Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

Hej alla relationsexperter på FB.


Har ett jobbigt problem. Har varit tillsammans med en tjej ett tag. Allt har glidit på som det ska, jag är kär för första gången på jävligt länge. Nu kommer problemet:
Hon ringde för någon timme sedan och ville ha en paus, allt hade gått för fort fram trots att allt gått efter hennes villkor. Fine tänkte jag, visste inte att hon menade så drastiskt. Nu är det iallafall slut tills vidare, hon måste tänka igenom allt.

Hur ska jag göra nu? Hon kan ju fundera i någon månad och sen komma fram till att det verkligen är slut. Hon kommer inte att strula eller knulla med någon, det vet jag. Kan jag göra det? Blir ju så jävla onödigt ifall jag väntar i 2-3 veckor och det verkligen är slut. När jag är full och inte har någon så kan jag göra nått med vem som helst. Jag är ju trots allt singel i nuläget.

Ge mig tips på hur jag ska göra.
Tack på förhand.

Det ska du verkligen inte göra.

Scenario ett: Hon vill ha dig, sen får hon reda på det o dumpar dig.

Scenario två: Hon får reda på det innan hon bestämt sig, o då kommer hon verkligen inte vilja ha tillbaka dig!

Har tänkt på det också. Men om hon verkligen vill ha mig borde det väl ändå finnas en bättre möjlighet än att avbryta kontakten helt, tills vidare. Känns jävligt konstigt iallafall.

Jag är intresserad av en tjej jag mötte i midsomras. Jag vet hennes namn och vart hon jobbar. Hon hoppades vi skulle ses igen. Tog dock aldrig numret eller mail.

Så min idé är att gå till hennes jobb och leta upp henne alternativt leta upp en av hennes medarbetare och lämna en lapp med mitt nummer som denna person överlämnar till henne om jag inte skulle hitta henne.

Vad tycks?

ja gör det du har ju inget och förlora? Man själv skulle ju känna sig ganska smickrad om nån letat upp en så

Annars kan du ju testa och söka på facebook om hon inte har jättevanligt namn, kan ta en stund och gå igenom men det kan det va värt, kanske du känner folk som kanske kan tänkas känna nån hon känner osv... och fiska fram numret så.

jag har träffat en tjej från och till i 1-2 år... vi är väll bara kompisar iom att det inte hänt nåt... jag tycker hon är snygg och snäll och skulle gärna göra lite mer med henne och jag vet att hon tänker detsamma, får sms med komplimanger osv emellanåt... men ändå har jag inte gnistan så ett förhållande...

Känns mer som att hon är någon som jag har kontakt med för att ha kontakt med någon för man behöver det ibland, känna att man har nån där... Detta skulle innebära att om jag träffar en tjej skulle jag inte bry mig så mycket om henne... kanske samma sak för henne?

Nu iaf har hon slutat höra av sig och svarar inte och givetvis NU så börjar man bry sig och gå och tänka på henne hela tiden nu när man inte får de där sms:n man är van vid, känns t.om riktigt jobbigt men sammtidigt vet jag om hon skulle höra av sig igen och vi skulle fortsätta ha kontakten så skulle det va tillbaka till det gamla att jag egentligen inte bryr mig om henne på det viset jag känner just nu... mer nån som är där medans jag letar efter nån jag får riktiga känslor för.

Fler som är sådana här? inte första tjejen det är så här med heller.... nåt sjukt kontrollbehov man har eller? Var tvunngen och börja messa med ett gammalt ragg nu för att få lite tröst

Där ser jag ett problem. Om tjejer får allt på sina villkor så slappnar dom av då det inte är lika "spännande" längre. I slutändan kan det bara bli en dumpning som resultat. Det är därför man som kille alltid bör sträva efter att vara så självständig som möjligt. Tjejer dras till sånt. Att tjejer sen alltid strävar efter att få kontroll på sin kille efter deras villkor ska man inte bry sig om. Man ska fortsätta leva sitt eget liv liv så kommer hon med större sannolikhet att stanna kvar för att hon inte tar en för givet. Man ska aldrig låta en tjej få gå in och detaljstyra ens liv, då kan det bara gå åt helvete förr eller senare.

D:\Kent\Mina bilder\KENT & FRIENDS\HORROR\gdpit_com_31277927_97.gif

Hej allihopa. Som gammal lurker här känns det här som rätt tillfälle att till slut ta till orda. Jag är i samma sits som vissa andra, jag går och grubblar och kan inte släppa en tjej.

Jag ska ge en liten bakgrund först. När jag var 16 började jag prata med en tjej på ett forum. Vi snackade och klaffade totalt, vi blev kära. På sommarlovet efter nian åkte jag och hälsade på henne i en vecka, allt var som en dröm, vi blev ihop. Vårt förhållande varade i tre år och åtta månader, i mars i år tog det slut efter en gemensam överenskommelse. Hela tiden var förhållandet på distans, och vi var varandra helt trogna. Sista året gick mest för gamla tiders skull, och varken hon eller jag kände att vi nu, när vi slutat skolan och ska starta våra liv, ville ta hänsyn och anpassa oss efter den andre, som att flytta till varandra. En annan anledning tilll att det tog slut var att den fysiska aspekten dog, vårt intima umgänge stagnerade tidigt, vilket bland annat innebar att vi aldrig hade sex, mest för att hon inte ville. Det var frustrerande för mig och när vi gjorde slut kände jag mig fri, även om förhållandet lämnade mig som 20-årig oskuld.

