Den sämsta filmen ni sett, dags att skriva om usla grejer!

Någon som sett Tommy Wiseaus The Room (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Room_(film) ) från 2003? Den har visst blivit kallad "de dåliga filmernas Citizen Kane" och utropas av många som 2000-talets motsvarighet till klassiker som Manos: The Hands of Fate.
Regissören, en ful slusk av mystiskt ursprung, spelar själv huvudrollen Johnny, killen som alla älskar. Grundstoryn är en rätt simpel sådan; Johnnys fästmö tröttnar på honom och är otrogen med hans bästa vän. Därifrån lyckas Wiseau spaka ut bisarrt usla dialoger som levereras av ÄNNU sämre skådespelare. De flesta av diskussionerna handlar om football, pizza eller hur fantastisk Johnny är. Dialogerna är så dåligt dubbade att replikerna kommer i fel ordning. En lätt efterbliven tonåring som heter Denny hänger efter Johnny hela tiden och försöker rentav följa med honom och fästmön till sängen. Eller förresten, ALLA i filmen är efterblivna; det "hemliga förhållandet" är i princip öppet, med intima danser och kramar, utan att ens den bedragne fästmannen reagerar till en början. När älskaren rakat sig presenteras det med dramatisk musik. Filmen introducerar sidospår som aldrig tas upp igen; tidigt i filmen berättar Johnnys blivande svärmor att hon är döende i cancer. En stund senare dyker en knarklangare upp och hotar Denny till livet. Varken cancern, Dennys knarkande eller hans knarkskuld nämns igen.
Jag skulle kunna peka på usla saker i filmen i minst en timme och fyrtio minuter (vilket för övrigt är en hel minut längre än filmen är), men jag skulle inte göra den rättvisa. Gå och se!

The Pledge - med en ganska schysst skådespelar set-up så är det den enda film jag ångrar att jag såg klart.

Är det verkligen The pledge med Jack Nicholson du och flera andra nämnt i tråden?

Det var visserligen rätt många år sedan jag såg den men jag har bestämt för mig att jag tyckte den var väldigt bra..

Jag har svårt att se vad du exakt syftar på när du skriver att filmen är negativ? Det är en dramafilm!? som porträtterar en på sätt och vis väldigt sorglig och olycklig man. Menar du att sådant inte bör återges på film för att det ska bli bra i dina ögon? Det är väl bra om film kan återspegla alla aspekter av livet? Både sorg och glädje?

The Wrestler är väldigt bra gjord rent dramaturgiskt. Filmen behandlar många känsliga ämnen utan att trilla i den berömda kliché fällan. Manuset är genomtänkt utan det sedvanliga "skriva tittaren på näsan". Vidare känns alla rollpresentationer väldigt trovärdiga ifrån huvudrollen med Mickey Rourke ända ned till minsta biroll. Musiken är också väldigt bra.

Ett tips till dig är att köpa en DVD med Stefan och Kristers samlade verk. Annan valfri bondkomik duger säkert lika bra det också. Då slipper du ställas inför det faktumet att du råkar se något negativt på film.

EDIT: Stavfel.

Nu har jag inte sett "The Wrestler" och tänker inte göra det heller då det är precis den typen av snyftfilmer jag personligen avskyr. Däremot har jag absolut inga problem att förstå varför andra tycker den är bra..

Tycker det är synd att du som uppenbarligen är väldigt insatt i film ska gå till såna ytterligheter som att dumförklara alla som inte tycker likadant som dig...

Tråkigt att du inte skulle kunna tänka dig att se filmen då den är väldigt bra. Jag tycker egentligen inte att The Wrestler är en snyftfilm i den bemärkelsen som det brukar menas. Ge den en chans är mitt stalltips.

Jag upplever inte direkt att jag talar om för någon att hon eller han är direkt dum i huvudet som individ. Men visst, jag tycker att trångsynhet och folk som har fördummade och förutfattade föreställningar i olika frågor bör bemötas. Gärna med sakliga argument och en portion ironi, det gör ett diskussionsforum något roligare. Eller? vad tycker du?

Ja visst är det så. Ironi ska man dock vara väldigt sparsam med i text då det är svårt att få igenom på rätt sätt utan att använda sig av tonfall och kroppspråk.

Om man inte är helt lost så framgår ironin med all önskvärd tydlighet. Dessutom så anklagar jag ingen för att de inte håller med mig i sak, vilket du säkert kan se i mina inlägg. Det jag "stör" mig på är folk som har förutfattade meningar, ogrundade och löjeväckande påståenden kring film. Äger man dessutom inte förmågan själv att argumentera för sin sak så är det självklart att diskussionen kan se väldigt ensidig och burdus ut ifrån min sida.
Men, ger man sig dumdristigt in i en forumtråd så får man leken tåla.

