SSF:
Coda (2021) | 🌑🌑🌑🌓 |
Tonåriga Ruby är den enda hörande i hennes familj där föräldrarna och brodern är döva. Det har inneburit att hon under hela livet har fått agera översättare, och dessutom arbetat på familjens fiskebåt. Nu lockar dock andra grejer på tröskeln till vuxenlivet. Hon upptäcker en talang för musik och vill söka in till en prestigefylld musikskola - men klarar hon att "svika" familjen?
Jag hade noll koll på denna bästa-film-vinnare på Oscarsgalan vilket säger något om den mängd film som släpps på alla olika plattformar nuförtiden. Värdig vinnare? Visst, absolut. Trots att den baitar rätt hårt med att vara en coming-of-age drama där personer med ett visst funktionshinder lyfts fram så har den mycket substans också. Jag gillade den mer än vad jag trodde jag skulle göra.
För trots att det inte kanske är min typ av film - kärlek som flödar över både till familj och bland tonåringar blir lite väl sockrigt, plus musikduetter och körsång.. blä! - så är det oerhört välgjort och känns äkta hela tiden. Det är karaktärer att gilla och en berättelse att engagera sig i. Eller snarare, främst en karaktär man känner en connection med. Rubys svåra val är något man kan relatera till och samtidigt inte då hennes situation verkligen är speciell.
Hur porträtteringen av döva hanteras är svår att kommentera. Jag skulle säga värdigt. Men samtidigt gillar jag inte hur föräldrarna har isolerat sig nästan fullständigt från samhället och inte har några större ambitioner att bli en del av det. Och de blir ju också något av en sidohistoria, nästan comic relief, när fokuset ligger på Ruby.
Men de har en klanderfri kemi hela familjen och vissa scener lyckas nästan smälta även mitt sotsvarta hjärta. När Troy Katsur (Oscar för bästa biroll) lägger handen på halsen på sin dotter (Emilia Jones) för att känna henne sjunga... det är minnesvärt. Det blir inte mycket mer feelgood än så här - Coda övertygar inte mig hela vägen men den är onekligen en film med mycket hjärta och känslor som inte känns konstlat.
