som du litar på och som du kan berätta för om din livssituation.

En terapeut av nåt slag skulle du kunna prata med öppet utan att skämmas eller oroa dig för vad han/hon skulle tycka. De är specialister på själsliga bekymmer.

Måste också kommentera ditt förhållningssätt if I may....det här med att "Jag kan alltid ta livet av mig om det blir jobbigt" är bara för jävla fegt. Jag förstår att du känner så, men gör dig själv en tjänst och ta livet för vad det är, upp-och nedgångar.

Börja sätta värde på dig själv och jobba på att bryta onda cirklar, tillsammans med en terapeut, läkare, ensam, vän eller vad som.

Det låter onekligen som du är dystymisk/deprimerad, men haka inte upp dig för mycket på diagnoser utan försök prata med någon till att börja med.

Det värsta som kan hända med att försöka ta livet av mig är att det skulle misslyckas så jag får ligga som ett paket i ett sjukhus i många år. Det näst värsta vore att det lyckades och släkt och gamla vänner som jag inte har någon kontakt med förstår att det var ett självmord. Det gör en bilolycka lockande. Hur vanligt tror ni det är med sådana självmord?

Porren har jag i truecrypt-volymer med långa lösenord så jag tvivlar på att någon annan än mig kan se den. Köpa en hora vågar jag inte.

Om jag söker hjälp så skulle det nog bara ytterligare spä på mina självmordstankar. Då skulle ju andra, som vet vem jag är, veta hur jag känner. Det är dessutom en helt främmande situation. Många gånger jag har jag gruvat länge för att gå till tvättstugan med rädsla för att hamna i en ovan situation. Gå till läkare eller tandläkare törs jag inte heller. Visst, bryter jag ett ben så kommer jag nog att åka dit. Även det låter galet med tanke på att jag har vågat gå till skolan och jobbet.

När jag var 15-17 söp jag som mest, flera gånger i veckan med kompisar. Sen började de flytta och gå på mer formella ställen och festa vid hotell, krog… men dit har jag aldrig vågat gå.

Jag börjar tro att jag är chattskadad. Att föra en normal konversation i telefon eller öga mot öga med mig är som att prata med en smått mogolid person. Jag blir helt blockerad och är inte på långa vägar lika fri som när jag skriver på tangentbordet. När jag tänker efter har jag nog aldrig riktigt kallpratat i telefon i mer än 1-2 minuter och detta har skett ca 3 gånger i mitt liv.

Jag hade något av en dal igårkväll. Idag känns det något ljusare och jag ska då inte försöka mig på något under helgen. Det känns bra att skriva av sig och att dessutom andra läser det utan att de kan konfrontera mig irl känns ännu bättre.

Kos, det där med tjejerna ska jag ändra på för dig...om några veckor så har du säkert knullat någon tjej =)

Hör av dig till mig så ska du se att ditt liv kommer ändra på sig

Mvh

du är helt enkelt tvungen att tala med en annan människa! Varför?
- Du har kört Dina egna strategier under en lång tid, de har säkert delvis hjälpt Dig men uppenbarligen behövs input för att Du ska komma framåt.
- Isolering berövar Dig möjligheten till feed-back på vem Du är och hur Du uppfattas. Det är lätt hänt att Du får en väldigt förvriden syn på hur andra uppfattar Dig om Du inte faktiskt träffar andra människor.
- Förutom en diskussionspartner, rådgivare så får Du om Du går till ett proffs också någon som "vet om Dig", som märker om Du inte följer era överenskomna strategier osv, det är helt enkelt en morot+piska i Ditt arbete för förändring.

Det är möjligt att Du blir mer suicidal av att gå till en terapeut. Jag har dock inte varit med om det och jag har svårt att se att det verkligen skulle bli så. Då har jag ändå träffat många som kommer med en väldig skam över hur de är och hur de gör. Det brukar tvärtom bli så att skammen lättar då de berättat det som är skamligt och märker att den de möter inte vänder sig bort i avsky. Kanske kan Du tom få höra något om att det Du beskrivit är ngt som andra upplevt.

Kan det verkligen bli värre av att söka hjälp? Är det värt den risken om det finns en chans att Du kan må bättre?

LOL, David DeAngelo?

Ja Kos, snacka med någon!

Tänk om du efter ett par år tänker tillbaka och tänker att:

"Fan vilken jävla tur att jag tog kontakt med den där terapeuten/läkaren (vad som helst). Jag fattar inte hur jag kunde må så jävla dåligt då... tur att sökte hjälp"

Och där vi är nu om fem år, mår du bra, har flickvän, vänner bor i en fin lägenhet, jobbar/pluggar nåt du gillar.
Tro mig du kan nå dit!

Med tanke på hur jag har skrivit texten så tror ni kanske att jag är en alkoholist men faktum är att jag aldrig har supit i min ensamhet. Totalnykterist mellan minnesluckorna under fester kan man säga.

Pricken över i när det gäller mina negativa tankar är att jag nu har studerat "klart" och förväntas söka mera kvalificerade jobb. Jobb där jag måste skicka in personligt brev (skickar jag med den här tråden som bilaga är jobbet så gott som klart va) och komma på mer seriösa anställningsintervjuer. Saken är den att varenda arbetsgivare vill ha personer som är utåtriktade med hög social kompetens dvs. är det 21 sökande på 20 jobb så blir jag utan jobb. Det är jag helt övertygad om. Jag har ju lätt att samarbeta med folk och är inte alls otrevlig eller så mot andra människor men arbetsgivaren tror väl, och med rätta säkert, att jag är värsta psykopaten när han/hon börjar fråga om mitt sociala liv och jag svarar. Därför har jag funderat på att inrikta mig på okvalificerade arbeten som städare eller assisten men det känns fel men ändå rätt. Jag får väl föra mig själv till min rätta fålla. Ja vilka jävla lyxproblem jag har.

Söka hjälp kommer jag nog aldrig att göra som sagt. Det är skammen, misstron och ovissheten som sätter stop. Idiotiskt är det säkert och jag är säkert en idiot. Jag blir ju delvis hjälpt av att få ner mina problem på papper, av de som kommenterar och av att läsa om andras problem.