Dikter om kvällen/natten

Inspirerad av Kraxpelax trådar sparkar jag igång denna med följande kända Lagerkvistepos:

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.

Visserligen en sångtext, men en favorit:

Pugh Rogefeldt
Här kommer natten:

Här kommer natten
kall och underbart lång
här kommer mörkret
dape - dape -dape - da - da -da

När alla sover djupt av dagens förvärv
då kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mej
och när du går
vet jag att du snart är här igen

Se staden lyser
i alla regnbågens färger
se staden lyser
dape - dape -dape - da - da -da

Se alla männskor
som gråter skrattar och lider
här kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mej
och när du går
vet jag att du snart är här igen

Gunnar Ekelöf

Månen stryker med handen milt över ögonen,
väcker mig djupt i natten. Ensam bland sovande
lägger jag ved på glöden, pysslar med rykande trän,
rör mig bland skuggor tyst, skuggor fladdrande högt
över de bruna stockarna, prydda
rikt med blänkande pimpeldon…

Varför väckte du mig? Ensam bland sovande,
ryggar vända mot elden, öppnar jag dörren tyst,
går kring knuten i snön, trampar i tussarna, ser
månsken lockande kallt över snön…

Gunnar Ekelöf

PÅ NATTEN

Ett öga rullar över golvet, jag vrider mig inåt.
Dörren är stängda läppar, lövet är tungt att bära.
Sakta växer hår och naglar in i tystnaden.
Dörrens läppar är stängda för omvända värden.
Ingen blixt är hemma under sömnens ögonlock,
Men nattens åska går i det fördolda.

+

AFTON
Stagnelius

Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta:
Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla
de tänker sin ändlösa tanke till slut…
Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas:
Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas
och villrådigt svallande vänder sig om…

Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida,
hör fåglarna tystna och skogarna lyssna,
ser furorna drömma sin eldskensdröm,
när solguden sjunker bland hägringar röda
och korsfäst på strålar i människans öga,
det kisande, bländade, förblöder av ljus.

Och timmen är kommen då skuggorna bleknar,
och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar,
och vatten och eld för ett ögonblick möts:
Hur längtar inte havet att få sin oro stillad,
hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet,
hur tiger inte skogen i sollängtan djup!

Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor,
hur längtar inte solen att famna dem som fordom
och smälta och försona vad som är delt och kallt!
Och när ur den blånande snäckan hon framgår,
den eviga skilsmässotrånadens stjärna,
hur längtar inte människan då från intet till allt!

+

ATT LIGGA PÅ NATTEN

Att ligga på natten för öppet
fönster och höra på suset i skogen
utanför. Ger ämne till tankar:
Vågor kommer och går i löven
Skeppet sätter sig, reser sig åter
Kammar av frasande skum
kokar förbi dess sidor -
Hur sällan jag numera känner mig resa
förbi dagen och timmarna, förbi världen!
Dock, i natt har jag gjort det
förbi skogarnas rörliga sus:
Skönt att veta
att jag i morgon skall vara i annat land.

Bo Bergman

BÖN TILL NATTEN

Slut är dagens lust som larmar
vild och kort.
Djupa natt, i dina armar
bär oss bort.

Vid dit bröst det nådefulla
skylvår skam,
medan glömskans timmar rulla
smärtlöst fram,

som en flod, där allt får drunkna,
glider all
över dolda brott och sjunkna
syndafall.

Du som ensam dig förbarmar
och ger svar,
milda natt, i dina armar
håll oss kvar.

Karin Boye

I KVÄLL HAR HIMLEN INGEN SKRUD

I kväll har himlen ingen skrud.
Han huttrar naken.
Och aldrig såg jag förr hans blick
så alltför vaken.

Säg, när du somnar in i kväll:
En dag är vunnen.
På vägen där man mister allt
en rast är hunnen.

Så skall du leva dag för dag
och ständigt mista,
och ändå vilja vara kvar
in i det sista.

Så skall du finna livet starkt,
som orkar brinna.
Så skall vart miste bli en vinst -
ty du skall hinna

allt längre mot den livets grund,
som fött dig baken
och bortom alla drömmars svek
är själva saken -

tills i ditt största mistes stund
din själ förbrunnen
går till de släckta ljusens stad.
En dag är vunnen.

