The Legend Is Born: Ip Man (2010)
Vad jag finner lite halvtråkigt är att alla tre filmerna följer ungefär samma struktur. De använder Ip Man i en handling och film som är inte baserad på sanning (även ifall händelser i ettan verkligen hände) och gör Ip Man mer till en känd filmkaraktär än den riktiga Ip Man.
Om detta är rätt eller fel är jag helt fel person att bedöma, men själv anser jag att man borde respektera den verkliga personen och inte göra så mycket trams eller orealistiskt över det så att filmen styr det. Dessvärre blir detta problemet även här som i tvåan för mycket.
Jag är nästan villig utan att ha kollat i förväg att in princip att hela denna filmen är påhitt och har enbart Ip Man i den för att tjäna pengar. Men det som gör den lite förvirrande också är att denna filmen ska inte vara i samma filmuniversum som de två tidigare filmerna utan är en stand alone film men ändå använder den nästan samma skådespelare som var med i de tidigare filmerna även i denna, vilket är rätt så förvirrande då folk som inte kollat upp fakta innan lär tro att denna är en prequel när den egentligen inte är det. Hjälper heller inte att Sammo Hung Kam-Bo dyker upp igen och spelar "samma karaktär" som i tvåan trots sina 10minuter på film.
Men jag måste ändå medge att handlingen kändes som en liten homage till 70&80-tals kung-fu filmerna och där tyckte jag filmen lyckades ändå rätt så bra. Jag menar det är inte toppklass handling men verkligen en underhållande en framför allt de sista 20minuterna som jag fann vara underhållning på max. Men med underhållning kommer även dåligt skådespelare.
Skådespeleriet var i de två föregående filmerna väldigt bra men här vet jag inte vad som hände. Yu-Hang To som spelar Ip Man är känslolös och har verkligen inte samma energi eller medkänsla som Donnie Yen hade. Filmen försöker även prägla in en kärlekshistoria in i allt som verkligen inte är så välskrivet alls.
Sist vill jag ta upp en viss scen som gjorde mig rent av förbannad. En scen som med all rätt inte ens behövde vara med i filmen. Huvudpersonerna i filmen går på bio och ser Nosferatu, simpelt tror man, nej. För det först så släpptes Nosferatu ut 1922 och när denna scenen spelas i filmen så är det år 1920 enligt filmen, men visst jag kan leva med det då en del filmer får fel på tidsåldern rätt så mycket trots att det inte är så svårt att kolla upp. Men när de väll ser filmen så ser man småklipp ifrån filmen och det är inte ens Nosferatu som visas utan någon helt annan film som ser ut som en hemmagjord video. Sedan blev alla i publiken rädda och skrek och dolde sina ansikten utom Ip Man som tog det "coolt" och denna scenen spelades för skratt åt hur "dumma" dessa personerna var som kunde bli rädd för en stumfilm.
Fuck You Movie! Du lyckades inte ens vara i närheten av samma klass som Nosferatu som även till denna dagen har en otäck känsla över sig. Ja jag sa precis att en stumfilm är läskig!
I sin helhet en ok film i all ärlighet tros min lilla rant där uppe så gillar jag nog denna filmen ett hårstrå mer än tvåan då jag fann den mer underhållande och blev inte lika förbannad på denna som de sista 45 minuterna av tvåan. Fortfarande ingen höjdare då skådespeleriet inte var så bra och handlingen är verkligen inte verklighetstrogen.
Det viktiga med dessa filmerna är att ha i baktanken att de är nog inte alls så verklighetstrogen som folk tror. Utan är mer kung-fu filmer med en legend i huvudrollen som har existerat i verkligheten.
2 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1641638/?ref_=sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=Ramwk_AkhgA
Förvisso älskar jag också film, förmodligen på ett annat sätt. Innan jag klickar igång en rulle vill jag ha ett genuint intresse för den, dvs att jag inte kollar på vilken film som helst endast för att utöka mitt galleri med sedda filmer. Jag är väl med andra ord ganska petig när det kommer till innehållet i en film. Är det samma för dig eller kan du slänga igång vilken film som helst?
