Är något fel eller inbillar jag mig allt?

Jag är till synes en normal människa. Jag är 22 år gammal, studerar till civilingenjör och jag tror ingen i min närhet skulle beskriva mig som konstig. Jag har haft vad jag skulle säga en bra uppväxt. Båda föräldrarna lever tillsammans, ett par syskon och husdjur. Jag har aldrig blivit slagen, tagit droger utöver alkohol, aldrig blivit antastad eller på något annat vis traumatiserad. Alltid fått det jag ville ha på julafton (inom rimliga gränser ingen bortskämt miljadärsunge) alltid fått uppmärksamhet, hjälp och vad jag antar är kärlek hemmifrån. Min skolgång var trivsam, mobbades inget, mobbade ingen och tror alla mina lärare skulle kalla mig en mönsterelev. Kort sagt jag är nog så nära en average joe man kan komma i dagens samhälle. Trots detta är jag rädd att något måste vara fel.

Någonting i mitt sociala liv saknas. Jag har aldrig behövt umgås med folk. Jag mår inte bättre eller sämre om jag är på en fest med mina bästa "vänner", om jag är på en date med en tjej eller om jag sitter hemma och stirrar i väggen. När jag umgås med folk är jag vad jag i brist på bättre ord en robot. Att umgås med folk har aldrig kommit naturligt utan jag tror att jag i brist på något utvecklat roller som jag antar när jag träffar folk. Jag går in i en roll när jag träffar mina vänner, jag blir en person som jag med hjälp av att studera mina vänner byggt upp för att passa in. När vi diskuterar saker överväger jag varje gång jag frågas något vad som passar som svar. På en vanlig fråga som tex "vad gjorde du igår" kan jag svara alltifrån sanningen, till något annat vardagligt som inte alls inträffade. Jag skapar ett svar som passar in och utan att ens fundera på att det är en lögn svarar jag något.

Detta får mig ibland att tro att jag kanske lider av någon form av mytomani. Det som gör att jag tvivlar på detta är att jag aldrig någonsin sagt något som skulle kunna vara osant. Jag säger aldrig något som kan förbättra bilden av mig. Om jag har varit och handlat, och gjort ett bankärende kan jag istället svara "jag låg och kollade på tv hela dagen". Jag överdriver aldrig, skryter aldrig utan lögnerna är så vardagliga att ingen reagerar på dom.

Precis som alla andra blev jag intresserad av tjejer när högstadiet började. Till en början tror jag det var spännande, men när man hade hånglat några gånger, haft sex några gånger och haft ett par flickvänner (om man nu kan kalla ett par månaders förhållande flickvänner) så började jag tänka "jaha är detta allt?". Jag har aldrig någonsin varit kär, förälskad eller känt en stark dragning till någon speciell person. Sedan jag började gymnasiet har jag inte haft någon flickvän. Jag skulle utan tvekan kunna haft flera men jag avbryter alltid innan det kommer dit. Jag är absolut ingen casanova utan ända anledningen till att jag umgås med tjejer är för jag tycker det verkar normalt. Jag datear lite, jag talar med tjejer på de fester jag är på. Jag har blivit uppraggad på krogen ett par gånger precis som de flesta. Jag söker mig inte till det motsatta könet, alla de gånger jag fått ligga har varit när de tagit kontakt med mig. Då går jag in i den karaktär som jag anser passar in.

Jag får tyvärr inte ut ett skit av detta heller jag tackar inte nej till sex, det kan vara trevligt, men jag tror inte jag skulle brytt mig om det om det inte gav njutning för stunden. Jag är inte gay, detta var något jag funderade på länge men kom fram till att det inte stämde.

Jag tror att jag helt saknar empati. Jag har aldrig känt något när jag ser eller vet att någon annan är ledsen. Jag kan dra upp hundratals situationer där jag vet att jag borde känt något, en vilja att trösta men likväl är jag totalt likgiltig. Senast igår så var det en liten pojke som ramlade med sin kundvagn framför mig när hans mor skulle handla. Han började gråta och både kassörskan och mamman försökte trösta honom och jag såg hur de led med honom. Det enda jag kände var lite irritation över oväsendet och att det tog tid. Samma sak när det varit begravningar, när man ser hemska bilder från krig osv, jag känner inte ett skit.

