Överdrivet självmedveten? Ett hinder om något.

Hade nästan glömt bort denna tråd!

Kul att andra känner igen sig, inte för er alltså.

Du verkar vara irriterad och går till motangrepp av någon anledning?
Får se nu om det blivit missförstånd.

Citat:

Ursprungligen postat av podboqpodboq

Du verkar faktiskt inte ha en extrem personlighetstyp och du motsäger dig själv en del. Läs igenom vad du skrivit så ser du nog vad jag menar. Sen verkar du inte särskilt perfektionistisk med tanke på sättet du skriver, så det behöver du nog inte heller oroa dig för.

Jag utger mig inte för att vara unik, men jag är nog ganska ensam om det i min bekantskapskrets. Nu vet jag inte va du syftar på, kritiserar du mitt språkbruk? Jag ser inga kardinalfel.

Citat:

Ursprungligen postat av podboqpodboq

Du kanske skulle försöka se andra människor som mer komplexa än vad du verkar göra just nu. Vad andra tycker och tänker om sig själva är knappast det första de visar, så det kan finnas mer inom dom än vad man själv kan se. Även om en person verkar vara självgod och utan självmedvetenhet så behöver det inte vara så att personen faktiskt är det.

Klart som tusan jag vet att vissa människor är komplexa men jag kan försäkra dig om att många INTE är det och att det i ganska många fall inte finns något under ytan. Tycker du framstår som väldigt godtycklig när du påstår det, men det kanske har med ålderskillnad att göra ( du är äldre?), det kan också vara att jag har umgåtts med fel sorts människor.

Citat:

Ursprungligen postat av podboqpodboq

Att ha en god intuitiv förmåga är något de flesta faktiskt har men om man sen lyssnar till den är en annan sak.

Haha, men det är litegrann som att påstå "Jag gjorde inte mitt bästa"
Det är väl ändå hur man uppfattas som räknas, inte hur man eventuellt kunnat betett sig.


Tack för din input, hade glömt bort att Psykologi & Psykiatri-forumet ibland kan vara något av en kraftmätning för några av dess frekventa besökare, mest psycho/udda/besvärad vinner. Jag ber om ursäkt för att jag var undrande om hurvida detta var vanligt förekommande, du är grymmast.

Den här tråden träffade mig också. Är det en vanlig vanföreställning detta?

edit: jag kan delge mer om någon är intresserad av att diskutera det här, men just nu ska jag sova så fort jag skrivit den här förljugna anledningen till att jag inte tänker svara på inlägg under de närmaste timmarna.

Du är inte ensam, jag är exakt likadan. Ibland när jag låter tankarna flöda fritt så erinrar jag mig något som jag sagt för tio år sedan och verkligen skäms. Även jag ser en äcklig självgodhet hos de flesta människor, detta beror på att jag personligen ser mig själv och människan i allmänhet som väldigt ofullkomlig. Då jag ser eller hör en människa verka väldigt nöjd över sin torftiga tillvaro eller personlighet så anser jag personen vara ointelligent och avskräckande.

Även scenarion där folk beskriver hur roligt allting är eller har varit och där de är så okontrollerat entusiastiska över händelser de har varit inblandade i blir jag mycket skeptisk och tillbakadragen. Jag ser det om skryt och någon form av självhävdelse att berätta om hur bra allting går och hur kul saker och ting är.

Märk väl att jag inte är avundsjuk, utan enbart oförstående till hur människor kan ta sig själva och olika situationer på sådant väldigt allvar. En enkel grej som en liten lek på en fest anser jag förstöra en hel kväll då jag ser det som konstlat och barnsligt. När jag då ser personer bli eld och lågor över en sådan händelse även om de inte är fulla så blir jag mer eller mindre deprimerad.

Jag vet inte om det finns någon form av psykologisk term på detta fenomen? Efter en fest har jag oftast en ångest även om jag inte har varit så full, analyserar vad jag har sagt och skäms verkligen om jag kommer på något. Märk väl att jag kan vara väldigt pratig och giftig i diskussioner så länge det inte handlar om att framhäva min egen personlighet. Jag är fast övertygad om att personer som varit på festen kommer att minnas om jag sagt något dumt, samma sak med folk jag varit ovän med för fem år tillbaka sen över någon händelse, jag är helt övertygad om att de går runt och tänker på vad jag har gjort mot dem.

T.ex. så skäms jag över att berätta att jag går på universitet för mina släktingar där hemma då de flesta saknar högre utbildning. Likadant när jag gick på gymnasiet så skämdes jag över att berätta att jag gick samhällslinjen och inte något praktiskt.

Har du läst the game? Och ja du är perfektionist.

Jag känner igen mig nästan ordagrant, min lösning är att sluta bry sig i vad folk tycker. Jag är den jag är och jag gör det jag känner för att göra, om någon inte står ut med mig pga av det så önskar jag att dem säger det till mig.

Jag har fortfarande tänket kvar, ibland kan jag överanalysera och lägga ner lite för mycket energi på mina formuleringar, och det hela kan sluta med att jag inte säger eller skriver något i över huvud taget. Inom vissa specifika områden så har jag orimligt höga krav på mig själv.

