New York, New York, 1977.
https://www.imdb.com/title/tt0076451/?ref_=fn_t_6
Andra världskriget var över. Gatorna i New York fylldes på med folkfest utöver dess like. I allt detta är en jazz-musiker ute efter att ragga tjejer. Han stöter på någon som är intressant. Vad händer sedan?
Den här filmen köpte jag och det var så länge sedan att jag inte vet när den inhandlades. Regissören är Martin Scorese och huvudrollen Robert De Niro vilket lockade i butiken, men filmens ämne, längd och allmänt okända status (hur ofta har du sett denna film nämnas någonstans?) har gjort filmen stående i hyllan. Nu var det äntligen dags.
Både en längre och en kortare version finns som val. Jag valde den långa. Lika bra att gå hela vägen. Tydligen cirka 164 minuter lång.
Så vad tycker jag...?
Filmen startar bra. Hantverket bakom filmen med miljöer, musiken, antalet statister och delvis improviserad dialog gav bra vibbar. Musiken är nästan konstant i filmen på olika sätt. Inlagt på snygga sätt. Älskar man jazz kommer man digga detta. Är man mer ovetandes/netutral till jazz kan man fortfarande uppskatta en hel del.
Den improviserade dialogen gör starten av filmen intressant. Påhittat exempel:
Istället för:
Boy: Hi
Girl: Hi
Boy: How are you?
Girl: Fine. You?
Så blir det något likt:
Boy: Hi
Girl: Hi
Boy: Hello again
Girl: I said hi, didn't I?
Boy: You sure did and I'm glad
Girl: Well, I always enjoy a good hi
Detta är intressant i starten av filmen och enstaka scener senare. Problemet är att det blir extremt mycket av detta. Det blir förväntat och ibland rätt träligt. Filmen hade vunnit mycket på att varit mer sparsmakad med detta.
Handlingen som sådan var rätt intressant kanske första timmen. Därefter blir det för stort fokus på relationen mellan de två huvudrollerna. De Niros karaktär blir som en mildare version av den i senare "Raging Bull", vilket för mig är helt ointressant. En kille som går runt och är sur, arg och/eller full. Charmen försvinner mycket och intresset dalade för mig under filmens gång.
Då filmen är nästan tre timmar blev det för mycket. Trots välgjorda musikaliska nummer och stundtals bra agerande så var intressenivån ljummen under minst andra halvan av filmen.
Tydligen ska missnöjet av filmens sista scen indirekt lett till en annan film, Round Midnight (1986).
Filmens största påverkan kulturellt är sannolikt låten New York, New York. Skriven till Liza Minnelli här (som gör den bra) och sedan framförd av Frank Sinatra. Är det någon som INTE hört den låten?
En blandad kompott. Ingen film jag kommer orka se om och svår att rekommendera. Kanske är den kortare versionen faktiskt bättre? Samtidigt lika välgjord som någon av Scoreses andra filmer i flera aspekter. Har du sett denna film? Vad tyckte du?
https://www.imdb.com/title/tt0076451/?ref_=fn_t_6
Andra världskriget var över. Gatorna i New York fylldes på med folkfest utöver dess like. I allt detta är en jazz-musiker ute efter att ragga tjejer. Han stöter på någon som är intressant. Vad händer sedan?
Den här filmen köpte jag och det var så länge sedan att jag inte vet när den inhandlades. Regissören är Martin Scorese och huvudrollen Robert De Niro vilket lockade i butiken, men filmens ämne, längd och allmänt okända status (hur ofta har du sett denna film nämnas någonstans?) har gjort filmen stående i hyllan. Nu var det äntligen dags.
Både en längre och en kortare version finns som val. Jag valde den långa. Lika bra att gå hela vägen. Tydligen cirka 164 minuter lång.
Så vad tycker jag...?
Filmen startar bra. Hantverket bakom filmen med miljöer, musiken, antalet statister och delvis improviserad dialog gav bra vibbar. Musiken är nästan konstant i filmen på olika sätt. Inlagt på snygga sätt. Älskar man jazz kommer man digga detta. Är man mer ovetandes/netutral till jazz kan man fortfarande uppskatta en hel del.
Den improviserade dialogen gör starten av filmen intressant. Påhittat exempel:
Istället för:
Boy: Hi
Girl: Hi
Boy: How are you?
Girl: Fine. You?
Så blir det något likt:
Boy: Hi
Girl: Hi
Boy: Hello again
Girl: I said hi, didn't I?
Boy: You sure did and I'm glad
Girl: Well, I always enjoy a good hi
Detta är intressant i starten av filmen och enstaka scener senare. Problemet är att det blir extremt mycket av detta. Det blir förväntat och ibland rätt träligt. Filmen hade vunnit mycket på att varit mer sparsmakad med detta.
Handlingen som sådan var rätt intressant kanske första timmen. Därefter blir det för stort fokus på relationen mellan de två huvudrollerna. De Niros karaktär blir som en mildare version av den i senare "Raging Bull", vilket för mig är helt ointressant. En kille som går runt och är sur, arg och/eller full. Charmen försvinner mycket och intresset dalade för mig under filmens gång.
Då filmen är nästan tre timmar blev det för mycket. Trots välgjorda musikaliska nummer och stundtals bra agerande så var intressenivån ljummen under minst andra halvan av filmen.
Tydligen ska missnöjet av filmens sista scen indirekt lett till en annan film, Round Midnight (1986).
Filmens största påverkan kulturellt är sannolikt låten New York, New York. Skriven till Liza Minnelli här (som gör den bra) och sedan framförd av Frank Sinatra. Är det någon som INTE hört den låten?
En blandad kompott. Ingen film jag kommer orka se om och svår att rekommendera. Kanske är den kortare versionen faktiskt bättre? Samtidigt lika välgjord som någon av Scoreses andra filmer i flera aspekter. Har du sett denna film? Vad tyckte du?