Om klagan

Henry Ford sa: "Dont complain - dont explain". Somliga säger att man ska inte klaga, det hjälper inte, man blir bara bitter.

Men när är får eller bör man klaga? När ska man inte klaga? När är ett påstående ett klagomål?

Min slutliga fråga är, varför klagar vi?


Jag startade en annan tråd innan denna, för att ha en slags diskussionsgrund.

"Vad stör dig mest?": http://www.flashback.org/showthread.php?t=526992

Jag tycker att man ska/borde/måste klaga när man känner sig orättvist behandlad. "Måste" kanske är lite starkt, men jag tror ingen njuter av att bli orättvist behandlad i längden.

När man klagar klingar egot bara fast vid en konflikt som ofta inte går att lösa gnom att klaga. Man gräver sig bara djupare i sin irritation/frustration/ilska.

Bättre att försöka släppa det och gå vidare.

Ja, det borde väl vara var mans rätt och demokratiska skyldighet. Fast när går det för långt?


Så sant, man gräver bara gropen djupare om man inte gör något åt saken istället för att klaga. Men är inte klagan en uppmaning till någon/något att det borde förändras? Att nån borde fixa spyorna i trappuppgången. Kan det vara ett slags försök att få medhåll av omgivningen också? Som att försöka identifera en gemensam fiende.

Låt oss analysera klagan lite mer.

Intresant tanke. Det finns nog inget som får folk att hålla ihop så bra som när dem hatar samma person.

Det kan nog också vara en psykologisk försvarsmekanism. Om man kan göra något åt ett problem men inte gör det pga rädsla eller liknande. Så uppstår det uppstå en inre konflikt. Man börjar nog lätt döma sig själv för att man inte gör något åt situationen.

At då bara klaga in för andra människor kan kanske lätta på trycket lite. Det ger en person en falsk känsla av att man gör något åt problemet.

"Det ger en person en falsk känsla av att man gör något åt problemet."

Ingen människa kan väl lösa alla sina problem själv? Är inte då klagan som att gå till doktorn? Få hjälp att bota en orättvisa?