Ensamhetens dikter

Peter Ingestad


My cheerful audience! Ye may bemoan
but all absent people, only
to forget that I, the clown, alone
will indeed remain – lonely.

+

Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och sam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,

seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;

en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skft
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.

Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och värden ej slutgiltigt skapad.

Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktoter, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?

Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på.hm, pim kiv –
min Talmud, min Bibel, Koranen!

+

Ensamhet står djupt hög i en park. Ingenting
öppnar den väldiga asken för att släppa ut
det obetvingliga ljusets grenverk, men förgäves
är icke tystnadens inversion, icke den städse

väsentligen enskilda undantagsförvändhetens
ständigt vidareutvecklade fuga. Och i sommarens
stad kvarstår alla avvikelsers mångfald liksom
människan växer sig gudalik under inbördes

oåtkomlighet. Och världsfrånvända gathörn
skymmer all Upptäckt. Ungdomens kvinnor
visar sig i det synligas oupphörliga mellanrum
och skyndar vidare mot en okänd klämtan –

Denna förenar oss alla till slut i samma ton
vari avlägsen dröm ger resonans åt den stillhet
vi kallar tid och som nätt och jämt görs uppenbar
i det underförståddas återkommande detonationer.

+

Staffan Larsson

Ensamhetens frysande lycka
slår i blåsten, slår...
Spoven ropar sin sommar till ängslan,
och ögonen vallar sina mossar
längre, och längre, bort.

Felix Arvers

SONETT

Min själ sin hemlighet, mitt liv sin gåta äger:
en evig kärlek som av stunden sprungen är.
Det finns ej hopp och därför ingenting jag säger,
och intet anar hon som skuld till plågan bär.

Så skall jag gå här med min dröm som föga väger,
beständigt ensam och beständigt henne när,
och en gång vad det lider nå mitt sista läger
likt den som intet fått och ingenting begär.

Och hon, som Gud dock skapat ljuv och lätt att röra,
skall vandra vägen fram förströdd och utan öra
för allt det kärlekssorl som följer hennes fjät.

Och när hon läser dessa vers om henne bara,
så skall hon fråga lugnt: "Vem kan den kvinnan vara?"
och med sin trogna pliktsjäl aldrig fatta det.

André Chénier

ELEGI

Jag sover, men mitt hjärta vakar än hos dig.
En dröm med gyllne vingar sänkt dig ned till mig.
Ditt hjärta slår mot mitt, under min hand jag känner
en skälvning i din hud, som het av vällust bränner.
Då, plötsligt väckt, med ens förflyttas jag
ur sömnens djupa fred som av ett omilt slag.
Där nyss mot min en älskad mun jag trott mig finna,
nu känns min kyss mot tomma huvudkudden brinna,
och då i drömmen mina händer smekte dig
var det kring pennan mina fingrar krökte sig.

Li Po

ENSAM DRICKANDE UNDER MÅNEN

Mol allena läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner,
men sedan blev jag full och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod!

Bertil Malmberg

ORD MOT DET TOMMA

I

Var klingar nu ditt friska skratt?
Vår fröjd var snabb. Vår dag var kort.
Du kom, du lyste och gick bort.
Så blev det kväll och natt.
Det blev så tyst som aldrig förr.
Jag låste tigande min dörr.
En skörd av gamla, gula brev
mitt enda sällskap blev.

Och väggens nötta klocka slog,
och i den svala månens sken
en våg av gungande syren
igenom fönstret drog.
Jag viskade i nattens stund:
O trånad, stanna på min mun!
Och till mitt svårmods fjärilsliv
jag viskade: Förbliv!

Min dag är slut. Min natt är här.
Dess klara skymning kom helt nyss
och rörde med sin svala kyss
mitt snyftande begär -
och rörde med syreners doft
vid mina minnens mörka stoft:
nu brinner det i måneljus
som brustet pärlegrus.

Vad var min första ungdoms liv?
En gryning och en sommardag?
En stråles flyende behag?
En lek, ett tidsfördriv?
Vad var det liv som lyste kort?
Det var en svala, som flög bort.
Vad var det liv som slocknar nu?
Mitt unga liv var du.

