Vilken film såg du senast?

Jag tycker inte film som handlar om film har mycket existensberättigande (jag tycker det samma om böcker som handlar om litteratur).

Men jag såg ändå The Player (går på SvtPlay nu). Och ja, jösses vad många kända skådisar (50 st?) som ville sticka in sin nuna i denna navelskådande autoerotik. Satan vad många skådisar som verkar vara beroende av uppmärksamhet. Ganska tragiskt faktiskt.

Flera av dem dyker även upp i Altmans mycket bättre Short Cuts - en film med existensberättingande.

Bladerunner. Den är en utflippad och spännande film som försätter en i ett annat sinnestillstånd. In i en annan värld, nästan som i en drömvärld. Euforisk och melankolisk på samma gång.
Sci-fi/ Action. 1982.

Rick Deckard är på jakt i en futuristisk värld i Los Angeles China Town någon gång i framtiden. Los Angeles har blivit ett mörkt och sorgligt metropolis. Rick är en så kallad 'blade runner', en polis med uppdrag att döda genetiskt framställda replikanter vars enda brott är att de vill vara riktiga människor.

On Wings of Eagles (1983)
https://www.imdb.com/title/tt0090491/?ref_=nv_sr_srsg_3_tt_8_nm_0_in_0_q_On%2520Wings%2 520of%2520Eagles

Handlingen: Två framgångsrika amerikaner blir tillfångatagna under revolutionen i Iran. Därefter påbörjas förhandlingar och annat för att få dessa fria.

Det här är en TV-miniserie i två delar med Burt Lancaster som största stjärnan. Min DVD säger något över tre timmar. IMDB säger fem timmar. Själv vet jag inte hur långt allt blev, men för lång oavsett trots uppdelningen.

Kommer ni ihåg TV-serien The A-Team? On Wings of Eagles har lite den mentaliteten. En del välgjorda krigsscener. Egentligen rätt allvarliga ämnen, men har även humor och glimten i ögat. Problemet för mig blir att det hela blir för långrandigt. Gänget hamnar konstant i liknande problem. En typ av scener i del 1 och en annan i del 2. Trots viss lyckad humor och vissa välgenomtänkta scener blir det tradigt att titta på.

Kan inte påstå att jag direkt ogillade detta, men i dagens landskap av tillgång på serier och film är det inget man behöver söka sig till. Den är väl okej-ish.

Ska lägga Short Cuts på minnet. Aldrig hört om den förut tror jag!

Ja, kockfilmer finns det ju några stycken, men inte alltid så bra som man kanske själv helt hade velat ...

"Bränd" är, som du skriver, inte en jättebra film. Och en aning för glassig och finputsad för att bli trovärdig (det är ju meningen att kocken ska vara ett drägg av rang, men det är inte det intryck man får.

Om det är fula kockar du vil se så passar filmen "Chef" nog lite bättre.
Inte för att den är så jättebra - och det är nästan samma tema som i "Bränd" - fast utan massa snyggon och tjusiga restauranginteriörer. Det hela utspelas ju i en sliten gammal begagnad gatukölsvagn, så ...

Det finns andra, mycket dåliga, kockfilmer också.
Särskilt en som jag såg för inte så länge sedan, med Stanley Stucci som en av kockarna - och som spelade en riktigt löjeväckande version av "arbetarklasskock med pretentioner."
Dvs "Big Night" från 1996.
Den handlar om en italiensk kvarterskrog i New York (tror jag det var) som inte går riktigt så bra som kockarna, ägarna, hade önskat.
Så de får ett tips från ägaren till den mer framgångsrika grannrestaurangen.
Eller rättare sagt så lovar han att han ska locka gäster från när och fjärran ill deras restaurang, genom att ta med sig en av stadens stora kändisar.
Ryktet börjar såklart spridas, och folk och fä börjar flockas.
Det blir, helt enkelt, en "Big Night."
Och ... det är nu det börjar bli löjligt.
För man kan, som tittare, riktigt Ta PÅ den sockerslibbiga lyckokänslan som har lyckats gripa tag i, och lyfta upp, även den allra mest hopplöse och deppige av de italienska restaurangägarna.
Det är smilband som dras ut, på längden och tvären så att man undrar om det inte är stuntmän som hoppat in, eller kanske Jim Carrey har smugit sig in i hemlighet med sitt gummiansikte.