+

I MÖRKRET

I mörkret ligger jag och hör
hur klockor dånar utanför
med långa, tunga, jämna slag,
som mörkrets djupa andetag.

De dövar allt och söver allt
och löser tingens dimgestalt
i långa, tunga, jämna dån,
som tanken aldrig lossnar från.

Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag,

som fruktar ingen morgondag.


Peter Ingestad

Och jag försjönk i nattten, stadsmiljön och de tillhörande dunkla sammanhangen, denna ljuvt hugnande främlingsvaro och stillhet, denna milt undanvikande kriminalitet.

Främmande gestalter, lysande av ungdom och mörknande av kraft, fann mig, sökte mig, tilltalade mig hastigt och från sidan, bjöd in mig i tysta amerikanska bilar och körde mig avsides. Man undervisade mig i de hemliga tunnelsystemen och de bortvända nästan okända parkeringshusens egenmäktighet och bestämningar, deras väsenslöshet, vanvett och oöverkomliga makt.

Så delgavs jag de innersta Sakramenten och förblev troende. Så blev jag till, sent omsider, mot slutet av min levnad förvärvade jag äntligen mina djupaste rötter däri.

Jag begav mig ut på vinst och förlust. Jag återvände inte. Och jag längtade efter att aldrig mer få vakna upp ur drömmen.

Bo Bergman

MIDNATTSSKYAR

Midnattens rullande moln - en apokalyptisk
vidundervärld - gå tungt över toppar och takkrön.
Släckt är i imlarnas hus och släckt i människors
boningar; bara en enda ruta som lyser
och ett svävande lyktsken därnere på gatan.
Skuggorna jaga som troll, och ett Fredmanskt följe
larmar med Fröja och flaskan i hand och slåss och
grälar och gråter, tills plötsligt allt är försvunnet.

Lampan har somnat. Jag själv vill sova, men kan ej.
Midnattens rullande moln gå tungt i mitt sinne.
Ack, vad är ungdomens sorg? En vinge för solen.
Fladdrar förbi, och allting blir guldljust ånyo.
Men i den ödsliga natt, som liksmed i väggen,
hamrar i mannens bröstkorg hans hemliga ångest,
dövad av dagen men aldrig, aldrig betvungen.

Nu, du mitt Stockholm med lyror och lekar och luftslott
rasar du samman, och jag har slutat att fråga
efter den grund som består, det fäste som varar.
Fånga en ande i hus? Vad lönar att bygga?
Evigt på resa är människans själ som molnen.
Skyar, jag hälsar er färd och vakar i natten.

+

VINGAR I NATTEN

Det flyger en fågel svart och stum.
Vem binder hans öde? Ingen.
Han flyger i världens vida rum
med ångestens vind i vingen.

Har ej rede att värma sig i.
Har ej värn eller viloställen.
Min längtan susar skugglikt förbi
din brinnande ruta i kvällen.

Så blek i månskenets bleka lus
du stryker en dröm från din panna.
Nu sover ditt stora tysta hus.
Mitt öde kan icke stanna.

Det är skyar som fara och flarn
på flykt över dunkla vatten
- vi längtans fåglar, vi orons barn
vi susande ingar i natten.

+

NATTPOETEN

Ängslas du än, mitt skumma blod?
Månen skiner på Gustafs stod
som hos Tegnér i tiden.
Gamla lutande Skeppsbrohus
stå och stirra i nattens ljus,
och från Logården drar ett sus
genom den frusna friden.

Men i grändernas mörka gap
idkas kärlek och köpenskap
med polisen i hälen.
Där finns flickor om du vill ta,
där finns brännvin, det smakar bra,
det är uselt, men gott att ha
till att hälla på själen.

O du månnatt med änglars sång,
o du jordiska smuts och tvång,
höga och låga öden,
allting har jag i bröstet här,
slipper ej från det var jag är.
Änglarnas sång och mörkrets här
slitas om mig till döden.

+

KVÄLL I KLARA

Det viskar i vinden och mumlar vekt
i solfallet över de döda.
Jag söker som man denplats, där jag lekt
som barn med barndomens röda
och rörliga blod i sus.
Jag hälsar, Sankta Klara ditt hus,
din gård, dina fönster som glöda.
Läntan sänker vingen
här i enslig fred.
Vackra klockor, ringen.
Sången ringer med.

