Dikter om hösten

Lars Lundkvist

NOVEMBER

Regnd och dimma,
en kväll för gamla kråkor.

Så rivs molnene undan,
himlen syns.

Såg du ödlan i Farfars skål?
Eternellerna blommar i kväll!

I dit sköte finns tiden,
min kära,

den tid som vi älskat varandra,
i trettio år.

Minns du sagan om kvisten,
en kvist i snö med röda bär?

Koltrasten såg den
och en kvinna.

Två tavlor.
Två verkligheter.

Den trede tavln var kvinnans egen -
en nyckel till ordet kärlek.

Låt oss älska varanadra långsamt
i kväll, i den tredje tidrymden,

oxh i den fjärde tidrymden,
i prostataålderns tid,

Solen står lågt i november.
Fåglarna flyger mot söder.

Höstvisa av Tove Janson:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.

Du kommer kanske nångång, förr'n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Den här slår då alltid an en sträng i mitt brådmogna unghjärta:

Dan Andersson - Gässen Flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Carl David af Wirsén

HÖST


Nu komma kalla dagar,
Nu komma dagar grå,
Och hur ditt hjerta klagar,
Så komma de ändå,
För vindens flägt i natten
Den sista rosen dog,
Det mörknar öfver vatten,
Det glesnar öfver skog.

Det hviskar öfver fjärden
En sorgsen anderöst:
”Nu sommarn gick ur verlden!
Farväl! Nu är det höst”.
Du lind, som börjat gulna,
Du snart skall öde stå:
Nu komma dagar kulna,
Nu komma dagar grå.

Vildblomma, som fördröjt dig
I dunkla snåren än
Och tyst i hopp förnöjt dig,
Du har ej långt igen!
Och näckros, du, som domnar
Så blek invid din ö,
Ack, det är bäst du somnar,
Ty snart du måste dö.

Och hjerta, du, som skådar,
Hur allt förvandlar sig,
Fins ingenting, som bådar
Den samma lag för dig?
Men ängsligt hörs du svara:
Ack, unna mig min frid
Och låt min sommar vara
Ännu en liten tid!

Tomas Tranströmer.
Höstlig skärgård

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.


Andra stycket är ett av mina absoluta favoritstycken inom poesin.

Nicolaus Lenau (1802-1850)

HÖST


Av hösten redan bokarna klätts röda,
som på en sjuk, vars blod av helsot härjas,
den bleka kinden stundom flyktigt färgas
- men det är rosor, vilka snart förblöda.

Hör, bäcken smygande och stillsamt strömmar
i dalen ned, hans sorl blir knappt förnummet.
Så smyger tyst en vän i dödsbäddsrummet
att icke störa livets sista drömmar.

Här för den sorgsne är det gott att vara,
naturen själv har sett sin sommar mulna
och sett sin glädje frysa bort och gulna
och kan den klagande med klagan svara.

(Tolkning: Gustaf Fröding)


HERBSTGEFÜHL


Der Buchenwald ist herbstlich schon geröthet,
So wie ein Kranker, der sich neigt zum Sterben,
Wenn flüchtig noch sich seine Wangen färben;
Doch Rosen sind's, wobei kein Lied mehr flötet.


Das Bächlein zieht und rieselt, kaum zu hören,
Das Thal hinab, und seine Wellen gleiten,
Wie durch das Sterbgemach die Freunde schreiten,
Den letzten Traum des Lebens nicht zu stören.

Ein trüber Wandrer findet hier Genossen,
Es ist Natur, der auch die Freuden schwanden,
Mit seiner ganzen Schwermuth einverstanden,
Er ist in ihre Klagen eingeschlossen

Gunnar Ekelöf ABSENTIA ANIMI

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen

och lampan själv som susar tynande

om ljusets intiga hav, tankens polarhav

i långa böljor

tyst frasande skum

av serier dividerade med serier

ur intet genom intet till intet

sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats

(som ljudet av en symaskin)

Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät

och syrsorna filar

Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.



Om hösten

Det prasslar i min dikt

Ord gör sin tjänst och ligger där

Damm faller över dem, damm eller dagg

tills vinden virvler upp och lägger ner (dem)

(och) annorstädes

den som partout skall söka alltings mening har

för längesedan insett

att meningen med prasslandet är prasslandet

som i sig själv är någonting helt annat än

våta gummistövlar genom löv

tankspridda fotsteg genom parkens matta

av löv, kärvänligt klistrande

vid våta gummistövlar, tankspridda steg

Du irrar dig, förirrar dig

Ha inte så bråttom

Dröj ett tag

Vänta

Om hösten när

Om hösten när alla grindar

då händer det att i den sista sneda strålen

efter ett dagsregn

med långa pauser tvekande

som ertappad

en överbliven koltrast sjunger i en trädtopp

för ingenting, för strupens skull. Du ser

hans trädtopp stå mot himlens bleka fond

invid ett ensamt moln. Och molnet simmar

som andra moln men också liksom överblivet, hors saison

och till sitt väsen längesedan annorstädes

och i sig självt (som sången) redan någonting

annat än



Evig ro

Meningslöst. Overkligt.

Meninglöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önskar mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här

Sats motsats abrasax

Du också jag



O långt långt bort

där simmar i ljusa himlen

över en trädtopp ett moln

i lycklig omedvetenhet!

O djupt ner i mig

där speglas från svarta pärlögats yta

i lycklig halvmedvetenhet

en bild av ett moln!

Det är inte detta som är

Det är någonting annat

Det finns i detta som är

men är inte detta som är

Det är någonting annat

O långt långt bort

i det som är bortom

finns någonting nära!

O djupt nere i mig

i det som är nära

finns någonting bortom

någonting bortomnära

i det som är hitomfjärran

någonting varken eller

i det som är antingen eller:

varken moln eller bild

varken bild eller bild

varken moln eller moln

varken varken eller eller

men någonting annat!

Det enda som finns

är någonting anat!

Det enda som finns

i detta som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är det som i detta

är någonting annat!

(O själens vaggsång

sången om någonting annat!)



O

non sens

non sentiens non

dissentiens

indesinenter

terque quaterque

pluries

vox

vel abracadabra



Abraxas abrasax

Sats motsats slutsats som bliver sats igen

Meninglöst

Overkligt. Meninglöst.



Och spindlarna spinder i tysta natten sitt nät

Och syrsorna filar



Om hösten

Emil Kléen (1868-1898)

Georg Trakl (1887–1914)

Bertel Gripenberg (1878-1947)


Paul Verlaine (1844-1896)



Johannes Møllehave (född 1937)

En liten variation på den senare tolkningen:

Edith Södergran (1892-1923)