"Black Robe" - (1991)
https://www.imdb.com/title/tt0101465/
Lothaire Bluteau, Tant Cardinal, m.fl ...
---
"Om nätterna jagar de döda indianernas andar i skogarna efter de döda djurens andar."
"Svartrocken," eller "Black Robe" som det heter på engelska är en film om det tidigaste, franska, kolonialamerika, där kolonisterna var få och utposterna ännu färre.
Filmen följer en fransk jesuitpräst, som specialiserat sig på indianernas tungomål, som inget hellre vill än att åka till hjärtat av det nya landet och där få lov att omvända Huron-indianerna till den rätta läran.
Men det låter sig inte göras utan hjälp, ty skogen kryllar av fientliga indianer som redan börjat känna lukten av franskt blod.
Så, jesuiten får med sig en grupp tappra indiankrigare, som får lova på heder och samvete att älska jesuiten med hela sitt hjärta. Löftet bekräftas med en bisarr ceremoni som blandar indianskt med katolskt, och alla verkar imponerade.
Slutligen hakar även en lokal fransos på expeditionen, mot ett löfte om att han lovar att bli präst när han återvänt.
Självfallet svarar han ja, men han har ju bara ögon för indianhövdingens vackra dotter, som också ska följa med.
Och äventyren följer på varandra, ju längre upp för floden de kommer.
Hövdingens dotter blir tillsammans med den unge fransosen, och det är inte uppskattat bland indianerna.
Faktum är att de bara blir mer och mer övertygade om att jesuiten är en demon, som förtrollar dem och leder dem rakt in i fördärvet.
De försöker t.o.m. konspirera i syfte att antingen överge fransmännen mitt i vildmarken, eller åtminstone döda dem på en gång. Och de försöker så gott det går.
De även kommer på att söka reda på en berömd shaman som bor uppe i norr.
Shamanen är en synnerligen bisarr skapelse, nån form av missbildad dvärg som är helkroppssminkad.
Shamanen säger också att jesuiten är en demon, men shamanen vet på råd - så han säger att alla demoner avskyr höga oljud, och börjar därför ropa och skrika, mitt framför jesuitens ömtåliga öron.
Jesuiten flyr fältet ... Se, shamanen hade rätt. Demoner ogillar höga oljud.
Dert blir inte bättre efter detta.
Snart stöter de på fiender.
Och vad indianer gör med sina fiender är inte särskilt vackert, eller snällt.
Nej, det är tortyr.
Hur ska de lyckas ta sig ur den knipan ... ???
Efter en första dags misshandel så binds gruppen till händer och fötter och får ligga under bevakning på golvet.
Hövdingen kommer med goda råd till jesuiten, och förklarar att - "Imorgon, när de sätter igång, så försök att inte skrika. Vad som helst, men skrik bara inte."
Jesuiten frågar då om det blir värre om han skriker, eller tar längre tid?
Men nej, det tar lika lång tid och det kommer vara precis lika hemskt - men åtminstone har du inte skrikit.
Dessutom så tror de att om fienden skriker under tortyren så blir de deras slavar efter döden.
Så, skrik inte.
Hur ska det gå ... ?
Men, visst minns ni hövdingens unga vackra dotter?
Dvs hon som hade en fling med den unge fransosen?
Ja ... det ska visa sig att hon tydligen har just det rätta botemedlet mot fångenskap att ta till, precis när det ser som mörkast ut.
Och mörkare blir det ... Tyvärr.
Särskilt tyvärr för hövdingpappan och fransosen, som tvingas ligga där och lyssna
Men filmen är inte slut där, så det är inte så svårt att gissa att det kommer en fortsättning ...
---
Denna film blev tydligen ganska så hårt kritiserad av aktivister från indianernas sida (de riktiga indianerna alltså, inte från någon film).
Och det pga filmen skildring av indianernas tortyrkultur, något som man tydligen inte ville skulle spridas till en större publik.
Jag vet inte om jag håller med om just det, eftersom jag vill mena att det finns andra aspekter av filmens porträttering av indianernas kultur som var mer än bara lite problematisk.
Som tex hur indianernas sexualitet gestaltades.
Om man ska tro på filmen, så fanns det inget som indianerna gillade mer än bakstick.
Skulle det vankas sexuellt umgänge, så skulle det utföras bakifrån, och det var genomgående.
Bortsett från när fransosen älskade med hövdingens unga, vackra dotter. Där var det ett mer normalt samlag.
