Ensamhetens dikter

Alla vattenfall du sett är tårar som runnit
Alla sår som du sett är änglar som försvunnit
Alla Lyckliga stunder är minnen som jag har
Alla eldar ha slocknat nu finns inget kvar

Vandrar fram i en svart natt på en mörk jord
Med ensamheten vid min sida och förlorat allt mod
Min kropp blir svag och faller mot marken ner
Finner du mig är jag förlorad och finns ej mer

SÅg Anders Wendins version av denna på Babel nyss och hittade tråden när jag sökte på delar ur dikten. Fan, vad bra den är. :\

2pac - In the depths of solitude


I exist in the depths of solitude
pondering my true goal
Trying 2 find peace of mind
and still preserve my soul
Constantly yearning 2 be accepted
and from all receive respect
Never compromising but sometimes risky
and that is my only regret
A young heart with an old soul
how can there be peace
How can I be in the depths of solitude
when there R 2 inside of me
This duo within me causes
the perfect opportunity
2 learn and live twice as fast
as those who accept simplicity

Prelude
by Robinson Jeffers

I drew solitude over me, on the lone shore,

By the hawk perch stones; the hawks and the gulls are never breakers of solitude.

When the animals Christ is rumored to have died for drew in,

The land thickening, drew in about me, I planted trees eastward, and the ocean

Secured the west with the quietness of thunder. I was quiet.

Imagination, the traitor of the mind, has taken my solitude and slain it.

No peace but many companions; the hateful-eyed

And human-bodied are all about me: you that love multitude may have them.

(...)

Den tyckte jag om. Hittar inte mycket info om denne Röstlund, bara namnet på runeberg.org, typ. Har du nån länk till mer info om honom/hans dikter?

Spännande utmaning! Vi har alltså en diktare som bara har två poster i Libris:
Tankar kring hemmet (-79)
Minnesskrift, Hälsinglands distriktstempels 25-årsjubileum (-22)

Och i Btj:s Burk-sök:
Det rullar ett tåg (-60), ett ex lär ska finnas i Hässleholm...
Reflexioner (-64), men inget bibliotek har den

Och på Bokbörsen finns just nu fem titlar, förutom Reflexioner och Tankar... även
Bara en dag
Färgernas land (-67)
Längs livets färdväg (-69)

Mediearkivet ger en träff: Från Hälsingekuriren 5/8 -03:

Nykterhet Ivar Röstlund, 1894-1984, född i Ren, Bollnäs. Arbetade på järnvägsverkstaden i Bollnäs, senare i Luleå och Helsingborg. Fostrad i nykterhetsrörelsens organisation och anda. Ett antal diktsamlingar i idealistisk, högstämd stil, debut 1960.

Jag skulle gissa på att artikeln kommer från: Jan-Olov Nyström: "Bland de vettlöst förälskade - bygdediktarnas brokiga skara" i Hälsingerunor 2003.

Det är alltid lika fascinerande att se hur stora luckor det finns i Libris...

Men visst är informationen på nätet anmärkningsvärt mager.

I minglets vimmel, i glädje och gamman
Där bryter hon nästan alltid samman
I fikapausens snabba repliker
Kollegorna frossar i stil och finess
Hon känner personligen oro och stress
Rätt ofta besvärad, ibland är hon less
Så fort som hon vågar, hon stilla avviker
Och sätter sig åter vid sin terminal
Och önskar att hon kunde vara normal

Inte genialiskt, men det är det som i allmänhet är ensamhet bara så ni vet

Poeternas ensamhet är tjusigare men de fattar inte vad det rör sig om.

Stackars Bernhard Elis Malmström (1816-1865) hittade aldrig nån dam att älska (eller bli bedragen av), och han gav sina känslor utlopp i den här dikten. Den lär ha hittats i hans portfölj efter hans död i blodstörtning vid 49 års ålder.

Enslighet

Tungt det vill blifva till slut i min tysta boning att vandra,
Ensam, af ingen bemärkt, när jag af mödan är mätt.
När inbildningen lyktat sin lek och tankarne tröttnat,
Ingen i verlden jag har, ingen att sluta mig till.
Ej en hugsvalande blick, ett vederqvickande löje,
Ej ett förtroendets ord, aldrig en kärlekens kyss
Väntar mig, när dagsverket är slut och i aftonens skugga
Sorgsen jag sitter och tyst räknar minuternas slag.
Ulfven, som ströfvat på rof, dock söker sig hem till sin maka,
Söker i vintriga bo’t ruggiga ungarnes tropp.
Dagkarln, dignande snart för bekymrens och arbetets börda,
Får vid sin älskades bröst somna från dagames nöd.
Men jag är ensam, ställd vid gränsen af lefnadens sommar,
Ensam i glädje och sorg får jag forbida dess höst.
Ingen maka värmer mitt hem, min bädd och mitt hjerta,
Stojet af lekande barn aftnarnes tystnad ej stör.
Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja,
Många årtusendens blod släcker sin gnista i mig.
Syndare är jag förvisst; men hvad gjorde jag dock att förtjena
Mera än mången, o Gud! sådan förbannelses dom?
«Sådan förbannelse», svarar du mig, «har tusende drabbat,
Hvilka med renare dygd sökte min kärlek, än du.» —

NON SERVIAM av Gunnar Ekelöf



Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!