Den brusande sångens klockklang går
genom lindarnas valv som vakta
din vila, Karl Mikael, år från år.
Det gungar i grenarna sakta.
Det ropar ur jorden. Jag hör
ett eko av rösten som aldrig dör,
hur det dör och dräps vad vi akta.
Lyror dö och bjärta
blad och allt jag vet.
Stora sångarhjärta,
du är evighet.

Men dagens brinnande män gå fram
med lösen åt gamla och unga
och ris och rep åt varandra och skam
åt den som icke vill slunga
sitt ord med vinden som vinden går.
O, Sankta Klara, vad lösen får
jag, när aftonens klockor sjunga?
Låta dagen glida.
Kvällen skall väl rå.
Dag är gjord att strida,
kväll att milt förstå.

+

MÅNSKEN

Nu badar allt i nattens silverljus.
Med stängda luckor drömma vita hus
vid vägarne där ingen färdas.
Ur valvet under parkens gamla träd
en fågel lockar späd
på något hjärta som förhärdas.

Det går en dans i vitt på sjö och äng,
och vindar vilar i en rosensäng
med skuggan på sin bädd i snåren.
Men innerst i en dold och daggig vrå
står Puck och lurar på
en månglimt som har tappat spåren.

+

VINTERMÅNE

Här i detta
döda, tomma,
månskensvita
ligger hela
livet kallt.
Själ du tysta,
själ du frusna,
frys ej bort som
andedräkten
i det stora
intet, i det
stora allt.

+

KALLT OCH SNÖ

Kallt och snö, men inga stjärnor.
Ingen ljusning i det höga.
Bara detta döda vita
sken från vita tak och gator
och ett ensamt träd, som klagar
med sitt magra vindfång fullt av
stadens alla onda drömmar.

Gråter oskuld nu i natten
sina blåa ögon blinda?
Kastar brottet nu sig sömnlöst
av och an på feberbädden?
Och den arma nöden, går den
Nu därute som en svart och
sviken skugga på det vita?

Kryp i säng och stick ditt huvud
under täcket, liksom strutsen
sticker sitt inunder vingen,
när en fara är på färde.
Det är så han tror sig räddad
med att slippa se och höra.
Hjärta, känner du igen dig?

+

VINTERKVÄLL

Nu blir det stilla och lamporna brinna,
nu får vi gnolas till ro av en kvinna.
Ord äro skyar som gå och försvinna,
sommarskyar sega över min själ.
Men därute är kallt och månen skenar
naken och skrämd mellan trädens grenar,
sparvarna falla till marken som stenar
och människor stupa och frysa ihjäl.

Kärlek är helig som lär oss försaka,
helig är ugnen ch brödet vi baka,
älskade, res dig och slunga en kaka
ut genom fönstret på vinst och förlust.
Det är väl någon som hittar den sedan.
Hela det liv som har råkat i nedan,
vacklar och vandrar på gatorna redan.
Jag hör som ett nödrop i kvällens pust.

Bröder och systrar, min käraste lutar
liten och vit mot minskuldra och slutar
att gnola sin visa, hör blåsten tutar
i skorstenspipan med hi och hallå.
Mitt hjärta vill krympa, vi skola mista
varandra en dag och läggas i kista.
Gud hjälpe den som står kvar som den sista,
världen blir mörk för en av oss två.
'
+

SERENAD

Stilla i rymderna nu
månskenets flöde strömmar.
Den som vore ung som du
och hade så vackra drömmar.

Den som sluppe från årens stoft
i natt när allting skiner
och allting är dagg och doft
och dans som amoriner.

Mot lågan i fönstret där
de sväva på lätta vingar.
Hör du en visa så är
det hjärtat som hemligt klingar.

Nu skall du släcka ditt ljus
och somna från ve och villa,
medan i rymdernas hus
månskenet strömmar stilla.

+

BÖN TILL NATTEN

Slut är dagens lust som larmar
vild och kort.
Djupa natt, i dina armar
bär oss bort.

Vid dit bröst det nådefulla
skylvår skam,
medan glömskans timmar rulla
smärtlöst fram,

som en flod, där allt får drunkna,
glider all
över dolda brott och sjunkna
syndafall.

Du som ensam dig förbarmar
och ger svar,
milda natt, i dina armar
håll oss kvar.