Men inte när det var indian på indian, så att säga.
Där var det bara bakstick som gällde.
Jag antar att det berodde på att filmskaparen ville porträttera indianerna som synnerligen vilda och barbariska, som ståendes djuren närmare än människorna.
Det är samma sak i filmen "Den vita massajen," där massajen intuitivt tar till baksticket så fort tyskan visar intresse. Men får sen "lära sig" om "kärlekens konster" av en mjukt vägledande tysk kvinna.
Så jag skulle vilja mena att det var lite värre än tortyren.
Dessutom är ju indianernas tortyrkultur tämligen väl belagd vid detta laget, medans naturfolksförkärlek för just bakstick snarare tvärtom är motbevisad sedan länge (naturfolk har vanligtvis aldrig bakifrånsex, eftersom det uppfattas som "djuriskt och primitivt."
---
Så, en svår film att förstå.
Vad var egentligen syftet med filmen? För det var ju inte direkt en traditionell äventyrsfilm, och inte heller en exposé i förkoloniala Nordamerika, med "oförstörda indianstammar som löpte fritt" utan att ha blivit för influerade av västerländsk kultur.
Visst skildras några olika indianstammar, och man kan se subkulturella skillnader mellan stammarna.
Men det är aldrig någon djupdykning, utan är mer rekvisita och kuliss.
Framförallt handlar filmen om "det Vilda" jämfört med det "civiliserade."
Och spänningen däremellan.
En påhittad sådan, förvisso - och indianerna är den part som får ta den större smällen.
Som tex när indianerna sitter trollbundna framför "Kapten Klocka" för att invänta nästa heltimmes klämtande på klockan.
Dvs ett vanligt bordsur.
Indianerna förklarades emellertid inte vara riktigt så jätteimpade av denna "Kapten Klocka," utan hånskrattade sinsemellan åt det oförståeliga i att de vita alla underkastade sig denna pyttelilla lilla oroliga och klämtande "kaptenen."
Det hade ju varit en enkel sak att bara lyfta upp den och kasta i floden.
---
Jag var inte så förtjust i filmen, faktiskt.
Jag har haft den uppe för att se den så många gånger, men aldrig sett den förrän nu.
Jag hade nog klarat mig lika bra utan att någonsin ha sett den.
Om något så påminde dem om "The Warriors" mer än någon indianfilm, eller äventyrsfilm, eller "antropologifilm" osv.
Huvudpersonen och hans grupp fördades ju längst en viss färdväg, och de stötte Råå olika sorters, mer och mindre bisarra, karaktärer längst med vägen.
Ibland bara konstigt, ibland trevligt, ibland våldsamt och ibland sexuellt.
Inte ens som vildmarksfilm tyckte jag den var något särskilt.
Visst fanns där scener som var storslagna och allt sånt där. Men utan syfte blir det bara bakgrund ändå, eller hur.
---
Det finns andra filmer som också vill spela på den där krocken mellan "Vilt och tamt."
ELler primitivt vs civiliserat.
Jag tycker man misslyckas i alla.
ÄÄÄven om det i vissa exempel kan bli lyckat på sås tät att det vilda blir så onaturligt att det bli för bra liksom.
SOm tex i filmen "At Play at the Fields of the Lord," där ett gäng Amazonas-indianer, som är nyligen kontaktade och således "halv-vilda ...
Iaf så får de i sig psykedelisk substans en vacker dag, och därefter börjar de bete sig, i grupp, så "vilt och djuriskt" att det nästan blir läskigt och obehagligt på riktigt.
Så hade givetvis aldrig riktiga Amazonas-indianer betett sig i verkligheten, och det är väl just det som får det att bli så "påtagligt" skrämmande.
För de upphörde att vara människor, och transformerades till att bli mer vilda djur än kulturmänniskor.
Mer dårhus än strukturerat stamliv med andra ord.
Man gör lite samma sak i denna filmen också, fast då med fokus på det sexuella istället.
Jag gillar annars filmer var man får följa med på upptäcktsresa bland olika okända stammar och kulturer.
Som "Mountains of the Moon" tex, om Burtons och Spekes resa för att hitta Nilens källa, som tog den rakt in i det mörka Afrika, var de fick lov att bekanta sig med okända stammar och kulturer.
Samma med Alexander" om hans upptäckaräventyr allt längre österut.
Denna påminner, som sagt, mer om "The Warriors" ...
