Vad är långtråkighet för nåt?

En sån där kväll igen, känner det redan. Har varit ledig idag och haft en del för mig, tillexempel träffat min far och umgåtts några timmar med honom. Nu har jag varit härhemma några timmar och har massor jag skulle behöva göra, men inte orkar ta tag i, inte just nu iallfall. Jag känner långtråkighet. Vad fan är det för något egentligen? Vad beror det på? Har för mig att det finns nån avhandling el dylikt om detta med långtråkighet.

Brist på sällskap (därmed inte sagt man inte har kompisar) och brist på saker att göra.. typ.

Varför kan man inte stå ut med det bara? Ta det som det är. Man har ju inte alltid det problemet

Jag kan inte stå ut med att vara ensam för länge, en dag utan något som helst sällskap ser jag som ett oerhört misslyckande och undrar vad folk tänker, om man är någon sorts enstöring.

Om du tänker som såhär : Fan, jag tror jag går och skiter, fast du inte är sketnödig...då har du långtråkigt.

Och det beror på dålig fantasi !!!

Långtråkighet för mig är oro. Oro över att man inte tar tag i saker. Oro över sin livssituation - ekonomin, kärleken osv. Fast egentligen är detta antagligen helt fel. Kanske är det bara så att man har lätt för att tänka på tråkiga saker, som oroligheter i ens liv, när man har långtråkigt. Det skulle inte förvåna mig om man även förstärker olika känslor när man har långtråkigt och därför känns det ofta värre än vad det är.

Struntsamma, jag bara yrar. Aldrig mer filosofiforat.

Långtråkighet = understimulans.. kanske kan vara flera saker, känns som det även skulle kunna vara brist på positiva känslor, som glädje eller spänning. Trött, vet inte vad jag tror.

Som någon nämnde så beror det på brist på sällskap. I min mening. Jag har inte haft långtråkigt på min fritid på väldigt länge, utan jag tror att jag i mitt singelliv helt enkelt vant mig vid att vara ensam rätt ofta. Som skiftarbetare lär mig sig åsidosätta "livet" lite också under dom värsta veckorna, ex. eftermiddagarna. Jobba när folk är lediga, samt vara vaken medans dom jobbar. Jag tror jag även lärt mig att tolka om känslan av långtråkighet till att känna sig just ensam också, för dom få gånger jag känner den känslan är det så lätt att åka och hälsa på föräldrarna, som sällan är för upptagna för lite kvalitetstid med sonen deras! Dock tror jag understimulans-perspektivet också stämmer, men jag tror att det också har med umgängesbehov att göra.

Jag tror de ligger nåt i de faktiskt. På vardagar har jag inget emot att få vara själv eftersom jag är alldeles för trött för att hitta på något efter en arbetsdag. Men om jag är själv under helgen, och alla mina kompisar är upptagna med någonting får jag nästan panik inom mig. Jag måste vara bland folk, i alla fall under helgen.