Ensamhetens dikter

Aleksander Pusjkin

TILL EN POET

Poet! Ej högt du skatte kärleken från andra.
Berömmets bullrande minut skall snabbt förgå.
Hör hopen kyligt skratta och den dumme klandra
men fast och lugn och hård inför dem skall du stå.

En kung är du. Du lever ensam. Du skall vandra
den fria väg din fria tanke föreslår.
Att fantasiens frukter forma du förmår
men för ett ädelt dåd begär ej lön av andra.

Den ryms inom dig, där din dom du även fann.
Ditt eget verk du strängast själv bedöma kan.
Är själv du nöjd, du konstnär, svår att tillfredsställa?

Belåten? Låt då hopen klandra som den vill,
bespotta altaret där lågan brinner still,
i barnsligt raseri din trefot söka fälla.

Tillåter ni andra att jag bara för ro skull går igenom de olika trådarna med temadikter och försöker hitta länkar till de översatta poemen på originalspråket? Alltid finns det nån som tror sig tillräckligt bevandrad i poetens eget tungomål för att försöka sig på att läsa ursprungsversionen, och bedöma hur väl översättaren lyckats överföra stämningen.



Félix Arvers: Sonnet
http://poesie.webnet.fr/poemes/France/arvers/1.html



Алексанр Сергеевич Пушкин: Поэту
http://pushkin.niv.ru/pushkin/text/stihi/stih-1830/stih-1830-12.htm

Anders Ulrik Isberg (1867-1940)

ENSAM (1935)


Det fanns en tid, då ensamheten
mig tryckte bittida och sent
och jag av ofördragsamheten
fick lida mer än jag förtjent.
Nu, sedan jag av sällskapslivet
ej skördat mer än tomma skal,
jag sökt mig åter mer hängivet
till ensamhetens ideal.

Den som vill verka för det stora
och skapa det självständigt är,
han måste själ och ande kora
till härskare i tankens sfär.
I ensamhetens tysta timmar
de alstra vad som storhet ger,
vad ej blott skönt och ståtligt glimmar,
men ock ett kärnfriskt inre ter.

Om även bland de store skriven,
beskärd med världslig äras glans,
jag står dock liksom övergiven
och ensam, ensam allestans.
Avunden kring mig murar reser
och smyger fram i mörkret mest.
Och när den spritt sin ondskas teser,
den fråssar i illvilja bäst.

Men ensamheten är mig kärlig
och föder rika tankars tal.
Vid dagens syssla oumbärlig
hon är min vän, ej falsk och fal.
Hon giver ro, hon skänker styrka,
hon tyglar min obändighet,
när min pegas vill solen dyrka
och på Parnassen gå i bet.

Vad vore väl mitt hem förutan
den ensamhet mig lycka ger,
ett lyckorike inom rutan
där guden Balder mot mig ler!
I kretsen av de mina lever
jag där mitt liv som ingen ann' -,
ej utan vank, ej utan skrevor,
men fritt från mörka tankars bann.

Min tanke far som örnen vida,
jag älskar rymdens fria sikt.
Härnere krypen trolöst strida
om allt och ingenting av vikt.
Här lever ett försumpat släkte,
som dyrkar Molockskalvens gud.
Men jag har flytt ur jordens häkte
och svävar fri i örnens skrud.

Jag hyllar icke tidens later,
där självsvåld söker ryktbarhet,
där våldet blivit en diktator
med oinskränkt auktoritet.
Jag älskar dock diktator vara
i riket mitt i andens värld
och där i dikt och diktan svara
för gärd och värn åt egen härd.

Så vill jag alltid ensam stånda
som kämpe med min blanka sköld
mot varg i veum - all den vånda
som sprides av var samhällsböld.
Det frihet är att ensam vara,
att leva med sin egenart,
ej som de fåvitskt visas skara
som famlar fram i blindo - vart?

Ett levnadsmål och stå i bräschen
är varje kämpes livsuppgift.
"Da muss man sich im laufe strecken",
om det skall bli en storbedrift.
Jag vill i tysthet tanken rusta -
till Guds beläte är jag skapt -
och fråssa i min diktarlusta
och före målet ej ge tappt.

Harriet Löwenhjelm (1887-1918)

ÄR JAG INTILL DÖDEN TRÖTT...


Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

Säg, var hålls min lille vän,
rare vän,
ende vän,
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen
lille vän,
rare vän
i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
hjälp mig, du som kan det!

Hermann Hesse

VÄG IN I ENSAMHETEN


Världens klädnad faller av dig,
alla fröjder förkolna,
som du en gång älskade;
ur deras aska stiger hotfullt mörkret.

