Sag om Der todesking av Buttgereit for tredje gangen, gillar du etremt mork avantgarde och skont suicideforharligande mayhem, bade pa ett subtilt och narmast pekoralt vis, ar det en film for dig. Man bor ge en film betyg efter premisserna, dvs. det ar inte nagon bra ide att se med samma ogon pa en film av Fassbinder, Bunuel eller Pasolin som pa en film av Jodorowsky, Argento eller Lenzi. Der todesking, 4 av 5.
Innan datorns intåg var man tvungen att göra matematiska uträkningar för hand och på stora arbetsplatser dedikerades hela rum fulla med matematiker till den uppgiften. Som på NASA under 60-talet när rymdkapplöpningen med Sovjet var som mest intensiv - skicka människor ut i rymden (och få dem tillbaka igen) krävde exakta uträkningar, och i fronten för det här arbetet stod tre svarta kvinnor som utmanade alla fördomar under en tid då rasdiskriminering var inskriven i lagen.
Även om den bankar in sitt budskap ett par gånger för mycket på tittaren så är det svårt att finna några fel på den här filmen. Det misslyckas ju sällan när USA gör verklighetsbaserad film om sina okända hjältar, det följer en mall men den är finslipad för att leverera god underhållning och eftertänksamhet. Det är såklart förutsägbart och ofarligt så in i bomben, men det blir aldrig tråkigt utan man vill veta hur det går för de här kvinnorna.
Skildringen av hur det är att vara svart kvinna på en mansdominerad arbetsplats under 60-talet är både upprörande och inspirerande. Och trovärdigt - de vita arbetskamraterna är inte stereotypiska rasister utan helt enkelt obekväma när någon tar plats som inte "ska" ta plats. Störst intryck gör Taraji P. Henson när hon slutligen exploderar och skäller ut Kevin Costner efter noter när de subtila trakasserierna blir för mycket. Det är filmens starkaste scen och hennes karaktär är den mest mångbottnade. Hon är flankerad av Octavia Spencer och Janelle Monáe som också gör det väldigt bra.
Kärleksrelationerna och kyrkkaffet vid sidan av huvudintrigen som ska ge djup åt karaktärerna känns rätt meningslöst dock, intresset sjunker så fort de lämnar arbetsplatsen för mig. Handlingen är lite ofokuserad på det sättet - flera spår utan något djup som inte mynnar ut i någonting speciellt.
Men i det stora hela är det en bra film med fina skådespelarinsatser och en intressant historia, plus en massa svängig musik! En feel good som lämnar lite eftertanke för hur jävligt vissa behandlades under den här tiden - trots att de var ovärderliga för landets framgång. Sevärd.
En ung indisk pojke sätter sig av misstag på ett tåg som tar honom till Calcutta där han blir en i mängden av alla tusentals gatubarn. Han blir sedermera adopterad av ett australiensisk par. Hoppa fram 20 år och den indiske pojken är nu en vuxen man med identitetskris som bestämmer sig för att leta rätt på sin indiska familj med hjälp av Google Earth.
Ja, vad ska man säga. Det är ju en typisk film som går hem hos oscarsjuryn. Sentimental och lättillgänglig. Den börjar helt okej när vi får följa Saroo (den indiske pojken) i Indien och hur han skiljs från sin familj. När vi sedan får följa Saroo i vuxen ålder går det jävligt snabbt. Under en fest med några studentkamrater får han syn på några indiska kakor som tydligen väcker minnen. Han har alltså aldrig reflekterat över sitt ursprung förrän nu? Vid ~25 års ålder? Det ter sig ganska märkligt. Sen börjar letandet och de obligatoriska inre konflikterna. Bildspråket, skådespelet och berättelsen i sig är övertydlig, vilket såklart förstör upplevelsen. Det känns som att filmens enda syfte är att framkalla tårar, snarare än att berätta en gripande historia på ett intressant vis. På många sätt en helt onödig film.
Betrayed (1988)
En FBI-agent går undercover för att infiltrera en högerextrem grupp som tros ligga bakom mordet på en judisk radiopratare. Hon tror först att hennes chefer har gjort ett misstag eftersom gruppen inte skyltar med sina åsikter. Hon blir därför romantiskt involverad med gruppens ledare, vilket ska visa sig bli problematiskt.
Det här är en film som man vill gilla, men det går fan inte. Den är så satans orimlig och överdriven så man häpnar. Högerextrema bönder som kidnappar och jagar negrer i skogen och som har höga politiska förbindelser. Det är synd, för den börjar verkligen kanonbra. Introt där man klipper mellan den kontroversielle judiske radiopratarens program och hans banemän är riktigt bra gjort. Mordet är för övrigt baserat på det verkliga fallet om mordet på Alan Berg (https://en.wikipedia.org/wiki/Alan_Berg). Det är inget som räddar filmens senare delar tyvärr.