Känner inte ett skit kan jag säga i många meningar som beskriver mig. Jag utbildar mig som sagt till civilingenjör, jag gör inte detta för att jag har ett intresse av att bli något speciellt utan jag gör det av två enkla anledningar. Ett jag har väldigt lätt för att lära mig saker, jag hade toppbetyg i grundskolan och gymnasiet utan att egentligen anstränga mig. Därför fick jag av många rekomendationen att detta skulle passa mig. Den andra anledningen är att jag inte bryr mig speciellt mycket. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget lever mitt vardagliga liv är för att det förväntas av mig. Jag går i skolan för att man behöver ett jobb. Detta är tydligen självklart för många så därför gör jag samma sak.

Hela mitt liv är i grunden baserat kring detta. Jag jobbar stenhårt på att försöka vara så normal som möjligt jag är rädd för att verka annorlunda. Jag har sällan egna åsikter folk som talar med mig tror garanterat att jag har massvis med åsikter men nästintill allt är åsikter som jag kopierat från andra för att verka vettig. Jag skiter fullständigt fan i om invandrare, jag dömer inte folk på utseende eller härkomst för min del så kan alla invandrare i världen komma hit, eller så kan någon börja bomba de båtar de kommer på. Dock tror de flesta jag umgår med att jag är PK, att jag tycker att det är ok att ta hand om de som flyr från krig. Jag är tom, tom på känslor, tom på en vilja att uträtta något. Det enda som driver mig är rädslan att inte passa in.

Samtidigt kan jag ofta känna en starkt förakt mot människor i min vardag. Jag kan gå på stan och helt plötsligt få för mig att en vilt främmande människa är totalt värdelös och att jag på alla vis är bättre än honom. Jag kan från ingenstans känna en vilja att på någotvis skada personen. Allt från att dra ett svärd från ingenstans och hugga personen i bitar till att köra över den med bilen. Dessa tankar försvinner efter någon sekund och jag kan inte förstå vad som fick mig att ens tänka i de banorna.

Jag har aldrig dödat något, aldrig skadat någon. Jag undviker t.o.m. att trampa på maskar, sniglar och skalbaggar när jag är ute och går. Jag är inte rädd för att jag skall skada någon, jag tror inte att de tankarna kan övergå i handlingar.

Jag spenderar flera timmar varje dag inne i en egenskapad värld i mitt eget huvud. Denna värld har jag byggt upp över snart tio år och är i grunden skapad av tusentals olika fragment från mitt liv. Det finns ingen logik i den men vissa saker är alltid lika. Jag är alltid allsmäktig (I början var jag bara mäktig, men gradvis över åren har jag blivit starkare), jag dödar alltid folk, jag är alltid i centrum, någon "räddas" alltid och det är alltid detaljerna som är det viktiga. En annan sak som ständigt är där är olika typer av chock. Folk är chockade över att jag är så stark, folk chockas över att jag hugger folk i bitar osv. Det hela utspelar sig i scener och om och om igen spelar jag upp dom i mitt huvud. Exempelvis dödar jag 10st, det som om och om igen repeteras är hur blodet ser ut när det skvätter på väggarna. Hur ögonen spärras upp på de som ser det, hur ett klädesplagg rör sig osv. Mycket av världen är hämtad från filmer, böcker, anime och vardagliga scener.

Exempelvis kan ett rån inträffa i butiken jag just befann mig i (eller är i) jag drar då från ingenstans fram ett eller flera vapen och "räddar" de andra genom att döda rånarna. Jag kan när jag vill framkalla denna "värld", och jag befinner mig alltid där när jag försöker somna.

Detta är jag, och efter att för första gången skrivit ner detta blir jag ännu mer övertygad om att något är fel. Problemet är att jag genom att läsa här och i psykologiböcker fått känslan av att jag inbillar mig en stor del av det. Den logiska delen av mig vill analysera mitt sinne och det hela slutar med att jag rycker på axlarna och går vidare med vardagen för det fungerar ju. Visst jag har inga som helst mål i livet, jag har ingen vilja att skaffa familj eller ett behov av att träffa människor men jag mår inte dåligt.

Jag är fullt medveten om att vissa delar här starkt pekar på att jag är psykopatiskt, men kan man vara en psykopat och medveten om det?

Jag har på senare tid funderat på att söka hjälp, inte för att jag mår dåligt, jag har aldrig funderat på självmord förutom när jag tänkt på om det gör ont att dö. Dock blir jag mer och mer irriterad på hur min vardag fungerar, men samtidigt är jag rädd för vad som skulle hända om jag släppte alla de spärrar och rutiner jag byggt upp.

