Det största glappet i religiös logik

Du kom till världen. Du använde ditt tänkande och du fann gud. Du utgår ifrån att världen är vacker så den måste vara skapad. Du utgår ifrån att någon måste skapat världen. Du utgår ifrån att det finns saker du inte kan se.

Det största glappet i den religiösa logiken är hoppet mellan dessa rationella och mänskliga slutsatser, är att den skaparen du kommit i kontakt med, den enorma skapande kraften, den gränslösa godheten, den yttersta känslan, är den bibliske guden. Det här misstaget har gjorts av miljoner, helt enkelt för att en instution i vår närhet står beredd när någon gjort dessa mycket mänskliga slutsatser.

Nästa gång du möter någon som påstår att dom logiskt kan bevisa guds existens eller försöker rationalisera deras gudstro, konfrontera dem med detta. Var i allt deras tänkande finns bandet mellan deras slutsatser och berättelserna ifrån antikens Israel.

Men om nu vissa människor mår bättre av att inbilla sig saker som inte går ihop rent logiskt, eller som beror på rena tankefel, eller som är mer eller mindre önsketänkande, - varför skulle de inte få fortsätta att ha dessa föreställningar? Så länge de inte skadar någon annan alltså?

Eller kan det vara så att vi har en skyldighet att tänka förnuftigt?

Den skyldigheten existerar, menar jag, när vi beslutar om saker som påverkar andra.

Nästan allt vi beslutar kan komma att påverka andra på ett eller annat sätt, och i mer eller mindre utsträckning. Skulle vi alltså ha en skyldighet att i stort sett alltid vara förnuftiga, rationella, kloka, logiska?

Många irrationella föreställningar fyller ju en slags psykologisk försvarsfunktion. För många är förmodligen föreställningen om Gud ett sådant psykologiskt försvar mot tanken på att vara ensamna i en kall och likgiltig värld.

Jag ser inget problem i att hävda att skyldigheten att deliberera förnuftigt skulle öka i enlighet med den inverkan som ens beslut kan tänkas ha på andra. Naturligtvis är det inte ett binärt par vi pratar om.

Det är sant, oftast handlar det inte om antingen eller utan om mer eller mindre.

Man kan ju anse att man har en större rätt att se till sitt eget bästa än till andras bästa. Åtminstone en något större rätt.

Om man kan hålla med om detta borde man även hålla med om att man har rätt till att vara något irrationell om man mår bra av detta. Så länge det inte drabbar andra alltför negativt.