Hur ta man sig ur sogsenhet?

Känner att jag måste skriva av mig lite, kommer att bli en del gnäll och självömkande men hoppas ni kan ha översende med detta. Jag komer att va lite vag för att undvika att peroner jag känner ska kunna koppla ihop texten med mig.

Var börjar man när man vill berätta om sina problem, försöker med de som känns viktigaste. Jag känner mig oftast nedstämn och funderar och har gjort det för en ganska lång period på självmord, men tror aldrig det kommer att hända då jag vet att detta skulle orsaka mycket smärta hos mina närstånde. Detta känns ändå som en dålig anledning att inte ta självmord då jag bryr mig mer om andras hälsa än min egen.

Detta leder till varför jag själv mår dåligt, under större delen av mitt lv har jag inte varit speciellt social vilket jag är medveten om vilket gör att jag blir mer rädd för att umgås med personer för jag vet att jag kommer skämma ut mig. Jag har några få vänner men dessa har jag "fått" som vänner då de också har varit "bottenskrappet", detta har gjort att jag har blivit lite av en parasit på de vänner som jag har haft kvar som har tagit sig ur "bottenskrappet" vänskaps kretsar.

För att fly verkligheten där jag är en sorgsen person så spelade jag mycket dator/tv-spel vilket jag nu för några månader slutrade med vilket fick mig att må bättre men nu på senare tid har jag återigen börjat må sämre och vet inte riktigt hur jag ska göra för att må bättre igen.

En annan ska som jag är osäker vad det kommer ifrån är att jag börja få svårt att koncentrera mig på en sak i taget, när jag t.ex. sitter och läser börja efter en liten tid tappa koncentrationen på läsningen.

Känner igen mig ifrån hur det brukade vara för mig. Därför borde jag ju också vara din "räddande ängel", inte sant? Riktigt så enkelt är det väl förstås inte, men jag tycker ändå att jag kan skrva några rader om hur jag kom ur den här situationen.

Jag kapade i princip alla mina sociala kontakter och började istället umgås med mig själv, vi kan väl säga att jag började undersöka vad det hade blivit av mig. När det inet finns några alternativ till sällskap rannsakar man sig själv. Där efter lyckades jag kartlägga vad jag tyckte var fel med mig och jag började jobba på det. Idag är jag fortfarande inte överens med mig själv men jag har fått vänner som är allt annat än "bottenskrapet" (för jag känner verkligen igen uttrycket då jag själv använde det under den här tiden).

Nu säger jag inte att du ska göra som jag utan detta var bara vad jag gjorde åt det hela. Man skulle kunna säga att du behöver hitta dig själv, dags att börja med dagbok kanske?