II

Här är stilla. Här är vår.
Här är doft av hennes hår.
Här i gräset ser jag hennes
lätta fötters fina spår.
Vinden somnar från sin dans,
och i lövens gröna krans
brinner stjärnan med ett spännes
gyllene och svala glans.
Vad är löftets kraft, då vi förspridas
och som blad i vinden skiljas åt?
Allt som gavs skall åter genomlidas,
älskade, i gråt.

Rymden drömmer, blå och stor.
Träden knoppas. Mullen gror.
Och jag skådar i en källas
bottenlösa pärlemor.
Tyst jag ler, som ingen ler,
och jag ser vad ingen ser,
och jag känner, hur det kvällas
över jorden mer och mer.
Vandrar du på obekanta banor?
Doftar ännu solen ur ditt hår?
Eller sjunga liksom fjärran svanor
dina unga år?

Bertel Gripenberg

ETT ENSAMT SKIDSPÅR

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

Bertil Malmberg

I SKOGEN VÄGLÖSHET

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där villjag fiska
silverfiskar
trolska glädjefiskar
sprattlande hemlig lust
åt dig åt mig
medan månen går upp.

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
svarta fiskar
samvetsfiskar
tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

Sonja Åkesson

FÖRR VAR VI TVÅ

Sol bakom molnen
som gråvitt stål över höstens
tända lövklungor.

Vinden forsar
på ensam hemväg.

Förr var vi två, du!

Maria Wine

SÅ ENSAM

Så ensam
och dock vilar min hand i din -
men dina ögon blickar ut i fjärran,
dina tankar följer molnens flykt.

Så ensam
och dock gråter jag mot din axel -
men kvällen lider mot sitt slut,
din morgon börjar i ett annat land.

Så ensam
och dock seglar vi i samma vilsekomna båt -
men vår längtan går åt olika håll
och där vid korsvägen bjuder du farväl.

Så ensam
och dock sjunger ditt namn inom mig,
ditt skratt lyser i natten,
dina smekningar stannar kvar hos mig -
men du, du lever i ett annat land.

Det finns en dikt skriven av en fransyska, Marceline nånting tror jag (var tjugo år sen jag som sjuttonåring läste den), som jag minns som det finaste jag någonsin läst om ensamhet, saknad och att bli lämnad.

Någon som vet vilken det kan vara? Borde vara skriven under 1800-talets första hälft, minns tyvärr ingenting av innehållet men jag är övertygad att jag skulle känna igen den om jag såg den.

Peut-être c'est ce poème-ci ? Jag har aldrig hört talas om skaldinnan tidigare men en sökning med marceline, poèmes och solitude leder en ganska snart på rätt spår.

http://www.toutelapoesie.com/poemes/desbordes-valmore/solitude.htm

Abîme à franchir seule, où personne, oh ! Personne
Ne touchera ma main froide à tous après toi ;
Seulement à ma porte, où quelquefois Dieu sonne,
Le pauvre verra, lui, que je suis encor moi,
Si je vis ! Puis, un soir, ton essor plus paisible
S'abattra sur mon coeur immobile, brisé
Par toi, mais tiède encor d'avoir été sensible
Et vainement désabusé !


Jo, det är en fin dikt. Jag kan tänka mig vilket intryck den hade gjort om jag var 17.

Om det inte var rätt dikt men Marceline Desbordes-Valmore ändå är rätt dikterska, så finns det eftersökta stycket kanske här.

http://poesie.webnet.fr/auteurs/desborde.html

Som sagt var diktaren helt obekant för mig, och som så ofta i liknade fall beslöt jag att konsultera det bästa svenska uppslagsverket någonsin. Och där nämns hon!

http://runeberg.org/nfbf/0113.html

Bingo!

Fort gick det också, stort tack till dig! Trots att jag sitter här som "en fårad man" med min ettåriga dotter i knät kan jag inte komma från att jag känner mig som sjutton igen när jag läser detta, många minnen kopplade till de orden. Tack för de andra länkarna också, de var nya för mig.