Men men, i alla fall. Det förhållandet var fram tills för tre veckor sedan min enda erfarenhet, vilket fick till följd att jag kände mig vilsen och osäker, har aldrig raggat eller tagit för mig, i och med att jag varit upptagen under de sena tonåren. Så jag deppade en hel del över det, undrade hur jag skulle få någon att vilja ha mig.

Så åkte jag till Hultsfredsfestivalen, haha. Jag hoppades väl att något skulle hända, och det gjorde det också. Jag träffade en väldigt fin tjej som helt sonika kom fram till mig, sade att jag var snygg och frågade om jag ville hångla. Jag var inte sen med att göra henne till viljes och resten av kvällen tillbringades i hennes armar. Jag tror att jag gjorde rätt saker för det slutade i mitt tält där vi hade sex. Och jag tror jag gjorde bra ifrån mig.

Saken är den att jag under den kvällen såg på det hela som ett one night stand och säkert verkade som en rätt cool typ, men morgonen efter hade något slagit slint i min oerfarna hjärna och jag var helt övertygad om att den här tjejen var det enda jag ville ha i hela världen. Först vågade jag inte prata med henne alls på morgonen (vi bodde i samma camp), men sedan avfyrade jag den underbara linjen:

"Hatar du mig?" Smooth.

"Nej, du är söt."

Sedan konstaterade vi båda att vi är känslosamma människor och att vi aldrig hade gjort en sån grej innan. Och vi kysstes. Det kändes underbart. Sedan följde jag med henne och hennes kompis på konsert, och under konserten tror jag att jag klängde lite mycket för strax innan den slutade gick de båda två. Jag stannade och när jag hittade dem efter konserten var tjejen som förbytt. Hon ägnade mig knappt en blick, och med mitt stukade självförtroende lät jag henne vara. Resten av dagarna kändes det som om det var en avgrund mellan oss, jag trodde inte hon ville veta av mig mer, och vågade inte ta initiativ. Till slut ville jag bara hem.

När jag kom hem pratade jag om det med vår gemensamma kompis, en tjejkompis som jag åkt dit med. Tydligen hade jag misuppfattat lite grann, för tjejen hade under festivalen sagt saker som "Han verkar tro att jag inte vill, men jag vill ju" och "Varför gör han ingenting?". Det fick mig att ångra så mycket att jag inte gjorde något, så jag lade till henne på facebook och skrev ett långt och mesigt meddelande om hur jag inte kan sluta tänka på henne och bad om ursäkt för att jag inte kan ta intiativ. Det har gått nästan två veckor och hon har inte svarat. Kan tillägga att hon även sade saker som "Det är festival, jag vill inte binda mig" och till mig sade hon också "Du är väldigt söt, men jag vet inte vad jag känner". Så det var inte bara go ahead, vilket får mig att känna mig osäker.

Så är läget, och jag tänker fortfarande hela tiden på det som hände. Är det irrationellt för mig att tänka på just denna tjej, som jag ju inte känner alls, bara för att vi låg med varandra? Jag verkar vara oförmögen att göra såna grejer utan att känna något. Jag försöker tala om för mig själv att det bara var en festivalgrej och att jag borde gå vidare men det är inte så lätt när man aldrig har varit med nån annan, jag har inte perspektiv på det hela.

Ska jag försöka glömma henne, och hur, eller ska jag fortsätta ta kontakt med henne med risk för att vara efterhängsen? Kan tillägga att hon bor rätt långt härifrån.

Hon verkar velig och osäker, och rädd för att binda sig. Strunta i henne, res dig och gå vidare. Det finns andra tjejer du kommer att attraheras av - som inte är rädda. Spana du in och flörta med andra tjejer. Om en vecka är hon glömd, var så säker.

Angående att du inte kan ha sex utan att involvera dig känslomässigt, så vill jag bara säga Grattis! Du är en helt normal människa. Själv skulle jag aldrig våga ha en kk av just den anledningen. Om man attraheras av någon väldigt mycket, vilket oftast är anledningen till att man har sex, så är sex en väldigt effektiv känsloförstärkare. Kanske i synnerhet om den andra inte är så intresserad eller "på" (men det är bara min högst amatörmässiga teori). Även om det kanske inte riktigt är den rätte man har träffat och bla bla bla. Rätt vad det är sitter man där med både hjärtat och skägget i brevlådan, likt förbaskat och allt är bara jättekomplicerat.

Faller under kategorin singelkunskaper.

Har hon någon vettig förklaring till varför hon vill ha ett uppbrott?

Annars är ju risken överhängande att hon vill pröva sina vingar/se vad som fastnar i nätet/om gräset är grönare på andra sidan

Om hon inte var noga med att lämna en riktigt vettig förklaring till detta agerande så bör du nog bereda dig på det värsta.

Jag tycker definitivt att du inte ska vänta på henne utan ut å ta för dig om du känner för det, hon kan definitivt inte komma och tjafsa med dig om du skulle göra så "under förutsättningen att hon inte lämnat en riktigt bra förklaring till varför hon vill ha det som hon sa, för som sagt just nu är ni ju inte ihop"

Jag undrar hur alla andra som har distansförhållanden klarar sig? Eller just nu ska man kanske hellre kalla min situation för olycklig kärlek.

Jag och min pojkvän har träffats en gång den senaste månaden och kommer kanske att kunna träffas ytterligare en gång de närmaste tre månaderna innan vi är tillbaka på vår studieort och då kan bo ihop igen. Vi har varit tillsammans i nio månader. Men saknaden är så stor!!!

Men jag saknar honom så extremt mycket... Jag tänker på honom hela tiden och ingenting känns roligt utan honom. Jag förösker koncentrera mig på annat, såsom jobbet och fritidsintressen och så... men det är svårt. Hur ska man klara sig???