Ayn Rand och hennes författarskap

Boken är väl inte ett dugg seg.

Visst kan man ifrågasätta det vettiga i att skriva allt för tjocka böcker rent generellt. Men i det här fallet är det berättigat. Hur skulle man få grepp om de större skeenden och det rika persongalleriet om det inte fanns ett sidspann som gav dem utrymme att utveckla sig till den intrikata och intelligenta propagandaskrift som det ändå är? Jag tycker att boken har en enda svaghet. Det är det utopistiska partiet där Dagny tillbringar tid tillsammans med de strejkande framåtmänniskorna i Klippiga bergen. Jag tycker att den delen är svag pga att det där blir allt för övertydligt att om man bara låter "hjältarna" styra världen så blir den ett soligt paradis. Jag tror inte för en sekund att Ingvar Kamprad och company skulle lyckas driva fram en teknisk utveckling överlägsen vår på nolltid om de fick totalt spelrum. Däremot tror jag att mänskligheten mår bra av lite framåt- och uppåtanda.

Fler expresståg och färre jämställdshetskommissioner således

Jag anser att boken är av medelmåttig litterär kvalité. Den uppfyller dock sitt syfte utmärkt, den förklarar den objektivistiska filosofin på ett relativt uttömmande sätt och hamrar in idéerna om och om igen så även en halvidiot borde kunna tillgodogöra sig dem. Det är trots allt det kriteriet man borde bedöma den efter.

Varför skulle en halvidiot som inte är intresserad av nyliberalism/objektivism läsa igenom en 1200 sidor fnösktorr bok för att lära sig mer om det?

Nä, Rand borde ha satsat på 4-500 sidor, alternativt kompletterat Atlas med ett manifest på 100-150 sidor.

Om man saknar intresse så läser man självklart inte igenom boken. Om man är en halvidiot med intresse för Objektivismen är de dock möjligt att fördjupa sina kunskaper genom boken eftersom att den innehåller tillräckligt många exempel för att även en sådan bör kunna begripa det essentiella.


Jag tror att Atlas kompletteras relativt bra av diverse kortare teoretiska skrifter som Rand även har skrivit. Jag har dock inte läst dessa.

Men för tusan, det är en skönlitterär bok - inte en manual i objektivistisk teori för dummies. Ibland känns det som du glömmer bort det. En bok blir inte bättre skönlitterärt för att man hoppar direkt till slutet och hjälten lever lycklig i alla sina dagar. Hela boken följer ju en process, det inte inte så att alla sidorna i boken är en mur man måste bryta sig igenom för att komma till slutet och boken plötsligt betyder något.

Det är ju ungefär som att jag skulle säga att Kafka borde ha förkortat Processen lite, så att sådana som mig, som inte är särskilt intresserade, kan läsa igenom den utan att det blir för tungt.
EDIT: Stavning

Förvisso stör jag mig innerligt på att Ayn Rands doktriner ibland kommer väl nära den merkantilistiska protektionismen. Den moderna ekonomin är beroende av att det finns goda internationella förbindelser. Att som Rand stirra sig blind på USA som föredöme, gott exempel och självförsörjande enhet är ett misstag som amerikaner har begått i alla tider. USA har goda sidor vad det gäller forskning, utveckling och handel. Det skulle dock aldrig vara självförsörjande. Detta gäller idag. Det gällde även då Atlas skrevs.

Du får gärna utveckla lite mer konkret varför du tror att hon "stirrade sig blind på USA som föredome, gott exempel och självförsörjande enhet". Att hennes doktriner på något sätt har något att göra med protektionism är helt upp åt väggarna fel.

Eftersom Ayn Rand uttryckligen avfärdade protektionism så kan det ju kanske vara så att du tolkar in saker som faktiskt inte finns där?

Jag borde kanske tillägga i den här tråden, att Ayn Rand var filosof och författare. "Och världen skälvde" är ett skönlitterärt verk, även om det har ett filosofiskt tema. Rand illustrerar en del av objektivismen där, men det bör inte ses som en handbok eller manual i objektivistisk filosofi. Rand skrev massor av uppsatser som å andra sidan sammantaget kan fungera som manualer.

Man får alltså inte superbra koll på objektivismen, bara för att man läser "Och världen självde". Vill man skaffa sig kunskap om just objektivismen, då bör man ta upp den facklitterära primärlitteraturen. Såväl som, såklart, OPAR av Peikoff.

Men det är inte en bra skönlitterär bok, enligt mig då. Språket är alldeles för tråkigt och tjatigt, på varje uppslag finns det minst en märkvärdig och ibland skrattretande beskrivning över hur någon mår, hur två stycken blir medvetna om varandra eller hur någons ansikte ser ut. Långa uppstolpade haranger...en handling som egentligen är rätt spännande med förtas helt av den blotta längden.

Ärligt talat torde den här tråden snarare höra hemma i forumet för litteratur. Det är ju litteraturen som kritiseras här, snarare än idéerna. Och som jag redan sagt, förstås. De gustibus non est disputandum

Objektivismen är ingen filosofi. Tvärtemot vad Ayn Rand önskade så har den blivit en religion, en personkult, där det bara finns en gud, Ayn Rand, och El Eonard al-Peikoff är hennes profet. Det är en förbluffande liten skillnad mellan en objektivist och en fundamentalistisk muslim.