förhållande som inleds med het passion och glöd... avslutas på motsvarande sätt?

Jag har en liten teori.

Tänk er ett förhållande som startar oerhört passionerat. Man blir blixtförälskad - hela ens världsbild vänds upp och ner. Man sover, äter och andas varandras kärlek och åtrå. Man avancerar i regel väldigt snabbt - för snabbt kan tyckas, men iaf.. själva drivkraften är passionen, glöden. Allt förnuft är fullkomligt lämnat därhän.

När ett förhållande inleds på detta vis, till skillnad från exempelvis en långvarig vänskap som transformeras till ett kärleksförhållande, så tycker jag mig se ett mönster (enligt mina egna empiriska studier) som entydigt pekar på att dessa förhållanden ofta avslutas på ett stormigt och dramatiskt sätt. Man skiljs sällan åt som vänner, utan den glöd som efterlämnas är hatet och föraktets glöd.

Har ni samma erfarenheter som mig?

Instämmer till endel.

Jo, har man inte mer att bygga på än hormoners psykotiska effekt kan det nog bli svårt..


Edit: Fast sånadär lugna förhållanden.. lugna stabila som går som på räls kan spåra ur rätt hårt också.

Mja jag skulle faktiskt kunna hålla med. Ligger något i det..

Tror även att förhållandet i sig kan präglas en del av HUR det går till när man träffas.

hehe... ja, men tror du inte att det kan ha med lite mer än bara hormoner att göra också? Jag syftar lite på människotyperna i sig. Vissa människor har det ju "i sig", kan man tycka...

Ja, precis.. speciellt såna "ur askan i elden"-lösningar, där tjejen lämnar sin kille/ex brådstörtat för att hon har blivit förälskad i en ny. Jag tänker då på det förhållandet som skapas mellan den nye killen och tjejen ifråga.
Såna starter brukar sällan sluta gott...
my opinion

Jo visst. Det första du beskriver är ju egentligen rätt ytligt. Såna som man kanske kan beskriva med det flummiga: "förälskade i förälskelsen" och som kan byta objekt för känslorna rätt lättvindigt. Så har jag i alla fall fått för mig det. Jag har det lite i mig, därför jag låter så hård

Det andra känns mer genuint. Inte lika spännande men går mer på djupet.. Där man verkligen tar sig tiden att lära känna personen bortom sina föreställningar.

Äh jag är lite trött i huvudet, hoppas att du förstod vad jag menade.

Intressant att din erfarenhet aviker rätt mycket ifrån "allmän teori" (får jag säga så? .. Ja, det får jag!).

Snarare är det vanligt att det säger "klick" i förälskelsen och "klick" i avslutet. Plötsligt bara försvinner allt, på samma sätt som allt plötsligt kom från ingenstans. S.k. "boarderline" förhållande.

Har du däremot ett förhållande som byggs succesivt, fyllt av tveksamheter vilket ofta även bidrar med problem, blir avslutet ofta ett långt och utdraget helvette (inte helt olikt förhållandet självt egentligen) och när elden lagt sig kvarstår mest bara hat.

Instämmer till fullo, mitt livs en gång största kärlek e nu mer mitt största hatobjekt. De va jäkligt passionerat, gjorde fan fysiskt ont. Extremt sjukt, men de e väl så de funkar. Men, men, bättre att en gång ha älskat eller va man säger...

Om vi ska kategorisera fritt så skulle jag tro att detta till stor del är kopplat till två saker.

Det finns människor som lever mer passionerat/okontrollerat

Det finns människor som inte riktigt har fått ordning på sig själva.

Något av dessa två, eller båda, tror jag är huvudanledningen till att det "stormar" mycket. Någon som är mer passionerad/okonotrollerad har antagligen ett liv som generellt är mer uttryckande och extrovert (svårt att inte skriva med värderingar..). Detta skulle då rimligtvis genomsyra de flesta förhållanden man har såväl som ens liv i stort.

De som flippar ibland brukar ofta ha lite mer att jobba på hos sig själva. Alla har vi en gräns och blir vi utsatta för tillräckligt mycket så flippar vi alla, men alla når den ju olika snabbt och alla väl där hanterar man det olika. Tolleransen där brukar komma med åren och ens egen utveckling. Men som sagt, ett "utbrott" kan också vara uttryck för ens personlighet... så det är ju svårt att säga direkt vad det beror på utan att veta mer om personen/erna.

Personligen tycker och känner jag ganska mycket. Men jag är inte så "wild n crazy" av mig även om jag tycker om att ha kul. Det är såklart svårt att placera en själv och andra i fack. Men man ser ju ganska lätt tendenser.

Du är så jävla positiv!



Så hur får man till det bra?

Det där håller jag inte alls med om. Vad kommer denna "allmänna teori" från? Jag kan både klicka och successivt bygga upp relationer. Det har med vem man träffar att göra, inte hur bra relationen sen blir.