*



Jag har av ett blod som aldrig kan spädas

i mina ådror ett dricksglas fullt!

Och alltid skall juden, lappen, konstnären i mig

söka sin blodsfrändskap: forska i skriften

göra en omväg kring seiten i ödemarken

i ordlös vördnad för någonting bortglömt

jojka mot vinden: Vilde! Neger! –

stångas och klaga mot stenen: Jude! Neger! –

utanför lagen och under lagen:

fången i deras, de vitas, och ändå

- lovad vare min lag! – i min!



Så har jag blivit en främling i detta landet

men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!

Jag kan inte leva i detta landet

men detta landet lever som gift i mig!



En gång, i de korta, milda

de fattiga stundernas vilda Sverige

där var mitt land! Det var överallt!

Här, i de långa, välfödda stundernas

trånga ombonade Sverige

där allting är stängt för drag ... är det mig kallt.

Får man störa i finrummet med lite Ulf Lundell?

DEN STORA ENSAMHETEN UTANFÖR ALLT

Jag har sett kvinnor komma och gå
Jag har gett mej av själv
Sett barn växa upp och sen vandra ut
Det är kyligt i luften ikväll
Hösten som befriare i en nordlig vind
Jag kände en lätt sval kyss på min kind
Måste ha varit den stora ensamheten
Utanför allt
Den stora ensamheten utanför allt

Jag väntar på mej själv därute nånstans
En främling, en vandrare, en gäst
Jag hörde en röst mitt i larmet idag
Hörde den igår på en fest
Som en viskning i träden
En klockas dova klang
Som ljudet mot rälsen vagn efter vagn
Måste ha vart den stora ensamheten
Utanför allt
Den stora ensamheten utanför allt

Min röst är mjuk som vatten
Men jag har taggtråd runt mitt hjärta
Tystnaden från yttre rymden
Sjunker rätt igenom mej
Den Gud jag ser kan inte ses
Inte förklaras eller inte säjas
Naturens lag är bara lagen
Den rör sej rätt igenom mej, igenom dej

En ung man, han sätter sej i bilen
Och kör ut i skogen
Han stannar under träden
Och drar en presenning
Över bilen och sitter där sen
Tills stjärnorna brinner
Det sista han minns är hennes doft
Och hennes klänning

Kärlek mellan man och kvinna
Som en verkstad, som ett sjukhus
Trasigt vill bli lagat
Men det blir aldrig riktigt helt
Jag sätter fingertoppen
Mot mysteriet igen
Och känner kraften strömma
Genom muskel och ven
Och väcker upp det som har dött
Som satt sej som ett tvång och blivit stelt
Jag vill älska igen i detta stora andetag
Med en kvinna som har rest
Samma väg som jag
Genom den stora ensamheten
Utanför allt
Den stora ensamheten utanför allt

SÅ NÄRA

Jag ser mig kring i rummen
Och jag undrar vem som bodde här en gång
Det måste ha vart en ensam man
Ingen välbesökt salong

Nattens drottning livets träd
Gauguin Céline och och Hemingway
Strängar av silver och nylon
En Buddha och en Kniv av nej

Så nära så nära
Jag var nästan där
Så nära så nära
Nästan där nästan där

Jag tog en näve sand och lät den rinna ur min hand
Tills jag såg ett ljus över ängarna

Barn som ler bakom glas och ram
Som vilda fåglar fram i tiden
En mås en falk en uggla
Trasiga Redwings och en rock av siden
Spräckta Ray Bans och en snäcka
Ett par som möts på den öde stranden
Fläckade glas och Bellmans dödsmask
Bara ett litet brott på linjen i handen

Så nära så nära
Jag var nästan där
Så nära så nära
Nästan där nästan där

Jag tog en näve sand och lät den rinna ur min hand
Tills jag såg ett ljus över ängarna

Jag öppnar fönstren
Och rummen virvlar av damm
Allt det här är över
Jag är en annan man

Så nära så nära
Jag var nästan där
Så nära så nära
Nästan där nästan där

Jag tog en näve sand och lät den rinna ur min hand
Tills jag såg ett ljus över ängarna
Tills jag såg ett ljus över ängarna

Daniel Fallström (1858-1937)

Ensam

Det käns så bittert — ja , det ödsligt är
i lifvets karneval bland maskers skara,
när den du lärt för alltid hålla kär
skall skild från dig kanske för alltid vara.

Det käns så bittert, när en sommardag
du vandrar ensam i den svala skogen,
att tvinga hjertat stilla sina slag,
när själen längtar efter en förtrogen.

Det käns så bittert att vid enslig härd
få genomvaka långa vinternätter
och se hur månen på sin tysta färd
strör öfver rutan glimmande paljetter.

Men djupast ensligheten likväl käns,
när band ha brustit, som ett lif har knutit
när den står tom den plats, som var din väns,
se'n lyckan rigeln för din dörr har skjutit.

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Fallstr%C3%B6mD/titlar/IVinterqv%C3%A4ll/sida/115/faksimil
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Fallstr%C3%B6mD/titlar/IVinterqv%C3%A4ll/sida/116/faksimil