Playtime (1967)
Monsieur Hulot måste kontakta en amerikansk tjänsteman i Paris, men han går vilse i labyrinten av modern arkitektur.
Jag uppskattar verkligen Tatis öga för detaljer här. Scenografin är fantastisk och otroligt uppfinningsrik. Det är uppfinningar, dammfria miljöer och massor av tekniska prylar. Även det tekniska i själva filmen är rätt så felfritt, Tati utnyttjar verkligen filmmediet i Playtime. Och snyggt är det med.
Innehållet å andra sidan är lite för svagt. Visst, det är ju fint och tänkvärt med konstrasten mellan det nya och det gamla, hur det krockar och människan mot tekniken. Tatis tankar känns ganska tydliga. Att se Hulot springa runt helt vilse är väl kul en stund, men det håller inte riktigt i två timmar. Det stampas vatten och jag får känslan av att det ligger för mycket dötid på de flesta ställen. Vissa grejer är ju förvisso småkul, men de amerikanska turisterna blir också rätt tröttsamma till slut. Trafic var lite på samma nivå, dock så gillade jag Mon oncle mycket mer.
2/5
Trouble in Paradise (1932)
Bedragaren Gaston Monesqu möter Lily, en ficktjuv som maskerar sig som baronessa i Venedig. Tillsammans tar de anställning hos den rika madam Colet, ägarinna till ett framgångsrikt parfymföretag i Paris. Planen är att lura madam Colet på pengar, men rätt som det är blandar sig kärleken in i spelet.
Handlingen är förvisso lite trivial på sätt och vis, men det funkar ju ändå till en svag trea. Det är lätt att tycka om den, det är rappt och det är småmysigt. Egentligen lite före sin tid i jämförelse med andra mer romantiska komedier (med exempelvis den lilla bildliga lekfullheten). Nästan som en Woody Allen-film, fast på 30-talet. Dock så är det absolut inte min favoritgenre, men detta är lite för charmigt för att jag ska ogilla det så mycket. Jag gillar den sofistikerade tonen, ordlekarna och den rappa dialogen. Inget man gapskrattar åt, istället sitter man mest och småler.
3/5
Angels with Dirty Faces (1938)
Gangstern Rocky Sullivan kommer ut från fängelset och blir bekant med några yngre småtjuvar. Samtidigt återförenas han med sin barndomsvän som numera har blivit präst.
Egentligen är det ju bra, främst är det James Cagney och Humphrey Bogart som gör att skådespelet håller en bra klass. Filmens rytm är schysst med. Och premissen är inte dum. Vad som dock förstör är ju ungarna. Prästen är i grund och botten en bra karaktär, men här blir allting tuggat till en töntig moralkaka med bland annat om man bör se upp till kriminell förebild och så vidare.
2/5