Att falla från rymden.

Min kompis sa, efter en lite diskussion om han som hoppa fallskärm från sjukt hög höjd, "undrar om man kan falla från rymden i en stor metallboll, omgiven av massa vadderat material, landa i vattnet och överleva".
Jag menade att det spelar ju roll vad det är för material och hur stor bollen var etc. och han sa att den var "tillräckligt stor". Diskussionen blev lång och ändlös.

Frågan är: Vilka aspekter ska man tänka på om man vill falla från yttre delen av atmosfären ner i vattnet i en stor hård boll och överleva? Spelar det ens nån roll ens om man faller från 16000 meters höjd eller 500 km höjd?

Nej!

Och skillnaden är inte så överdrivet stor att slå ner i vattnet och att slå ner i marken som man kan tro. Det får vara något som är hydrodynamsikt välformat i så fall.

Nej men frågan var ju själva höjden, inte nedslagningsplatsen. Men det viktiga i problemet är typ krafter som kroppen utsätts för. Är det liksom lätt att vaddera nåt så att kroppen inte tar någon skada. Vad är skillnaden från ett fallskärmshopp?

Om personen ska hoppa från rymen behöver h*n en rymddräkt.

Joe Kittinger hoppade 1960 från en ballong på en höjd av 100.000 fot. Och det gick ju bra.

Film:
http://www.youtube.com/watch?v=xz85bccF1hY

Film:
http://www.youtube.com/watch?v=Xh9sX0wNrLo

Matematik:
http://www.elchineroconcepts.com/Joe%20Kittinger.htm

Nej det bör inte göra det, eftersom det finns en maxhastighet som kallas "terminal velocity". Det är då när luftmotståndet samt gravitationen finner en "jämnvikt". Dock blir det ju en massa friktion som generar hetta och ju längre tid fallet tar, desto mer slitning på "fallkroppen".
Bara spekulationer!

Jo, höjden gör enorm skildnad.

Ute i rymden finns ingen atmosfär, och ingen sluthastighet kan uppnås. Du kan teoretiskt sett falla i hur många tusen km/h som helst. Detta går ju aldeles utmärkt tills du når atmosfären. Det finns inget material vi idag känner till som skulle klara något sådant. Rymdskyttelns värmesköldar är bland de bästa som finns, om inte de bästa. Trots detta skulle inte ens en rymdskyttel klara ett fall rakt ner, den skulle brunnit upp. Detta sker då du för snabbt kommer in i den delen av atmosfären där densiteten är så hög att luftmotståndet blir enormt. Då skytteln kommer in i atmosfären kan detta beskrivas som att den långsamt minskar höjden på sin omloppsbana. Enkelt beskrivet kan man säga att den flyger i luft med lägre densitet till den går så långsamt att den utan risk kan fortsätta in i tätare luft. Självklart är det mer komplicerat i praktiken, men så är principen.

om du hänger still ovanför atmosfären och sedan faller rakt ner accelererar du ända tills luftmotståndet börjar bromsa.

maximal hastighet är dock den hastighet som krävs för att uppnå omloppsbana, tror det är 7.9 km/s. Det går betydligt långsammare när det finns atmosfär dock.

Beroende på hur stor bollen är kommer du bromsas olika snabbt vid inträdet i atmosfären och det påverkar såklart hur mycket bollen värms upp vid återinträdet.

finns formler för att räkna ut deaccelerationen beroende på ingångsfart och inloppsvinkel men det är som y3K7 skriver, man måste komma in i en ganska flack vinkel för att begränsa värmeutvecklingen samt g-talet. I annat fall kommer deaccelerationen bli så stor att det är mer eller mindre som att träffa marken direkt och bollen förångas (meteroiter av mindre storlek kan råka ut för detta vid inträdet) pga den "hinner ifatt" chockvågen av komprimerad luft framför sig, alternativt brinner upp mycket fort.

I båda fallen hjälper det inte med hur mycket vadd du har...

Vi får väl sätta vårt hopp till att någon uppfinner ett supermaterial som kan stå emot detta. Det vore nog en kul extremsport.

Ungefär hur högt/lågt behöver man vara för att nästan kunna bortse från faktorn att man brinner upp om man kommer in med för hög hastighet? Låt oss alltså säga att vi hoppar "innanför" atmosfären.
Det jag vill diskutera är alltså de krafterna som påverkar "bollen" och kroppen när man landar i vattnet. Kan man rimligtvis överleva ett sådant fall?

Det spelar absolut ingen roll om du landar i vattnet, på betong eller på en pansarvagn. I de hastigheterna är allt lika hårt. Om bollen är mycket större än personen kommer luftmotståndet att bli högt. Om vadderingen är lätt kommer du inte att uppnå någon högre hastighet. Trots den låga hastigheten behöver din kropp en väldigt lång sträcka för att bromsas på ett säkert sätt. En människas kropp tål inte särskilt hårda belastningar innan den går sönder.

Korta svaret nej. Långa svaret är att det är en intressant filosofisk tankegång.

Vad menar du med att om vaderingen är lätt kommer vi inte upp någon hastighet? Accelerationen är väl 9.80 oavsett, (vid höga höjder får den korrigeras enligt newtons gravitationslag till a=g*(R/r)^2 där R är jordens radie och r är avståndet mellan jordens centrum och det fallande objektet)

I övrigt tycker jag du för ett sunt resonemang angående bromssträcka. Allt handlar om att den överförda energin till din kropp ska vara mindre än det som dödar dig. Alltså måste kulan utformas så att den absorberar i princip all energi utan att överföra den till din kropp, tricky buisness.

Ja, är det inte lite av Catch-22 över detta? Om du ska undvika att helt brinna upp i fallet krävs det en kropp större än, säg, X, och är så fallet (bad pun intended) blir det istället en IMPACT av guds nåde?