In i dig själv
sjunker du motvilligt,
tvingad av en starkare hand,
frysande står du i en död värld.
Bakom dig hör du snyftande
eko från en förlorad hembygd,
barnaröster och kärlekens ömma ton.

Tung är vägen in i ensamheten,
tyngre än du vetat,
också drömmens källa sinar.
Men var tröst! Vid slutet
av din vandring vinkar ett hem:
död och återfödelse,
grav och evig moder.

Sara Teasdale (1884-1933)

DEN ENSAMMA


Mitt hjärta blev rikt under årens flykt.
Jag har inte längre min ungdoms begär
att dela mitt jag med den förste som kom
och fånga i ord mina tankars mystär.

Det kvittar, vilken som kommer och går.
Mitt jag och min vilja är hela min skatt
och min styrka att klättra till bergets topp
och se stjärnorna dansa en sommarnatt.

Må de tro att jag älskar dem mer än jag gör,
att jag sörjer för det att jag vandrar allen.
Det smickrar dem kanske. - Vad rör det väl mig,
mig själv, som jag är - som en ros eller sten?

Gunnar Ekelöf

Diktsviten En ros från Allmag ur Om hösten

3

Att se och älska, inte röra och älska
vem tvang mig till det? Inte feghet
men egen kluvenhet. Inte en brist
på djupa eller varma känslor, men
ett övermått av bottenfruset heta!
Kvald mellan ensamheter: den från havet
som är en inre ensamhet, och den bland människor
som är en yttre - sliten mellan hästar!
Och väljer jag den ena för den andra
bryter de ner mig skoningslöst, försätter
mig till denna tredje ensamhet, som är en öken
av dvala, fylld av kryddors heta dofter
absinthion och vildåsnor som flyr
så snabbt att efteråt man inte tror dem
ha varit mer än hägringar och ökenbilder
Vad gagn har jag av mina tiotusen?
Storkonungen är fjärran, landet ändlöst
reträtten obegränsad, fienden jag söker
jag själv och ingen annan. Aldrig skall
hans sköldar och hans lansar glimma fram
ur täta dammoln. Aldrig skall jag mista
min högra hand, än mindre detta huvud
och allra minst mitt hjärta. Vinna seger!
Kan någon vinna utan att förlora
det minsta av sig själv? Min skuld är oskuld.

Karl Vennberg

ENSAMHET BLAND MÄNNISKOR


Meningen med hans ensamhet bland människor
skulle vara:
hjärtats
ensamhet med Gud.

Men i själens utrymda stad
dröjde alla de onda
viskningarna kvar.
I den listigt anlagda öknen
förblev just fromhetens
eremithydda tom.
Till och med i vinterskogens
aftonstillhet
fanns ofriden som en fågelflykt.

Så uppfylld kan en människas
ensamhet vara.
Ack om Gud kunde nå fram
åtminstone som ett fladdermusskri
när det tränger igenom julinatten.

Finns denna översatt till engelska/svenska?

Yang Mu (eg. Wang Ching-hsien, 1940- )

ENSAMHET


Ensamhet är en orkeslös best
hopkrupen i mitt hjärtas oländiga stenrös
mönstret som pryder dess rygg skiftar ofta
jag vet att det tjänar som artens skyddsfärg
glimten i dess öga är dyster och kall, stirrar ständigt
på de flyende molnen i fjärran, upp mot
rymdens vältrande skyar
grubblande, med sänkt huvud, låter den vind och regn piska
dess övergivna ursinne
dess vittrade kärlek

Ensamhet är en orkeslös best
hopkrupen i mitt hjärtas oländiga stenrös
när blixten flammar vänder den sig långsamt
kryper med möda ner i mitt fyllda vinglas
fylld av beundran och kärlek
betraktar den sorgset den som dricker sitt vin i
skymningen
i det ögonblicket, det vet jag, ångrar den helt visst
att den bytte sin trygga värld
mot den som ryms i mitt kalla vin. Jag lyfter glaset till
munnen
återbördar vänligt besten till mitt hjärta

Kommer ej ihåg vem som skrivit den, men jag gillar den oerhört mycket.

I knew a simple soldier boy
Who grinned at life in empty joy,
Slept soundly through the lonesome dark,
And whistled early with the lark.

In winter trenches, cowed and glum,
With crumps and lice and lack of rum,
He put a bullet through his brain.
No one spoke of him again.

You smug-faced crowds with kindling eye
Who cheer when soldier lads march by,
Sneak home and pray you'll never know
The hell where youth and laughter go.