Det blir ... För Mycket ... av det goda helt enkelt.

Fast, som vi alla har förstått, så är lycka farligt. Där kan det verkligen bli för mycket av det goda.


Men visst, för all del, se filmen om ni nu gillar Stanley Stucci så himla mycket.
Säg bara inte att det är mitt fel efteråt !!!

---

Just det ja, när vi ändå är inne på vedervärdiga kockfilmer så ska vi inte glömma Lasse Hallströms eländiga "100 steg från Bombay till PAris" eller vad den nu heter.
"Matporr" är vad det är, presenterat som omdet vore ett matlagningsprogram, eller -vlog."
Och allt ska vara så snuttegulligt att man bara vill spy. Dvs den stackars indiern som bara vill laga mat, men blir hånad av sin fisförnäma granne, som äger en flott Michelin-restaurang på andra sidan gatan.
Nu ska indiern minsann visa att han inte går av för hackor, så han lagar till några standardmajonäser och rantar över till tanten, så hon får lov att smka.
Tydligen smakar majonäsen så underbart att hon är nära på att dåna.
Men, det innebär inte att filmen är färdig där inte ... Nej, inte då. För nu är det indierns pappa som blir sur. För indier ska minsann inte laga ful fransk mat, utan hålla sig till den indiska kokkonstens kryddor, som ska kryddas med, som med en målarlåda med sina olika färger.
Just det ja, han lagar minsann till en omelett också.
En sann gastronåm, minsann.

Short Cuts är mycket bra. Du har något att se fram emot. Den är vävd ihop av 10 noveller av Raymond Carver.

Jag gillar Hitchcock men blev så distraherad av den dåliga kulissen i den här filmen. I princip hela filmen utspelar sig på en innergård där han tittar på grannarna men det är uppenbart att det är en trött Hollywood backlot som allt filmas på, man vill se riktiga hus.

Nya filmer får mycket (befogad) kritik för att de använder sig för mycket av CGI, men även gamla filmer har sina problem.

Rififi i Paris (Du rififi à Paname, 1966)

En fransk kriminalfilm med lite skum titel. "Paname" är tydligen slang för Paris, betyder inte landet Panama i Centralamerika. Men det skumma är att "rififi" egentligen betyder en kupp där man gör inbrott på ett sofistikerat sätt. Nåt sånt förekommer inte i denna film. Istället handlar det här om smuggling.

Men det är annars en klart sevärd film. Claudio Brook spelar en undercover polis som nästlar sig in i gangster-affärer som drivs av Jean Gabin och Gert Fröbe. Bra regi och en ganska hårdkokt film med plötsliga och oväntade våldsscener. Dessutom snygga 60-tals miljöer, hotellrum, bilar, osv. Filmmusiken var bra också.

Rekommenderas.

Man kan välja att låta sig få en spännande historia berättad via filmen, eller sitta och leta fel.
Det är helt upp till var och en.

Hilma
En film om Hilma af Klint som var långt före sin tid i sitt konstnärskap, så långt att hon blev känd först 40 år efter sin död. Dock ett tragisk livsöde som kämpade på med sin konst trots samtidens oförstånd.
En fin och välgjord film av Lasse Hallström med närmast till otroliga miljöskildringar från den tidens Stockholm och Sverige.
Tycker den är en av hans mest välgjorda filmer, så rekommenderar den!
Lite oförtjänt lågt betyg på IMDB 6, men tror man nog måste vara svensk för att helt förstå och uppskatta den.
Jag själv säger 8/10 i betyg.
https://youtu.be/-Kc8b8V1COw?si=8T_AM_m1ChrnSOHv

True romance.

Den håller än finns så mycket bra, scenen med Hopper och Walken är ren filmmagi.

Post Office investigater (1949)

Bakom denna, illa valda, titel döljer sig en riktigt skaplig kriminalfilm.
En liga stjäl ett mycket dyrt frimärke vid en auktion, men någon i ligan vill ha frimärket för sig själv.



Filmen var bara timman lång, det var lite synd, för historien hade inte mått dåligt av få växa till sig.
Jodå, den var inte så pjåkig 3/5

IMDB 5,7 = 3,09/5
70 röster