+

SPÖKET

Jag låg och kunde inte sova
en vinternatt med släckta ljus.
I örat ringde dagens dova
förkunnelser och blodets sus.
Mitt huvud brände, kudden brände,
det föll ett klockslag då och då,
och plötsligt var det som jag kände
en främmande i rummet stå.

Och nu begynte mitt i natten
porträtten tala med varann,
och lampan tändes och det satt en
förtorkad liten skråpuksman
i stolen där jag suttit senast
och skrivit vid mitt arbetsbord.
Han läste dikten högt, och genast
blev dikten bara lek med ord.

Vem var han, mannen som förstörde
för nöjet att förstöra blott?
Jag såg hans ögon ej men hörde
hans tomma skratt och hör det gott
var midnatt, när jag ligger slagen
och lyssnar till hans gråa makt,
som alltför ofta stjäl vad dagen
av fattig vinning sammanbragt.

Och när jag nästa dag skall skörda,
så finns det ingenting att få.
Jag är en man som spöken mörda.
På spöken lever jag ändå.
Tyd mig den gåtan du som bara
har bläck att ge och aldrig gett
en droppe av den dyra vara,
som heter konstens ångestsvett.

+

MITT HUS

Mina vänner överge mig.
Livet skruvar ner sitt ljus.
Der är mörkt i huset. Ve mig,
jag är mörkrädd i mitt hus.

Jag är ensam, jag kan se mig
gå och spöka utan ljus.
Mina drömmar överge mig,
och det knakar i mitt hus

och det lossnar och försvinner
någonting med sakta sus.
Sanden rinner, sanden rinner
under golvet i mitt hus.

+

KVÄLL I MARKERNA

Här stupar dagen till sitt fall
på slätt som går i vågor.
En ensam man står mörk och böjd
på himlarandens lågor.

Stödd på sin lie står han stum
och ser hur molnen diva,
och lien kliver mitt itu
den röda solens skiva.

Hans ansikte är brunt som mull.
Hans händer likna rötter.
Ett dagsverk ligger mejat skönt
på marken vid hans fötter.

Så rätar han sin rygg och går
mot hemmets rök som stiger,
och juset rinner sakta bort
och allt blir stort och tiger.

Guds ande far i rymden ut
och talar milt med jorden.
Blott den som hör hur gräsetgror
förståe de tysta orden.

+

GÅTAN

Mörkret kryper
över taken.
Regnet slår och
rutan dryper.
Jag är vaken
och jag står och
ser min kära
lampas kupa
speglas nära
mig i natten
som i djupa
mörka vatten
månens skära.
Det är stilla.
Någon spelar
någonstans i
huset bara,
och den lilla
klockans klara
knäpp fördelar
tidens dans i
sorg och lycka.

Låt mig trycka
livet till mitt
bröst som brusar!

Innanför i
bädden blundar
barnet, gåtan,
det som stundar.
Och jag hör i
blod som susar
allt som vill mitt
väl och allt som
bryter ner mig
hårt och kallt som
hagel sopa
- hör det ropa
i mitt öra
och i gåtan,
som du ger mig,
barn, att föra
mot din drömda
dag som bräcker.
Och jag väcker
alla glömda
gamla frågor.

Sova lågor
hos den späda?
Skall hon träda
lätt på jorden
som en ljusets
alv i gräsen?
Säg mig orden:
blir hon solens,
blir hon grusets?
Lilla väsen
med violens
blick som blundar,
se ditt öde
är ett nät som
livet knyter
vid de döde.
Blott ur det som
varit flyter
det som stundar.

Natt med alla
stjärnor släckta,
stora, tröga,
töckenkalla
natt, förklarar
du vår gåta?
Högt i höga
rymders våta
världar stiger
det förtäckta.
Ingen svarar.
Mörkret tider.

Eugène Guillevic (1907—97):


I mitt rum

för Lucie Lafarge

Jag skulle vilja ha
En uggla i mitt rum,

En riktig levande uggla,
En ö av mörker,

Eftersom dagen är ljus,
Och vädret så vackert,

Men där är något i luften,
Trots allt, av natt,

Obestämt, smygande,
Och jag skulle föredra

Att ha det där, samlat,
I ugglans ögon,

Som jag skulle se på
För att vara säker om dagen.


[Till svenska av Lars & Madeleine Gustafsson]