Sören Kirkegaard - filosof (samlingstråd)

Att hjälpa andra

Intervju med dansk hedersgäst


Är det första gången magister Kierkegaard är i Sverige?

- Nej. Jag var över på Kullen en gång och plockade blommor. Jag trodde ett slag att jag skulle bli botaniker. Men det är första gången jag är i Stockholm.

- Vad sägs om stan, jämfört med Köpenhamn?

- Jag har inte sett den ännu. Jag har hållit mig på rummet.

- Men utställningen över er öppnades ju i förrgår på Nationalmuseum...

- Jag gitter helt enkelt inte, ska jag säga. Jag gitter inte rida, det är för mycket kroppsrörelse. Jag gitter inte gå, det är för ansträngande. Jag gitter inte lägga mig, ty antingen blir jag då liggande, och det gitter jag inte, eller också måste jag resa mig igen, och det gitter jag heller inte. Summa summarum: jag gitter helt enkelt inte.

Den danske teologen och författaren Sören Kierkegaard (1813-1855) tar emot på sitt hotellrum i Stockholm med anledning av utställningen av manuskript och annat i samband med hans person under de danska guldåldersveckorna i den svenska huvudstaden.

Den danske gästen - han är en man i den börjande medelåldern med edvardianskt smala byxben, lite förnämt svank- och kutryggig - bebor på egen bekostnad en svit på hotellet, som han alltså inte lämnat.

I ett rum ses den medföljande betjänten ordna ett ansenligt antal kostymer som medtagits för Stockholmsbesöket. Men det ser inte ut att bli någon promenad på stan.

Han tar emot just som han ätit lunch på rummet och gitter ta några steg fram till fönstret och pekar ned mot en trådbusshållplats och en taxistation, dit några herrar ses skynda från en grillbar.

- Av allt löjligt i denna värld, ler magistern, förefaller mig ingenting löjligare än att ha bråttom, att kasta i sig maten och rusa till arbetsplatsen. När jag får se en fluga som i ett avgörande ögonblick sätter sig på affärsmannens näsa, eller ser att han blir nedstänkt ute på gatan och hindrad av det, eller att en bro går upp just som han ska över, eller att en tegelsten faller ned och slår ihjäl honom uppstämmer jag ett hjärtligt skratt. Och vem kan väl låta bli att skratta? Vad uträttar egentligen alla som har bråttom? Går det inte för dem som för den där hemmafrun när det brann hemma hos henne och hon i förvirringen tog sig för att rädda eldgaffeln? Lyckas de föra mer i säkerhet ur livets stora eldsvåda?

- Samhället har ändrat sig sedan magisterns tid. Vi måste arbeta allihop. Inte många ärver pengar...

- 31 335 danska kronor. Det stämmer. Det lämnade min far efter sig.

- Det är minst en halv miljon i dag, magistern. Vi andra får lov att slänga i oss maten om vi ska klara oss.

- Jag hoppas innerligt att eftervärlden har uppmärksammat en sak - att jag gjorde slut på alltsammans. Det var lite kvar, och det räckte till begravningen. Annars levde jag upp alltsammans. Det var också en filosofi jag lämnade efter mig.

- Annars antas magistern ha hittat på existentialismen.

- Jag vet det. Egentligen hittade jag på den en sommar när jag var i Gilleleje för att bada. Det var ju egentligen inget besynnerligt. Det finns ingen objektiv mening med tillvaron, ingen sanning och inget levnadssätt som gäller, för alla, varje enskild människas situation är unik, hon måste leva sitt eget liv, välja sitt eget liv på eget ansvar.

- Ensam och hjälplös?

- Tja. Hur som helst är livet tomt och betydelselöst. Vad är det där för en lång svart vagn där nere?

Magister Kierkegaard har satt sig i fönstret och tittar ut.

- Usch. Det är en begravningsbil.

- Se där. Man begraver en människa, man följer henne till graven, man kastar tre skovlar mull över henne. - När de skulle göra det över mig, apropå det, stod de och grälade så det hördes över hela kyrkogården, min systerson skällde ut prästen, och det gjorde han rätt i. Nå, man kör ut i droska till kyrkogården, man kör hem i droska, man tröstar sig med att själv ha ett långt liv framför sig. Är det så lång tid, sju gånger tio år? Jag blev för resten bara 42. Varför gör man inte slut på det på en gång, varför stannar man inte kvar därute och går med ned i graven och drar lott om vem som skall drabbas av olyckan att vara den siste överlevande som kastar de tre sista skovlarna mull på den siste döde?

