Ensamhetens dikter

De redan flytt, min ungdoms år,
än får jag ensam gånga -
och andra blott jag skåda får
sin kärleks lycka fånga.

Och bröllopskransar ömt och glatt
de binda åt varandra.
Ej finner jag mitt hjärtas skatt,
hur vitt jag än må vandra.

Jag söker den vid härdens glans,
där flickans känslor glöda,
på marknaden vid lek och dans
bland jäntor, unga, röda.

Hur åren flykta snabbt, jag ser,
jag ser min ungdom svinna,
men hur jag söker mer och mer,
jag kan min skatt ej finna.

Och hon, som ödet väl bestämt
att bli mitt hjärtas jänta,
hon skall allen, allen alltjämt
på mig med bävan vänta.

Den gamle här, den gamla där,
de dö allena båda -
två, vilkas kärlek trogen är,
och ej varann fått skåda!

ENSAM, EJ OLIK...


Ensam, ej olik
den vilken iskall står
i en skrämmande vit
hospitalskorridor,
där han av intet berörs,
där han av ingen nås,
oåtkomlig och döv
i sin förstenade pose:
så bakom sken och fasad
så bakom mask och gest,
njutande kärlekslös
min förborgade fest,
såg jag med glidande blick,
sällsamt beslöjad och död,
plikternas glanslösa följd,
andras lycka och nöd,
människor, bilder och tid
driva töcknigt förbi,
visste, anade
intet om "du" och "vi".
Visste, anade ej
- ville icke förstå,
att den djupaste lust,
som ej delas av två
- att den rikaste prakt,
när den sluter sig kall,
lyder försimplingens tvång
går mot nöd och förfall,
att en förseglad själ,
ett förhemligat jag
- skrider sömngångarlikt
mot sin förtappelses dag.

Ensam


Har nånsin du tänkt på hur ensam du är,
fast människor runt om dig larmar?
Hur främmande ensam går du ej här,
trots villiga röster och armar.

Nej, ingen kan känna vad innerst du bär,
kan följa din tankes bana.
Ty ingen, ingen känner dig här
och kan ej din börda ana.

Vad allt kring dig händer, allt vad sker,
vad mänskorna omkring dig göra,
är något som du bara hör och ser,
din ensamhet kan det ej störa.

Ånej, hur än mänskorna kommer och går,
hur alla sig framåt blott tränger,
dig ingen likväl innerst förstår,
din ensamhet ingenting spränger.

Skogen långt borta
himlaranden långt i fjärran
frostiga åkrar milsvitt emellan.
Min ensamhet nära,
tätt intill,
bredvid mig under täcket.

Underligt och inåtvänt,
med ett ögondjup, som inget
mänskligt mått kan mäta,
ser den man, som hemåt vänt,
tyngd av tystnaden i skogar,
drypande av höstens väta.

In i allt sitt bottenlösa
svårmod har han sett,
och hans ögon skåda ännu
som emot en aftondunkel,
skumnad och oändlig slätt.

Fråga inte! Vad betyder
fladdrets meningslösa frågor
för en man som sett sitt inre
lyst av ensamhet och bottenlösa,
öde myrars fosforlågor.

All tid


Jag längtar efter att bli inmurad i ett vitt rum
utan fönster, ensam med mina
sammansvurna förhoppningar. All tid skulle äntligen
tillhöra mig: de knarrande, vintriga
halmstackarnas tid, de vandrande myrornas
och de långa regnens tid sent på hösten,
då en blöt lie ligger i gräset som en förblödd
frontsoldat. Och jag skulle kunna bli otidsenlig igen,
kropp och själ, benstomme och nerver som strålar ut
mot oändligheten. Varken minnet av segerrika stålhjul
eller av spetälska urverk skulle spöka för mig!
Döden skulle vara en fjäril spetsad på en nål
här på bordet, och dess oklanderliga skugga inledningen till mina dikter
Ty jag skulle enbart skriva dikter, också med mina ögon:
dikter för mitt vacklande land och för er,
ni som alltid har sett mig med ringar av bly kring era ögon

En visa i ensamhet

Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,
som leva med ro intill döden,
jag sjunger som den, vilken ej haft ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.

Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort,
eller tigger om vänners välmening,
helt ensam, o Gud, jag står vid den port,
där man väntar på dom, eld och rening.

Jag sökte en kulle att vila uppå
och i drömmar och stjärnkvällen somna,
men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,
tills de värkande lederna bortdomna.

För mig ingen tystnad i midnatten fanns,
och väl aldrig jag sovit som andra,
och de fåglar som jublar i morgonens glans
ha blott väckt mig på nytt till att vandra.

Men jag vet, att Herren av Ande och Lag
min kamp och min strävan känner,
förgäves jag icke har levat en dag,
fast jag dör utan hus eller vänner.

Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,
en god natt jag önskar er alla,
och jag viker från vägen, när solen går ner,
för trött av att uppstå och falla.

I världen överflödig är jag
Som stjärnans fall i natt;
Väl är mitt hjärta tungt som gråsten,
Men allt däri är lögn.

Mig frälst inspirationens gåva
Från futtig omsorgs jäkt,
Men från mitt jag finns ingen räddning,
Ej ens i lyckan själv.

Jag då och då har bett om lyckan
Och fick den fatt till slut,
Men lyckan blev mig tung och tröttsam
Som kronan för en kung.

Så bort jag alla drömmar stötte
Och åter ensam var,
I mörka, övergivna salar
En intig härskare.

Ej någon mina ord nu hör - jag är allen;
Nu skymmer dagen - tecknade som röda strimmor
Mot väster molnen drivit bort, och framför mig
Kaminen sprakar lätt. Jag är försänkt i drömmar
Och framtiden... jag ser inför min inre blick
Min levnads dagar gå i enahanda ström
Och söker med bestörtning finna, men förgäves,
bland dem en enda blott, som ödet mening gav.