Bästa insats av en svensk idrottare genom tiderna?

Ingmar Johansson 1959, vinsten mot Floyd Patterson är en fin bedrift

Jag förstår inte varför Björn Borgs 5 raka vinster i Wimbledon inte nämns så ofta i tråden.
Det är en makalös bedrift som nästan tog 30 år att kopiera
av en viss herre vid namn Roger Federer.

Han vann 11 Grand Slam och la av som 26åring,
(jämför med Pete Sampras som la av som 35-åring och vann 14 Grand Slam).
Han vann 4 raka Franska Öppna titlar i följd,(sammanlagt 6 stycken).
Han vann 90% av alla grandslam-matcher han spelade.


Björn Borg är och förmodligen förblir Sveriges största idrottsman genom tiderna.

Fan vad Tenniskåt jag känner mig

Riktigt så enkelt är det inte. Gunder Hägg och Arne Andersson dominerade medeldistansen under krigsåren, men, sannolikt hade de dominerat även i fredstid. Den legendariske Roger Bannister, känd för att vara förste person som sprang en mile under 4 min, slog inte Häggs tid förrän 1954, och då med hjälp av 2 harar. Det är mycket sannolikt att om inte Hägg blivit avstängd för professionalism 1945 vid en ålder av 27-28 år så hade han klarat att springa under 4 min, hans rekord var ca 4.01.x, likaså var Arne Andersson nere på liknande tider. Både Arne Andersson och Gunder Hägg hade kunnat jogga in till dubbelseger på 1500m i OS 1948.

Håller med om att Borg var stor, riktigt stor! Men iom att han inte lyckades vinna US Open så känns inte hans meritlista lika stark som exempelvis Sampras.

Rättelse också: Sampras slutade som 31-åring.

Jovisst, men det är väl just det där med "udda distanser" som gör att man skulle kunna argumentera för att det är de mångsidiga utövarna snarare än specialisterna som är de främsta idrottarna. Med undantag för höjd- och längdhopp och kanske något mer finns det ju alltid ett element av konstruktion i de olika "grenarna", som gör att man kan undra varför det är så intressant vem som är världsbäst just inom denna konstruktion. Varför vill vi ta reda på vem som är snabbast på att springa just 100 meter eller 400 meter men inte 250 meter eller 500 meter osv? Varför skall det avgöras vem som kan prestera bäst med en kula eller ett spjut eller en diskus av en viss beskaffenhet, när man sedan kan ändra förutsättningarna och kanske få helt andra världsresultatlistor genom att ändra lite på bestämmelserna om redskapens mått och vikt? Vilket ju också händer ibland.

Visst, det är gemensamma och hävdvunna överenskommelser och jag vill inte på allvar förneka deras värde eller att det kan vara fascinerande och roligt att se hur snabbt en människa verkligen kan springa t.ex. just 100 meter och fundera över var den eventuella yttersta gränsen går för detta. Men ändå, det antika idrottsidealet varur den moderna idrottsrörelsen (åter)föddes gick ändå ut på att människan skulle vara så mångsidig som möjligt och kunna klara av alla slags utmaningar på ett optimalt sätt. Nu kan vi givetvis inte återvända till detta och kräva att idrottarna även skall kunna spela musik och dikta, och den moderna mediastrukturen kräver väl också att idrottsprestationen skall utföras i ett enda bildmässigt, "sensationellt" ögonblick som enkelt kan begripas och distribueras. Då är det förmodligen för jobbigt och långsamt med tävlingar i flera grenar där man måste räkna poäng och där inte vinnaren av den sista grenen också med nödvändighet är slutsegraren. Då blir det väl lätt så att den extrema specialisten som vinner i en gren men inte skulle ha minsta chans att kvalificera sig i en näraliggande i mediapublikens ögon uppfattas som överlägsen "medelmåttorna" i mångkampen.

(Sådär, nu använde jag ett av dina inlägg för att svara på ett annat.)

Just precis, själv innehar jag världsrekordet på de något udda distanserna 241 meter löpning samt 51 meter frisim.
Självklart hade Hägg och Andersson haft mycket större konkurrens om inte alla världens länder utom Sverige varit inbegripna i krig.
Inte ens vid OS 1948, tre år efter krigsslutet hade idrottsvärlden återhämtat sig. Sverige roffade åt sig massor av medaljer just därför.

Ingen har väl förnekat det men de slog ju ändå sina egna och andras världsrekord, vilket rimligen innebär att de tillhört världstoppen även om Europa hade varit en blomstrande fredsidyll under 1939-45. Medaljskördarna under 1948, inklusive fotbollsguldet, är däremot naturligtvis av mindre värde. Tycker vi pratar förbi varandra i den här tråden.

Waldner, Borg, Stenmark och Ingemar Johansson är väl de som spontant dyker upp i skallen. Sjöbergs 2.42 är ju inte illa heller, men det går inte ens att jämföra med att vinna tungviktstiteln i boxning, när det bara fanns ett bälte. Det är tveklöst störst, även om Patterson kanske inte riktigt var med i första matchen.

Säger bara Nicklas Lidströms mål mot Finland i OS-finalen 2006. Jag och min polare satt på köksgolvet och grät i kapp när slutsignalen gick...resterande 7-8 pers i rummet idiotförklarade oss där och då men det skiter jag i.

Det innebär det inte alls. Att slå sina egna och andras världsrekord när väldigt få konkurrenter finns aktiva är av mindre värde. Hade det varit fredstid hade det funnits 70 hungriga medeldistanskonkurrenter istället för 3. De kanske hade tillhört världstoppen men det är långt ifrån säkert.

Ett bra senare exempel är Ann-Louise Skoglund, vår löpartjej på 400 m häck. Vi inbillade oss alla att hon var exceptionellt bra efter EM-guldet 82. Sanningen var att grenen var helt ny och hon var en av de första som utövade den. När sedan andra löperskor började med 400 m häck framstod hon som ganska medelmåttig internationellt, även fast hon förbättrade sina tider avsevärt.

Jag ansluter mig till de 7-8 andra i rummet.

Gör du det. Dambasketsäsongen börjar snart.

Men nu talar du ju fortfarande om två helt olika saker. Skoglund är ju ett exempel på en som vinner EM-guld därför att konkurrensen är ringa, det säger inget om hennes prestation. I Häggs fall fanns det ju däremot en "objektiv" värdemätare i och med att det fanns giltiga internationella världsrekord, som han först slog innan han blev tvungen att slå sina egna och Arne Anderssons. Vad talar för att dessa tidigare världsrekord på alla dessa distanser var så dåliga att det bara var brist på internationell konkurrens som gjorde att Hägg kunde överträffa dem, och vad talar för att den internationella konkurrensen just under perioden 1939-45 plötsligt skulle ha blivit så exceptionellt mycket bättre att dessa hypotetiska internationella stjärnor skulle ha slagit de gällande rekorden mycket mer grundligt än Hägg och Andersson nu själva fick göra? På sträckorna 1500 meter, 5000 meter och den engelska milen stod sig ju tydligen rekorden ändå ett bra tag.

(Lustigt förresten hur ordet konkurrent här är ovanligt välmotiverat etymologiskt sett. )