- Magistern - nu är det danska veckor i Stockholm, och Danmark ska sälja bacon och öl och konfektion... Det låter kanske tarvligt, men det vore trevligt om magistern sade något som går att... nåja, sätta i tidningen. Lite gladare.

- Att vara människa fullt och helt är dock det högsta.

- Tack. Det låter genast bättre.

- Jag har just fått liktornar. Det visar att jag är på god väg.

En söndagsförmiddag i november 1855 var Frue Kirke, Köpenhamns förnämsta gudshus, lika proppfullt av begravningspublik som vid de galatillfällen då Thorvaldsen, Oehlenschläger och Hans Christian Örsted avtackades inom dessa murar. Den här gången fanns dock ingen sorgefestlig dekorering att titta på och ”bland de närvarande märktes” inga officiella honoratories. Den smala kistan som alla knuffades om att få en glimt av gömde ett stoft utan rang.

Men även mycket höga sensationskrav kunde tillfredsställas av denna likbegängelse. Allt gick extraordinärt och opassande till. Redan det var undransvärt att denne döde bars in i en kyrka. Man hade i färskt minne hans dånande domsord över den sortens lokaler och de styggelser där bedrevs. Närmast låg det till hands att uttyda den barocka situationen som kyrkans triumf över en äntligen värnlös förföljare. Allmänheten visste ju inte hur bekymrat stiftsprosen Tryde, vicevärden på stället så att säga, hade strävat att avvärja den malplacerade gästen. Han drog sig dock för att såra en aktad släkt genom att stänga helgedomen för den, och det fanns en pålitlig kollega till att hålla liktalet. Nu blickade han emellertid med förtretad uppsyn över den mycket blandade folksamlingen och sköt i sin nervositet kalotten ideligen fram och tillbaka över hjässan.

Efter ingångspsalmen framträdde i koret en utsocknes prästman och höll en parentation som säkerligen åhördes med sällsynt spänt intresse. Den autentiska ordalydelsen förflyktigades med stunden och det har uppstått olika traditioner om talets innebörd och stämning. Bäst är att hålla sig till de tidigaste vittnesbörden, bladens reportageartiklar dagen efter. Av dem framgår att prästen under lovprisande av den hädangångnes rika gåvor angeläget varnade för dennes mäktiga och farliga inflytande; efter talet steg han ner till kistan och bad en bön för honom som hade kommit på avvägar och för de samtida som borde akta sig att missbruka det förvirrande och falska i hans delvis uppbyggliga verksamhet. Vilken gripande familjescen! Ty det var sin köttslige bror den fromme vältalaren tog avsked och avstånd från.

Ute på Assistentskyrkogården fägnades mängden med något ännu mer anstötligt och pikant. Så fort jordfästningen, förrättad av den desperate stiftsprosten, var över tog en ung man vid gravkanten till orda: ”I Guds Navn. Et Øieblik, mine Herrer, hvis De tillader!” I egenskap av systerson, vän och meningsfrände till den som nu hade sänkts i mullen ville han fastslå att hela denna kyrkliga tillställning var en skändlighet. Här hade övats våldtäkt mot en person som klarligen hade förvärvat rätt att skonas för det man kallar ”kristlig begravning”. Den exalterade ynglingen, en medicine kandidat med överhettad hjärna, rörde ihop citat ur den vördade onkelns skrifter och Uppenbarelseboken till en virrig svavelpredikan mot officiell kristendom, ett svammel som kunde, tycker man, ha fått liket att vrida sig i kistan, och ropa: ”Sludder, Vrövl, hold Mund, Henrik!”

Underligt nog fick det oerhörda anförandet pågå utan ingripande. Den hårt prövade stiftsprosten påpekade bara efteråt att enbart prästvigda ägde yttranderätt på detta helgade rum. Kanske fann han aktens parodiska avslutning ej alldeles olämplig- ”där ser ni en kyrkostormare i farten”...

Ja vilken enastående skandalös griftfärd! Idel tvetydighet, knivkastning och familjefejd. Men på avstånd syns det hur symboliskt riktigt allt förlöpte. Mer fridsamt och konvenansmässigt borde det inte ha gått till när denna världen skulle säga tack och farväl till den besvärlige Sören Kierkegaard.