Överdrivet självmedveten? Ett hinder om något.

Det har varit ett gigantiskt hinder för mig i det sociala livet.
Jag är medveten om att människor generellt sett har fullt upp med sig själva och glömmer fort, men jag glömmer ALDRIG om jag gjort bort mig vid ett tillfälle, och det "hugger" till i huvudet när minnena kommer till ytan. Ofta tänker jag på vad jag gjorde fel, och vad som hade varit den perfekta approachen, och förbannar mig själv för att ha varit så trög.

Själv tycker jag att det är lustigt att folk som tar sig själva på väldigt stort allvar, oftast inte är självmedvetna alls. Dessa ser jag på som töntar och idioter då deras brister är uppenbara och många. Det tycks vara att jag är den enda som lägger märke till dessa, vilket är konfunderande då jag är extremt rationell, icke-avundsjuk och aldrig blandar in känslor i resonemang.

Det har inte alltid varit såhär, det började när jag var 17. Har döljt det ganska väl i min mening. Har bland annat utvecklat ett "6:e sinne" för när jag är oönskad (som fungerar även om jag skulle vara full som ett ägg, har dock släppt när jag prövat effedrin och E, mani underlättar), detta har förstås inte hjälpt med tjejerna, då man aldrig är önskad till en början såvida man inte är sjukt snygg eller framfusig och ihärdig
(Jag själv är väl 6,8-7 av 10, utseendemässigt).

Stundtals trivs jag, stundtals känner jag mig som en fånge i mina tankegångar.
Även om jag är ansedd som kylig, extremt intuitiv, självständig och avståndstagande (cool?) så har det inte precis varit till någon större nytta, då alla andra tycks ha en avsevärt mycket högre tolerans för lökigt beteende.
En (omotiverade?) komplex kommer som ett brev på posten;prestationer, längd, penisstorlek, muskler, whatever. På den fronten brister ofta min logik och förvrängs.

Avslutningsvis skulle jag vilja tillägga att jag är varken socialfobiker, missbrukare, socialfall. Är något av en perfektionist.

Någon som känner igen sig?
Egna erfarenheter och råd som inte involverar självhjälpsböcker välkomnas!

Du verkar inte så rationell som du säger att du är.

Du verkar faktiskt inte ha en extrem personlighetstyp och du motsäger dig själv en del. Läs igenom vad du skrivit så ser du nog vad jag menar. Sen verkar du inte särskilt perfektionistisk med tanke på sättet du skriver, så det behöver du nog inte heller oroa dig för.

Du kanske skulle försöka se andra människor som mer komplexa än vad du verkar göra just nu. Vad andra tycker och tänker om sig själva är knappast det första de visar, så det kan finnas mer inom dom än vad man själv kan se. Även om en person verkar vara självgod och utan självmedvetenhet så behöver det inte vara så att personen faktiskt är det. Att ha en god intuitiv förmåga är något de flesta faktiskt har men om man sen lyssnar till den är en annan sak.

Jag känner definitivt igen mig. Jag ser på mig själv utifrån hela tiden, ifrågasätter allt jag tänker och gör. Kan inte fokusera på andra. Detta driver mig till vansinne. Jag känner mig verkligen som "en fånge i mina tankegångar", som du uttryckte det.

Pinsamma saker jag gjort plågar mig något fruktansvärt, trots att det kan vara evigheter sen de skedde och alla andra troligtvis glömt bort dem för länge sedan.

Jag har komplex för det mesta och är otroligt självkritisk, verkligen avskyr mig själv över allt annat ibland. Men samtidigt kan jag tänka positivt om mig själv, men då känns det som att jag absolut inte får tänka så, tänker typ "men vad fan, lägg av ditt självgoda jävla äckel!".

Går det här att bli av med? Det är skitjobbigt, kan inte koncentrera mig på vettiga saker utan går iställer omkring och är en självupptagen idiot.

Jag skulle rekomendera dig att utmana dig själv genom att göra nåt som du förmodligen hatar tex, rollspel, göra nått kreativt med händerna tex rita eller nått och visa upp, spela upp teater i någon form för vänner eller liknande, kanske spela någon kreativt familjespel.