Särskilt som man ju stöter på dessa ständigt mer och mer bisarra grupperingar, den ena konstigare än den andra.
https://www.imdb.com/title/tt0101465/
Lothaire Bluteau, Tant Cardinal, m.fl ...
---
"Om nätterna jagar de döda indianernas andar i skogarna efter de döda djurens andar."
"Svartrocken," eller "Black Robe" som det heter på engelska är en film om det tidigaste, franska, kolonialamerika, där kolonisterna var få och utposterna ännu färre.
Filmen följer en fransk jesuitpräst, som specialiserat sig på indianernas tungomål, som inget hellre vill än att åka till hjärtat av det nya landet och där få lov att omvända Huron-indianerna till den rätta läran.
Men det låter sig inte göras utan hjälp, ty skogen kryllar av fientliga indianer som redan börjat känna lukten av franskt blod.
Så, jesuiten får med sig en grupp tappra indiankrigare, som får lova på heder och samvete att älska jesuiten med hela sitt hjärta. Löftet bekräftas med en bisarr ceremoni som blandar indianskt med katolskt, och alla verkar imponerade.
Slutligen hakar även en lokal fransos på expeditionen, mot ett löfte om att han lovar att bli präst när han återvänt.
Självfallet svarar han ja, men han har ju bara ögon för indianhövdingens vackra dotter, som också ska följa med.
Och äventyren följer på varandra, ju längre upp för floden de kommer.
Hövdingens dotter blir tillsammans med den unge fransosen, och det är inte uppskattat bland indianerna.
Faktum är att de bara blir mer och mer övertygade om att jesuiten är en demon, som förtrollar dem och leder dem rakt in i fördärvet.
De försöker t.o.m. konspirera i syfte att antingen överge fransmännen mitt i vildmarken, eller åtminstone döda dem på en gång. Och de försöker så gott det går.
De även kommer på att söka reda på en berömd shaman som bor uppe i norr.
Shamanen är en synnerligen bisarr skapelse, nån form av missbildad dvärg som är helkroppssminkad.
Shamanen säger också att jesuiten är en demon, men shamanen vet på råd - så han säger att alla demoner avskyr höga oljud, och börjar därför ropa och skrika, mitt framför jesuitens ömtåliga öron.
Jesuiten flyr fältet ... Se, shamanen hade rätt. Demoner ogillar höga oljud.
Dert blir inte bättre efter detta.
Snart stöter de på fiender.
Och vad indianer gör med sina fiender är inte särskilt vackert, eller snällt.
Nej, det är tortyr.
Hur ska de lyckas ta sig ur den knipan ... ???
Efter en första dags misshandel så binds gruppen till händer och fötter och får ligga under bevakning på golvet.
Hövdingen kommer med goda råd till jesuiten, och förklarar att - "Imorgon, när de sätter igång, så försök att inte skrika. Vad som helst, men skrik bara inte."
Jesuiten frågar då om det blir värre om han skriker, eller tar längre tid?
Men nej, det tar lika lång tid och det kommer vara precis lika hemskt - men åtminstone har du inte skrikit.
Dessutom så tror de att om fienden skriker under tortyren så blir de deras slavar efter döden.
Så, skrik inte.
Hur ska det gå ... ?
Men, visst minns ni hövdingens unga vackra dotter?
Dvs hon som hade en fling med den unge fransosen?
Ja ... det ska visa sig att hon tydligen har just det rätta botemedlet mot fångenskap att ta till, precis när det ser som mörkast ut.
Och mörkare blir det ... Tyvärr.
Särskilt tyvärr för hövdingpappan och fransosen, som tvingas ligga där och lyssna
Men filmen är inte slut där, så det är inte så svårt att gissa att det kommer en fortsättning ...
---
Denna film blev tydligen ganska så hårt kritiserad av aktivister från indianernas sida (de riktiga indianerna alltså, inte från någon film).
Och det pga filmen skildring av indianernas tortyrkultur, något som man tydligen inte ville skulle spridas till en större publik.
Jag vet inte om jag håller med om just det, eftersom jag vill mena att det finns andra aspekter av filmens porträttering av indianernas kultur som var mer än bara lite problematisk.
Som tex hur indianernas sexualitet gestaltades.
Om man ska tro på filmen, så fanns det inget som indianerna gillade mer än bakstick.
Skulle det vankas sexuellt umgänge, så skulle det utföras bakifrån, och det var genomgående.
Bortsett från när fransosen älskade med hövdingens unga, vackra dotter. Där var det ett mer normalt samlag.
Men inte när det var indian på indian, så att säga.
