Hur illa är det egentligen i Malmö??

HAHAHA din kommunist, gå ut ikväll på rosengård om du våga och sluta lögna som journalisterna som inte ens vågar visa sig på rosengård, bad om foto vid kravallerna bland apskallarna på rosengård, vågade sig inte dit

Alltså ungefär som svenskar på semester då. Svenskar, nordens somalier. Säga vad man vill om Malmö, det har blivit en mycket roligare och mer spännande stad att leva i jämfört med en 15-20 år sedan. Utvecklingen har överlag varit positiv. Staden andas optimism och framtidstro, jämför med alla andra avfolkningsorter runt om i Sverige. För 20 år sedan var Malmö en trist, grå industristad, en arbetarstad där allt kretsade kring Kockums. Fanns knappt ett kafé i hela stan, jämför nu med alla uteserveringar. Kommer alltid att finnas bittra människor som alltid kommer att tycka att det var bättre förr. Därmed inte sagt att att allt blivit bättre, men överlag.

Jag bor hellre i en betongklump där inget händer än blir nerslagen på väg hem från ett av alla Espresso House som finns överallt.

Detta är något av ett terapi-inlägg från min sida, och i det avseendet tror jag trots allt att jag har kommit till rätt forum. Jag brinner inombords, mordlysten på grund av det som mina nära blivigt utsatta för, och sorgset frustrerad över den maktlöshet jag själv känner.

Men jag ska försöka att hålla diskussionen objektiv. Känslor avgör inte sanning, och bara för att jag själv står i lågor så väger inte mina argument tyngre. Med det sagt så vill jag berätta lite om min upplevelse av min nya hemstad: Malmö.

De integrationsproblem som man tidigare hört talas om, läst om, och så småningom vant sig vid, har det tidigare varit lätt att ha distans till. Uppväxt i svenska byar och småstäder har det aldrig kännts särskilt nära - klart det är farligt i storstäderna; stöld, rån och våldtäkt. "Kämpa på polisen!"
Men nu har det helt plötsligt blivigt en del av min egen vardag, och problemet som tidigare varit abstrakt och så väldigt mångfärgat slår en helt plötsligt i ansiktet på ett väldigt konkret sätt. Ingen här borta förnekar att blattar (ordet verkar här i Malmö användas mest deskriptivt, inte särskilt laddat alls i rätt samtal) står för den största delen av brottsligheten. Jag har en praoelev från rosengård som jag ibland fiskar lite historier ifrån och frågar ofta lite nyfiket om boven var utlänning, varpå jag får svaret: "ja, klart!". Killen är själv blatte, något som han inte tvekar att kalla sig själv och sina kompisar.

Det har liksom blivigt en del av kulturen. I malmö verkar det finnas relativt små rasistiska strömningar. Man vet liksom att blattar är blattar och det är klart att dom flesta skurkar är utlänningar (någonting som iof inte är samma sak som att de flesta blattar är skurkar), men vadådå? Problemet ligger hos systemet.

Malmö har problem. Jag kan aldrig låta en kvinnlig bekant vandra några kvarter från busshållplatsen till min lägenhet ensam. Jag kan inte ta mina nattliga promenader med öronen fulla av musik. Stämningen är hotfull och alla verkar vara fiender. Problemet är inte blattarna som människor, utan den kultur som går hand i hand med dem, och den förblindande rädsla för rasism som förhindrar kritik. Problem ska lösas, inte ligga kvar tills folk vänjer sig och tror att det är en oundviklig del av livet.

Malmö stinker och alla vet vem som släppte den, men ingen vågar riktigt prata om det.

Någon som har andra upplevelser?

Hur stor andel är invandrare?

Någonstans kring 40% är min uppskattning, men 5% är väl danskar. Tyvärr är 34% svartmuskiga muslimer från MENA-länderna

Det var en bra uppskattning.

SCB ger följande siffror för personer med utländsk bakgrund* 2009:

Ålder Andel med utländsk bakgrund
0-4 ~42%
5-14 ~48%
15-24 ~44%
25-34 ~44%
35-44 ~45%
.........

* Personer med utländsk bakgrund definieras som personer som är
- Utrikes födda, eller
- Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.

Danskar som är födda i utlandet uppgår till strax under 10 000 (~3.5% av tot befolkning).

http://www.sydsvenskan.se/malmo/arti...-storbrak.html
Nu slås de igen med varandrar