Saili, en enkel bybo, taro bonde och dvärg, måste finna styrkan till att försvara sitt land och familj, som hotas av starka motståndare. Han försöker i slutändan att återta sin fars huvudsakligen status, även om den nuvarande åldrande byns hövding inte tror att han har kroppen eller kompetensen för stora tal som krävs.
Tyckte det var spännande att följa Saili och få en inblick i samoanska traditioner och värderingar. Filmen har avslappnat tempo och vackert foto. Betyg 3.5/5
Mrs Parkington (1944). Mrs Parkington, en 84-årig kvinna, änka sedan länge, får veta att en av hennes söner förskingrat en enorm förmögenhet från banken (?) där han arbetar, och kommer att få fängelse när det upptäcks. Mrs Parkington vill ge honom sin förmögenhet, som är ett arv efter hennes mycket framgångsrike make - men hennes övriga barn och barnbarn och deras makar/makor protesterar vilt. De menar att det är deras framtida arv hon tänker ge bort, och att hon inte får göra så.
I tillbakablickar får man se olika scener från Mrs Parkingtons liv med sin make, Major Parkington, en hårdför och formidabel karaktär. Men i mitt tycke rätt osympatisk... Han var dessutom väldigt mycket äldre än hon, och gifte sig med henne vid en tidpunkt då hon var ensam och fattig och stod i beroendeställning.
Filmen slutar med att...
Mrs Parkington plötsligt ser sina barn, barnbarn (med ett undantag) och deras partners som de ÄR: lata, bortskämda, oempatiska, veka och självcentrerade. Hon säger att hon tidigare sett dem som hon och Majoren önskade att deras barn skulle bli - och inte som de i verkligheten blev. Tyvärr tror jag att många föräldrar får ett sådant ögonblick av klarsyn angående sina barn... förr eller senare. Det är psykologiskt mycket välbeskrivet. I alla fall, nu när hon ser sina avkomlingar som de är, så bestämmer hon sig för att ge bort pengarna till sin son så han kan betala tillbaka det han förskingrat. Men inte för hans skull i första hand, utan för småspararnas skull, som skulle ha förlorat sina pengar om hon inte ingripit. Hon är säker på att detta är vad Majoren också skulle ha velat, att det var ett beslut i hans anda.
Denna huvudhandling berörde mig, men jag tyckte att återblickarna mest var långsamma och ointressanta. Att jag inte kan sympatisera så mycket med Majoren som alla hjältedyrkar nu när han är död, bidrar också till att jag inte kan gilla denna filmen så mycket.
Ytterligare ett problem var åldersmaskeringen av Greer Garson. Den är inte trovärdig alls: man ser så tydligt att det finns en vacker ung kvinna där bakom, hur mycket hon än försöker knipa med ögonen och munnen på ett sätt som ska signalera "jag är en gammal, knepig person". Åldersmaskering fungerar sällan ens idag i min erfarenhet - det finns delar av en människas framtoning som inte går att åldra ens med den bästa maskering, på samma sätt som det finns delar som inte går att föryngra, och sådana försök gör bara att personen framstår som en grotesk och onaturlig mix av en gammal och en ung människa.
4/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2017-03-01 kl. 23:08.
Manchester by the Sea. Mästerlig, gripande och diskbänksrealistisk film. Jag tycker nog att den borde ha Oscarsbelönats som bästa film istället för Moonlight.
"Um, it was the 70’s, and I was doing a lot of drugs. Frankly, even I’m not entirely sure what parts of the movie are about. "
John Boorman, regissör
Zardoz (1974)
Om en film börjar med ett enormt stenhuvud som svävar genom luften och sakta landar, några barbarer rider fram och börjar dyrka det som en gud och stenhuvudet mullrar ut orden "The Gun is good. The Penis is evil" - ja, då vet man att det är dags för en film utöver det vanliga.
Det är i framtiden och mänskligheten har delats upp i två delar. En elit har avskurit sig från de övriga med ett stort kraftfält. Där har de utvecklats förbi homo sapiens till en ny art av människor som inte kan dö (även om några längtar efter det på grund av tristessen) eftersom de återskapas så fort de förstörs. Utanför lever de vanliga människorna som vildar som eliten kallar de Brutala.
Inom bubblan har även eliten delats upp i tre grupper. Det finns den stora gruppen styrande med sina telepatiska krafter, de apatiska som tappat all livslust och de gamla som straffats för sina brott genom att dömas till att åldras utan att kunna dö och leva som senildementa i ett slags dårhus.