Där var det bara bakstick som gällde.
Jag antar att det berodde på att filmskaparen ville porträttera indianerna som synnerligen vilda och barbariska, som ståendes djuren närmare än människorna.
Det är samma sak i filmen "Den vita massajen," där massajen intuitivt tar till baksticket så fort tyskan visar intresse. Men får sen "lära sig" om "kärlekens konster" av en mjukt vägledande tysk kvinna.
Så jag skulle vilja mena att det var lite värre än tortyren.
Dessutom är ju indianernas tortyrkultur tämligen väl belagd vid detta laget, medans naturfolksförkärlek för just bakstick snarare tvärtom är motbevisad sedan länge (naturfolk har vanligtvis aldrig bakifrånsex, eftersom det uppfattas som "djuriskt och primitivt."
---
Så, en svår film att förstå.
Vad var egentligen syftet med filmen? För det var ju inte direkt en traditionell äventyrsfilm, och inte heller en exposé i förkoloniala Nordamerika, med "oförstörda indianstammar som löpte fritt" utan att ha blivit för influerade av västerländsk kultur.
Visst skildras några olika indianstammar, och man kan se subkulturella skillnader mellan stammarna.
Men det är aldrig någon djupdykning, utan är mer rekvisita och kuliss.
Framförallt handlar filmen om "det Vilda" jämfört med det "civiliserade."
Och spänningen däremellan.
En påhittad sådan, förvisso - och indianerna är den part som får ta den större smällen.
Som tex när indianerna sitter trollbundna framför "Kapten Klocka" för att invänta nästa heltimmes klämtande på klockan.
Dvs ett vanligt bordsur.
Indianerna förklarades emellertid inte vara riktigt så jätteimpade av denna "Kapten Klocka," utan hånskrattade sinsemellan åt det oförståeliga i att de vita alla underkastade sig denna pyttelilla lilla oroliga och klämtande "kaptenen."
Det hade ju varit en enkel sak att bara lyfta upp den och kasta i floden.
---
Jag var inte så förtjust i filmen, faktiskt.
Jag har haft den uppe för att se den så många gånger, men aldrig sett den förrän nu.
Jag hade nog klarat mig lika bra utan att någonsin ha sett den.
Om något så påminde dem om "The Warriors" mer än någon indianfilm, eller äventyrsfilm, eller "antropologifilm" osv.
Huvudpersonen och hans grupp fördades ju längst en viss färdväg, och de stötte Råå olika sorters, mer och mindre bisarra, karaktärer längst med vägen.
Ibland bara konstigt, ibland trevligt, ibland våldsamt och ibland sexuellt.
Inte ens som vildmarksfilm tyckte jag den var något särskilt.
Visst fanns där scener som var storslagna och allt sånt där. Men utan syfte blir det bara bakgrund ändå, eller hur.
---
Det finns andra filmer som också vill spela på den där krocken mellan "Vilt och tamt."
ELler primitivt vs civiliserat.
Jag tycker man misslyckas i alla.
ÄÄÄven om det i vissa exempel kan bli lyckat på sås tät att det vilda blir så onaturligt att det bli för bra liksom.
SOm tex i filmen "At Play at the Fields of the Lord," där ett gäng Amazonas-indianer, som är nyligen kontaktade och således "halv-vilda ...
Iaf så får de i sig psykedelisk substans en vacker dag, och därefter börjar de bete sig, i grupp, så "vilt och djuriskt" att det nästan blir läskigt och obehagligt på riktigt.
Så hade givetvis aldrig riktiga Amazonas-indianer betett sig i verkligheten, och det är väl just det som får det att bli så "påtagligt" skrämmande.
För de upphörde att vara människor, och transformerades till att bli mer vilda djur än kulturmänniskor.
Mer dårhus än strukturerat stamliv med andra ord.
Man gör lite samma sak i denna filmen också, fast då med fokus på det sexuella istället.
Jag gillar annars filmer var man får följa med på upptäcktsresa bland olika okända stammar och kulturer.
Som "Mountains of the Moon" tex, om Burtons och Spekes resa för att hitta Nilens källa, som tog den rakt in i det mörka Afrika, var de fick lov att bekanta sig med okända stammar och kulturer.
Samma med Alexander" om hans upptäckaräventyr allt längre österut.
Denna påminner, som sagt, mer om "The Warriors" ...
Särskilt som man ju stöter på dessa ständigt mer och mer bisarra grupperingar, den ena konstigare än den andra.
