Ordet (1955)
En extremt religiös bondefamilj i Danmark skakas av dotterns vilja att gifta sig med en man av annan tro. Samtidigt tror mannens bror att han är Jesus.
Oj, så äckligt bra och snyggt detta är. Både filmen och uppbyggnaden är långsam, det passar perfekt tillsammans med det speciella skådespelet då replikerna får en så stor slagkraft. Karaktärerna är intressanta och det är proppfullt med tilltalande diskussioner kring religion och tro samt frågor kring det. Det gör att filmen får väldigt många bottnar i sig.
Jag gillar också hur Dreyer gör lite som i Gertrud angående kommunikationen här, att karaktärerna ibland inte tittar varandra i ögonen när de pratar med varandra osv. Det är ett exempel på att det luktar av Brechts Verfremdungseffekt/alienationseffekt. Och allt är så stiliserat, allt ifrån karaktärernas rörelser till scenografin och hur kameran rör på sig. Ordet behandlar också sina teman om tron och religionen på ett visst sätt, ett sätt som tvingar åskådarna att distansera sig själva. Det är fan lysande. Det enda jag har att klaga på är nog slutet, jag är dock inte helt säker om jag gillar det eller inte, men det lär märkas med tiden. Hur som helst, det är en otroligt bra och kraftfull film.
4/5