Många år har gått sedan åtskillningen och eliten har glömt hur det var att vara en vanlig människa. Men en dag lyckas en Brutal ta sig innanför kraftfältet och på så sätt spräcks elitens filterbubbla. Hur ska de hantera detta? På samma gång utgör han ett hot mot den rådande ordningen och ett välkommet avbrott att studera och experimentera på för att lindra tristessen. Bland annat hyser de en enorm fascination över hans erektion eftersom de själva förlorat förmågan till det nu när samlag inte längre behövs för att fortplanta sig, de står så att säga över det.
Filmen är märklig, fascinerande och smått förvirrande då och då, men på ett mycket bra sätt. Kan inte rekommenderas till de som vill ha scifi action eftersom det är extremt lite av den varan, kanske inte heller till de som vill ha intellektuell scifi. Men om man vill ha en urspårad version av den sorts kitschig scifi som kom i spåren av Barbarella fast med mer surrealism, psykedelia och konstigheter som får en att gapa så är den ett måste.
Dessutom får vi se Sean Connery i vad som måste vara de märkligaste kläder han någonsin burit. Bildgoogla gärna, men don't say I didn't warn you!
Såg "Alive" senast. Gripande film. Om jag hade kraschat i bergen hade jag nog gett upp hoppet. Filmen får nog 4/5 i betyg. Kan starkt rekommendera för er som inte har sett den.
Santa Barbara, Kalifornien på 70-talet. Tre kvinnor i olika åldrar hjälper till att uppfostra en pojke i tidiga tonåren om livet, kärlek och sex utifrån deras perspektiv som kvinnor.
Jag känner verkligen ingenting för någonting i den här filmen. Det är ingen skådespelarinsats som sticker ut, karaktär man älskar, handling som är intressant eller någon scen som fastnar i minnet. OScarnominerad för bästa originalmanus och ja - på pappret ser det säkert ut att kunna bli en grym film men det är inget som har överförts till den slutliga produkten. Den saknar helt en röd tråd och är rörig med slarviga presentationer av karaktärer som inte skänker ett dugg djup. Det finns knappt någon intrig heller, bara en massa flummigt trams som filmskaparna säkert high-five'de sig igenom i tron att de skapat något "livsbejakande" och härligt.
Den försöker så hårt med att vara den här filmen som hyllar livet och kärleken men enligt mig misslyckas den totalt. Sen är jag medveten om att jag inte är den mest mottagliga personen för den heller, eller snarare könet. Kvinnor kommer säkerligen känna igen sig i många situationer och tankar som när Elle Fanning beskriver sex eller Greta Gerwig tvingar alla att säga menstruation vid matbordet och gilla den för att den exponerar deras perspektiv på saker. Jag har såklart ingenting emot de perspektiven, men kan inte heller relatera och då sjunker intresset - förutom att det är en dåligt sammansatt film.
Det jag gillar är musiken: The Clash, Buzzcocks, Germs och en massa underbart. Men när Annette Bening och Billy Crudup försöker förstå Black Flag och dansa sådär spontant och härligt vill jag bara stänga av. Det är så ansträngt och onaturligt och det genomsyrar hela filmen - känslorna den vill förmedla kommer aldrig fram.
Jag skulle rekommendera den till kvinnor dock för det finns säkert en massa saker att le nickande åt. För mig finns det inte så mycket att le förstående åt och som film faller den helt platt - tråkig, tom och total avsaknad av äkta känslor.
Bara för att något är superduperkomplicerat och (mer eller mindre) vetenskapligt grundat, så behöver det inte automatiskt betyda att det utmynnar i stort konst (eller ens en behaglig filmupplevelse), och tyvärr var så fallet med kvällens val av film.
Primer är en tidsreserulle med ett nästan löjligt komplext narrativ - komplett med konversationer och spörsmål som fullständigt svämmar över av avancerade fysiska/tekniska termer - och även om jag inte för en sekund betvivlar regissören, tillika manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren, Shane Carruths kompetens inom det vetenskapliga området, så är det tyvärr inget filmskapande som lyckas engagera eller imponera på mig.
Bara för att något är superduperkomplicerat och (mer eller mindre) vetenskapligt grundat, så behöver det inte automatiskt betyda att det utmynnar i stort konst (eller ens en behaglig filmupplevelse), och tyvärr var så fallet med kvällens val av film.
Primer är en tidsreserulle med ett nästan löjligt komplext narrativ - komplett med konversationer och spörsmål som fullständigt svämmar över av avancerade fysiska/tekniska termer - och även om jag inte för en sekund betvivlar regissören, tillika manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren, Shane Carruths kompetens inom det vetenskapliga området, så är det tyvärr inget filmskapande som lyckas engagera eller imponera på mig.
4/10
Gissar på att jag hade känt ungefär samma om jag såg den idag men när jag såg den kanske runt 2007 eller något gick den hem. Jag kan dock slänga en liten rekommendation till Upstream Color som är hans andra film och föll mig mycket mer i smaken närmare nuet.