Jag misstänker att du hatar allt av detta inte för att du inte kan göra det utan för att du finner det löjligt och pinsamt. Dock så är det träning som kan hjälpa, du kommer bli van vid dina känslor av obehag och lära dig hantera dem och de kommer då minska och då kan du bjuda på dig själv socialt. Även lära dig göra "misstag", att det blir fel och då kommer det bli enklare och enklare att bli aktiv i social sammanhang utan att vara rädd för att göra bort dig och att det sedan spökar i dina tankar länge.

Det var mina spontana tankar som kom upp, jag kan ju ha helt fel också efter som jag inte vet mycket (nått) om dig hehe

Du har själv tagit upp ditt problem. Du är en perfektionist och tror att allt ska vara perfekt. Problemet med detta är att du alltid kommer mötas av besvikelse och försämrat självförtroende eftersom det går inte att vara perfekt hela tiden. Det är fullständigt omöjligt! Har du någonsin hört talas om en människa som är helt perfekt och aldrig gör misstag? Jag har det då inte!

Du måste helt enkelt släppa alla tankar på att allt ska vara perfekt. Du är bara människa, det är okej att fela och göra bort sig ibland.

Stämmer in ganska bra även på mig.
I mitt fall yttrar det sig även på andra plan.
tex om jag ska skriva ett vanligt email så kan jag fastna på olika formuleringar och tänka "om jag skriver si, så kanske den som läser tolkar så"

I sociala sammanhang känner jag mest av det när jag träffar folk jag inte känner, då ser jag mig själv nästan utifrån och allt jag ska säga snurrar runnt i någon loop för att avgöra om jag kommer bli idiotförklarad.
och när loopen väl är klar så är det ofta försent att säga det jag tänkte säga.

Jag tror inte att du är i kontakt med din känslovärld när du intellektualiserar och håller känslor utanför resonemang.

Du värderar dig själv utefter vad du gör, säger, tycker, utseende, jobb, begåvning, prestationer. Du behöver väcka beundran hos alla, och briljera med din kompetens.

Du säger dig vara perfektionist, men det är en illusion. Du MÅSTE vara perfektionist, för utan denna strävan och grandiositet faller hela din värld, och du skulle bli deprimerad.

Allt bottnar i barndomens tragik. Att aldrig ha blivit älskad av föräldrarna såsom man var, dvs också för den förvirrade, lilla, arga och hjälplösa barnet man också var/är. Därför kan man inte känna avundsjuka, eftersom det aldrig tolererats. Du tror att det är en "ful" känsla, något som också skulle innebära att du är "ful" och ovärdig.

Du har anpassat dig. När du genomskådar lögnen och illusionen om "perfektionism" och "grandiositet" kommer du finna frid men även en djup sorg och tomhet/ilska över att blivit utnyttjad för din begåvnings skull.
Inom sinom tid kommer du vilja sluta upp med denna strävan att måsta vara mest mogen, mest logisk. Du kommer finna att sann självkänsla byggs endast på dem berättigade känslorna du har; oavsett om det skulle vara förvirring och sårbarhet, eller om det skulle vara glädje..

Tror jag.

Mm, tror det är många som känner så här. Ni är inte ensamma om detta!

Mycket bra förklaring! Känner igen mig precis.
jag har alltid tolkat detta som att jag har dåligt självförtroende.

Att du är väldigt självmedveten är ett oerhört stort plus i den sociala interaktionen, ifall du lär dig att utnyttja den. Det betyder att du (antar jag med självmedvetenhet) vet hur man ska föra sig mot olika människor och kunna anpassa sig i olika situationer beroende på vem det är du pratar med.

Mitt tips är väl att försöka träna det till att få det till din fördel och försöka använda dig så mycket av dina egenskaper som möjligt. Känns bara som att du ska släppa lite på gränserna bara...

Jag bumpar, någon som har något mer att tillägga? Intressant tråd.