Vad skulle en psykolog säga om han läste detta? Skulle jag bli nerdrogad och inspärrad?

Känner någon igen sig? detta är första gången jag vågar ta upp det för min nyfikenhet har blivit större än rädslan att gömma det (hjälper att vara anonym med ) så det kanske t.o.m. är normalt?

Tack på förhand.

Ingen människa saknar helt empati. Du har empati med dig själv eftersom du vill utvecklas (annars hade du inte skrivit inlägget från första början). Det verkar också som att du vill att din empati ska utvidgas till andra människor. Du vill utifrån empati till dig själv utvidga din empati till andra, vilket är ett tecken på empati för andra. Det är det intryck jag får. När din självempati växer så växer även din empati till andra. Du är som en sol, ju varmare din empati blir inåt desto starkare blir den även utåt.

Du kan alltid träna upp din medkänsla genom meditation. Då mediterar du både över medkänsla för dig själv och för andra. Du kommer också att bli mer känslovarm (motsatsen till känslokall, jag vet inte riktigt vad för annat ord jag ska använda). På följande sida finns en instruktion hur man utför en sådan meditation: http://www.buddhanet.net/metta_in.htm

Sedan kan du även som du själv säger besöka en psykolog!

Låter som någon form av schizoid personlighetsstörning. Visserligen uppfyller du ju inte diagnoskriterierna rent formellt, då du fungerar i samhället utan att ställa till med något nämnvärt lidande, varken för dig själv eller andra. Låt oss säga att du möjligen har en schizoid personlighet, helt enkelt. Mig veterligen existerar ingen bot för detta tillstånd, fast du kanske kan ha viss nytta av terapi.

Hej, intressant läsning! Många delar tror jag är rättså normala, din personlighet utvecklas ju fram tills du är 25år så det är mycket som kan förändras.

Jag undrar om du gråter ibland och vad isåfall får dig att gråta? Kan du beskriva dina relationer till familj, syskon eller annan nära släkt?

Hej, jag måste bara skriva nånting här. För jag känner igen mig så mycket i vad du skriver. Jag är likadan, fast i en lite mildare grad. Jag pluggar händelsevis också till civilingenjör. Jag känner igen mig i den likgiltigheten du pratar om. Jag har också svårt för känslor. Dock börjar de komma mer och mer nu när jag blir äldre. Jag har svårt att umgås med kompisar i grupp. Det passar mig mycket bättre att umgås ensam med en eller två kompisar. Helst ska jag ha känt de länge för att känna mig väl till mods. Nya kontakter är något jag bara gör när det verkligen behövs. Jag har också lätt för att lära mig nya saker, blir väldigt irriterad på andra människor när de beter sig korkat. Jag tycker att jag står över andra, vilket får mig att skämmas över mig själv ibland. Jag tänker att det inte kan vara sant, och att jag vore lyckligare om jag övertalade mig själv att jag ligger på samma nivå som alla andra. Tilläggas bör också att jag är intelligent över medel (med i mensa).

Jag tror att det är en särskild typ av hjärna vi har. Jag såg ett program på tv för ett tag sen om savanter. Forskare sa att det finns olika typer av hjärnor. Känslomässiga och logiska. Och sen alla varianter där mellan också såklart. Det är nog helt enkelt att acceptera att vi med mer logiska hjärnor inte har kapacitet att hantera detta med känslor. Det man får göra är att lära sig "spelreglerna" och träna upp sin sociala förmåga. Den är inte medfödd som hos andra. Jag hade t.ex. inte en aning om hur man skulle bete sig mot tjejer förr i tiden. Jag hade också misstankar om att jag var bög, och var ganska nedstämd ett tag. Men, kom slut fram till att jag inte var det. Sen läste jag en guidebok och förstod vissa grundläggande principer, och nu har jag inga problem alls med att umgås med tjejer längre.

Om du vill kan jag berätta mer om mig. Om det får dig att känna dig bättre att det finns fler som du. Ditt inlägg fick iaf mig att känna mig bättre.

Först säger du att du är logisk och inte känslonässig som person..Vilket är helt OK. Du utnyttjar ju inte folk.

Du säger att du hela tiden försöker "passa in"

Sen säger du att du faniserar om makt....Vilket nog inte är så ovanligt.


Kanske dax att skaffa dig ett egen liv...?! Ha en tydlig bild av vad som är viktigt för dig och låt folk veta det. Jag tror du skulle vinna respekt om du gjorde det... Kan det vara så enkelt?