Känner jag mig oönskad så bryter jag kontakten, jag är hellre ensam än att sitta och försöka vara någons jävla sällskapsdam för att andra ska uppfatta mig som cool eller bra.
Jag är fruktansvärt trött på det sociala spelet, där man nickar håller med och tycker som alla andra bara för att komma till lags.

Som jag brukar säga, det finns flera miljarder människor i världen, att haka upp sig på några enstaka är dumt, någon lär ju tycka om mig för den jag är och om jag skulle ha otur så har jag iaf mig själv.

Jag får lätt vänner, och får ofta höra att jag är rolig, ärlig och ganska sjuk i huvudet. Ful är jag också, som fan.

Det här passar kusligt bra in på de tankegångar jag har om mig själv och hur jag är som person.

Det enda jag egentligen tror på hos mig själv är min rationaliseringsförmåga, så jag undviker/ignorerar därför i stor utsträckning allt som har med starka känslor att göra. Jag litar inte på känslor, de är en akilleshäl som världen kan använda mot mig. Detta lärde jag mig ganska tidigt under min uppväxt, sedan dess har det liksom gradvis växt fram ett skal som varken släpper ut eller in känslor.

Men nu känner jag mig helt efterbliven och oanvändbar för världen eftersom det är så mycket av kommunikationen i samhället som bygger på subtila signaler som inte jag uppfattar.

Bottnar självklart i dålig självkänsla.

Felpost annars, sry.

Jag känner igen det där på pricken. Kan inte hitta ord för att säga hur mycket det där liknar mig. Det jag saknar däremot är konsten att uttrycka mig i både skrift och tal.

Det där med att det hugger till när man tänker på hur man gjorde bort sig erfar även jag, även om det hade hänt för jättelänge sen och ingen förmodligen tänker på det längre.
Varje gång jag säger något till någon annan så analyserar jag samtalet om och om igen (här tar min beskrivning slut eftersom jag inte riktigt vet vad jag vill komma fram till, dock så kommer jag nästan alltid fram till att jag hade sagt något fel).
Känslan av falskhet är konstant närvarande när man är bland folk eftersom man aldrig är sig själv då det inte skulle fungera.
Man tänker i bilder i stället för "ord" ibland, t.ex. i situationer med mycket information. Istället för att gå igenom det bit för bit så får man upp en väldigt diffus bild som man vet stämmer, men har svårt att sätta ord på det (en bild säger mer än tusen ord).

Nu kommer du förmodligen säga att det där inte alls liknar dig, men men.

Gör inte alla så menar du?, det förutsätter jag...men jag kanske ha fel

Jag är så självmedveten att jag inte alls finns i nuet många gånger. Är hela tiden rustad med en sköld för att skydda mig själv mot någon, eller något. Det har varit till helt extrema fall framförallt i tidigare dagar då jag helt enkelt alltid, och många gånger fortfarande känner att jag är bevakad och tittad på. Att gå förbi folkmassor eller i korridorer i skolan fick mig att överanalysera hur jag gick, var min blick skulle vara, hur min ansiktsmimik såg ut, om jag såg för snäll ut, för tuff ut, för arg eller ledsen ut, men huvudsakligen handlade det om hur blicken skulle vara. Ett bra exempel är att jag var så osäker på om jag skulle titta på folk när jag går förbi de, eller om jag skulle titta rakt fram. Detta resulterade i båda delarna där jag missade folk jag kände då blicken var låst rakt fram, samt att människor undrade varför jag glodde när det var tvärtom. Snöbollseffekten var då i rullning då överanalysen gick på högvarv gällande hur fan jag skulle göra. Tar folk det som utmanande och just därför ska jag inte titta? Undrade jag.

Har övat en hel del och just ögonkontakten är något som blivit mycket bra men känner mig fortfarande mer ofta än sällan att om jag går in i ett rum, hur jag ska verka då det är så påtaglig känsla inom att jag är just granskad. Människor märker om man blir nervös också, så tittade de inte då så gör de ju helt klart när jag blir låst på det sättet. Det har även hänt att jag tappar bort mig själv, dvs att jag glömmer bort hur jag ser ut, och således måste titta i en spegel för att återgå till ett neutralt läge. Med det menar jag att jag många gånger gått runt med en arg eller ledsen min utan att veta om det själv. Vet inte men allt detta är nog ett resultat av att jag ofta fick höra pikar så som;
”varför ser du så ledsen ut?”, ”Varför ser du så sur ut?”
”Du ser trött ut”,

Ja, jag är mentalt utmattad pga att där finns människor som dig här i världen, dra åt helvete och sluta ifrågasätta hur jag är! Känner jag.

Detta har naturligtvis varit mycket frustrerande och på något sätt blivit en anledning att fortsätta överanalysera då min intuition faktiskt hela tiden stämt och stämmer säkert också i många andra fall där min oerhörda självmedvetenhet finns till.

Finns så många fler exempel men håller nog där.