- Zoolander (Ben Stillers absoluta lågvattenmärke)
- Livet är en schlager

Jag har slösat bort 3 timmar av mitt liv. 3 timmar jag aldrig får tillbaka, det enda jag kan göra är att försöka varna andra för att begå samma misstag som jag.

Jag har full förståelse för att det finns dåliga filmer. Man kan ha vitt skilda åsikter, vissa prisar exempelvis Avatar medan vissa högaktningsfullt fnös åt den. Man kan säga att Avatar, eller vilken film som helst egentligen, var en dålig, ja, direkt kass film. Men ingenting, INGETING kommer ens i närheten av det här avskrapet bland dåliga filmer. Den här filmen får skådespelarinstastserna i According to Jim att framstå som genialiska och den får Jar Jar Binks att verka vara en djup och genomtänkt karaktär. Tempot i filmen kan närmast liknas vid den tid det tar för kol att bli till diamant och dom onda krafterna känns lika påtagligt hotfulla som annars bara nyfödda kattungar kan. Jag talar förstås om filmen...

The Langoliers

Eller Langoljärerna som den heter på svenska, är baserad på en bok utav Stephen King. För att bespara er mödan att förtvivlat vänta på att filmen kommer ge er någon form av tillfredsställelse beskriver jag istället här handlingen.

En liten grupp på närmare 10 människor vaknar upp på ett flygplan men upptäcker snart att varken passagerare eller kabinpersonal finns kvar. Den här gruppen människor består bland annat av obligatoriska karaktärer så som; Hippietjejen med gott hjärta som säger "groovy" åt det mesta, den ilskne affärsmannen som blev drillad för hårt av sin far som barn, en nörd, en svart man och en blind flicka med övernaturliga krafter. Hon kan nämligen... höra bra.

Efter ungefär en timmes (jag överdriver inte) diskussion på planet vad som kan ha hänt kommer man fram till att man är ensamma kvar på jorden. Man lyckas landa på en mindre flygplats. Här hör den fruktansvärt enerverande och störiga lilla flickan hur ett ojlud närmar sig. Trots den hotande faran i horisonten tar det över en timme för oss tittare att bevittna hur dom sätter sin enda plan i verket, nämligen att tanka planet och att åka därifrån. Hela tiden guidade av en sci-fi författare som ska ha störst erfarenhet av sådant här. Han har ju trots allt... skrivit som sådana här händelser.

Den svarta killen dör utan att någon bryr sig strax innan de kliver på planet. Nu hotar faran verkligen. Den elake affärsmannen blir tyvärr uppäten, någon man inte får bevittna. Utan vi får istället gissa oss till hans hemska död. När så planet till sist lyfter kläcker författaren ur sig kommentaren "Gårdagens väktare rensar upp morgondagen. På de mest effektiva sätt som finns, nämligen att äta."

De flyger tillbaka genom en skimrande jättefitta i rymden och återvänder sedan till vår normala dimension. Från det att planet lyfter tar det ca 45 minuter innan de överlevande karaktärerna springer skrattande mot kameran hand i hand, bilden fryser och eftertexterna börjar rulla.

*****

Detta är, utan någon som helst konkurrens, den absolut sämsta film jag sätt. Att kalla den för film är att höja den till skyarna. Vi satt i mitten av filmen och på allvar började fundera på om det kanske var en parodi trots allt. Inte bara det vanliga "skojar dom eller?" snacket. Nej, vi var tvungna att kolla upp för att försäkra oss, jodå, de är en thriller trots allt. Man väntar, och väntar, och väntar men ingenting händer. Ingen dör, ingen försöker ifrågasätta den allvetande sci-fi författaren och alla lyssnar på den arroganta blinda tjejen.

När jag skriver den här kan man tro att den är värd att se för att få se bara hur dålig den är, men nej mina vänner, se den inte. De är timmar av ert liv ni aldrig kommer få se igen.

Jag försökte lobotomera mig själv med en slö morakniv efter att jag hade sett denna film. The Langoliers är så fruktansvärt usel att jag inte finner ord för det. Men du satt spiken på huvudet i ditt inlägg, mycket bra skrivet och sammanfattat. Jag tar av mig hatten.

Specialeffekterna är ett kapitel helt för sig. Nu är jag inte en person som bryr sig så där jättemycket om det. Men herre gud vad dåliga och skrattretande de är i den här filmen. Effekterna i The Langoliers får Victor Sjöströms Körkarlen ifrån 1921 att kännas som T2.

Det ska finnas en dokumentär om den "Best worst movie" tror jag den heter