Jag skulle säkert kunna skriva 100 sidor om detta, det här problemet är så vanligt så nästan alla lider i en vis grad av detta. Du är som du säger en kopia av alla andra... du har ju inget liv, ditt liv är eriks liv, eller din mammas liv osv, Du gör allt för att passa in. Du har inga egna åsikter, såklart i helvete att du inte känner några känslor då, du bryr dig ju inte ett skit om vad du tycker, det viktiga för dig är vad andra tycker. Man kan säga att din självkänsla ligger på nivå 0. Men istället för att skriva 100 sidor om detta så rekommenderar jag dig att läsa självhjälpsböcker! så du får en annan syn på livet. Du kommer kunna förändra dig och då kommer du också finna mer mening i livet. Hur ska du kunna känna känslor när du inte har några egna känslor? Jag vet att en stor vilja i dig kommer att vara att stanna kvar i din säkerhetszon... men detta är ett stort tecken att du vill komma ut ur alla dina "lagar" om hur du ska vara. De här grejerna betyder mycket för dig. För du tror att du inte skulle vara något om du inte var lika som alla andra... det är en lögn... sanningen är att du är något, Du är något utan alla andra, utan alla prylar, alla måsten, alla krav osv osv. skicka ett privat mail så kan jag ge min msn address till dig så kan jag skicka några word dokument som kommer hjälpa dig!, om du vill ha hjälp som sagt, du kanske vill ha det så här resten av livet? tänk på att du är död snart

kanse någon form av autism? aspergers? Hursomhelst borde du gå till en psykolog tycker jag. Och få prata av dig. Och är du inte nöjd med dennes råd så gå till en annan. Lycka till i livet.

Ja sedan kanske han också har cancer och hela faderutan?

Tack för svaren, känns mycket bättre att veta att vissa känner igen sig i delar av det hela.

Nej jag gråter inte mycket, har nog inte gråtit på ett tiotal år. Som jag trodde (eller iaf önskade) så är det inte så himla farligt.

Tror ni som nämner självkänsla är något på spåret, och har precis lagt in en order på ett gäng böcker kring detta. Som redan nämnt har jag försökt forska kring mitt beteende men jag började i fel ände med böcker om allvarliga psykiska störningar. Om någon har tips på något speciellt guldkorn så vore det fint. Kollat runt lite här och i litteraturdelen för att snappa upp en del.

Det finns nästan hur mycket som helst inom detta . Mia törnbloms böcker eller vad hon heter är ju rätt populära. "självkänsla nu" tror jag att en bok heter. Har själv hittat mycket på nätet och läst en del där, har inte så många böcker, men har beställt nyligen några böcker jag tror är bra. En bok är "vattnets dolda budskap"... där så tar författaren fram bevis att positiva tankar har effekt. "Vad vet vi egentligen"... tror jag är bra. Dalai Lama kärlek har jag också beställt men tror inte det är rätt ände att börja för dig, är nog mera på djupet. Bli en optimist kanske är något? har ej läst själv. Fyra grundstenar till ett bättre liv tror jag är ruskigt bra! den rekommenderar jag, har bestället nyligen. som sagt det finns otroligt mycket. Filmen the secret kan nog ändra din livssyn. Haha sedan brukar jag alltid kolla på filmen band camp, huvudpersonen i den filmen är så skön, när man känner att man vill vara så lika alla andra. Det jag kommit fram till är att det de flesta självhjälps böcker vill komma fram till är att lyckan finns i det inre inte i det yttre... och en väldigt viktig sanning Du har ansvaret för ditt liv! Ingen kan bestämma över dig, och du kan inte bestämma över andra. Du gör dig själv lycklig... du skapar ditt eget liv. Ps: har en bok som heter alkemisten på datorn den är ruskigt bra! lycka till med livet! Och som du är inne på det är din självkänsla som är låg. En bra början start kan vara att börja läsa självkänsla nu, men som sagt det är ditt val!, du behöver inte läsa en enda bok om du inte känner för det. hittade en till bra bok här... "Ju mindre du gör desto mer får du gjort", haha som sagt det finns en del :P. GL... tar evigheter att gå igenom allt detta. Leva i nuet är en grund som de flesta böcker tar upp också... inga problem finns i nuet.

Haha känner igen mig ... jag började också i fel ände och trodde jag hade Psykoser och hela faderutan... hade stor ångest... man tror alltid att man har det värsta när man mår dåligt.