Lägg ner Försvarsmakten ASAP!
Försvarsmakten är en sminkad kuliss. Sverige har inga krigsförband men tack vare kulissen så lyckas Försvarsmakten lura folket att tro att försvaret existerar. Det bästa är ändå att lägga ner försvarskulissen alias Försvarsmakten helt för att snabbt få folk att inse verkligheten.
Ett av fundamenten i den nya svenska säkerhetspolitiken är den så kallade Solidaritetsdeklarationen. Den innebär att Sverige inte kan avstå från att agera om ett annat EU-land angrips militärt, och att Sverige på samma sätt förväntar sig att andra EU-länder hjälper Sverige vid ett angrepp.
Solidaritetsdeklarationen kräver att de senaste årens avveckling av svensk försvarsförmåga och ambitionslösa försvarsplanering ersätts av en ny, målmedveten och handlingskraftig försvarspolitik som innebär att de fundamentala bristerna i den nuvarande svenska försvarsplaneringen åtgärdas.
Alla är överens om att det var nödvändigt med en förändring av det gamla invasionsförsvaret när det säkerhetspolitiska mönstret förändrades. Men förändringen i uppgifter och organisation innebär ju inte att de grundläggande kraven på en försvarsplanering kan överges. Det fanns viktiga delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige trovärdighet gentemot omvärlden – såväl vänskapligt sinnade nationer som potentiella fiender.
Denna trovärdighet baserades på en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt försvarsplanering, ett väl fungerande beredskapssystem, en genomtänkt organisation samt förband som övade för sina uppgifter.
Vi hävdar att dessa grundläggande komponenter för en trovärdig svensk försvarspolitik saknas i dagsläget. Vi menar därför att regering och riksdag skyndsamt bör ta initiativ till att rätta till de allvarliga bristerna:
Det måste tas fram en klar säkerhetspolitisk ambition, nationellt, för närområdet, i EU-samarbetet och globalt – i nämnd prioritetsordning. Under de senaste åren har fokus legat på internationella uppgifter på bekostnad av det nationella försvaret. Detta har uppmärksammats och en debatt har uppstått.
Utan att egentligen vidta några genomgripande effektfulla försvarspolitiska åtgärder för närområdet har företrädare för den nuvarande försvarspolitiken ägnat sig åt att försöka övertyga svenska folket om att smärre insatser på andra sidan jordklotet också påtagligt stärker Sveriges försvarsförmåga i närområdet. Detta är svårt att tro eftersom vare sig hot eller svenska ambitioner i norra Europa finns beskrivna.
Det måste finnas en försvarsplanering baserat på de hot som kan riktas mot de svenska ambitionerna. Inga militära hotscenarier för närområdet är beskrivna i dag och ingen krigsplanläggning genomförs. Detta trots att försvarsbesluten talar om att militära hot inte kan uteslutas på sikt och att hjälp till Baltikum mer eller mindre har utlovats!
Det måste finnas ett beredskapssystem som visar hur man från dagens situation steglöst kan gå mot eskalerande kriser eller i värsta fall rent krig. Den utomordentligt tunna svenska förbandsstrukturen lämnar statsledningen i ett läge där begrepp som uppehållande försvar, gradvis upptrappning, reserver, försvar av befolkningscentra eller skydd av den politiska ledningen nästan blir utan militärt innehåll.
Kort sagt måste det ifrågasättas om landets ledning har några verkningsmedel kvar för att leva upp till utgivna löften och stå emot ett annat lands fientliga ambitioner.
Organisationen måste anpassas till det nya slagfältet, vilket inte kommer att se ut som det vi planerade för under kalla kriget. Att som vissa föreslår försöka återskapa några beredskapsbrigader enligt gammal modell är att backa in i framtiden och löser inte problemet.
Förbanden måste övas för krigsuppgifterna. De uppgifter som idag löses i de internationella insatserna är mer av polisiär karaktär, även om vissa strider förekommer. De är av helt annorlunda karaktär än de uppgifter som förbanden skall lösa i krig i närområdet.
Detta är allvarliga brister inom ett av statsmaktens kärnområden och som, enligt vår uppfattning, måste åtgärdas snarast för att Sverige på ett trovärdigt sätt ska kunna leva upp till Solidaritetsdeklarationen. Parallellt med nämnda åtgärder måste helt nya, målmedvetna och handlingskraftiga grepp tas i stället för klyschbetonade deklarationer om användbarhet, flexibilitet och insatsförsvar. En effektfull åtgärd skulle kunna vara att etablera ett utökat svensk-baltiskt samarbete inom utbildning, materiel och underhåll med säte på Gotland.
Johan Kihl
generallöjtnant
chef för Försvarsmaktens högkvarter 2002-2004
Per-Egon Johansson
företagskonsult Interpares Management Consultants, statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1991-1994
Dag Sundström
VD XLENT Consulting Group, direktör McKinsey & Co 1998-2001
Lägg ner Försvarsmakten ASAP!
Försvarsmakten är en sminkad kuliss. Sverige har inga krigsförband men tack vare kulissen så lyckas Försvarsmakten lura folket att tro att försvaret existerar. Det bästa är ändå att lägga ner försvarskulissen alias Försvarsmakten helt för att snabbt få folk att inse verkligheten.
Alldeles riktigt! Nedläggning och samtidigt en totalt ny omstart av en riktig krigsmakt, som kan åstadkomma något för landet viktigt militärt. Då skall krigsmakten ledas av andra än de militärer som hittills administrerat avvecklingen.
Debatten fortsätter. Idag en gammal veteran, som var med förr - när vi hade en krigsmakt.
Johan Kihls (m fl) inlägg på ledarbloggen 26/9 är ett glädjande tecken på att försvarsdebatten börjar få substans igen. Framsynta förslag framförs, t ex att återinföra en hotbaserad försvarsplanering och att öva förbanden för krigsuppgifter i stället för de polisiära uppgifter som gäller i Afghanistan.
Kihl sågar den försvarspolitik som inte minst han själv gav underlag för i starten av den ominriktning som har lett till en försvarsmakt i dag, den som varken kan leva upp till ambitionerna nationellt eller internationellt. Det är klädsamt med en sådan "pudel". Men det krävs djupare analyser för att Sverige skall bli "ett folk med försvar":
Klarlägg orsakerna till att politikerna kritiklöst har litat på att från Pentagon hämtade lösningar är lämpade för småstaten. Begreppen RMA (Revolution in Military Affairs) och NBF (Nätverksbaserat försvar) har uppenbarligen förvirrat politikerna.
Gör en strategisk studie av realistiska försvarskrav och försvars resurser som grund för de avvägningar inom försvarspolitiken som krävs men som nu svävar i luften. Sådana studier har dessvärre inte gjorts i svensk försvarspolitik efter det att dåvarande ÖB Helge Jung presenterade en strategisk studie 1945, där förefintliga krav och förefintliga resurser vägdes mot varandra. Men den studien gillades inte av försvarsgrenschefer och av försvarsindustrin. Den glömdes därför bort.
Det är dags att nu göra en seriös och modern strategisk studie.
Carl Björeman
Generallöjtnant
Nu är valet över, och de för landet mindre viktiga frågorna som dominerat valrörelsen kan läggas åt sidan. Väsentligheter, som man inte vågade lyfta fram för två veckor sedan, kan nu komma fram i blickfånget. En moderat gör idag ett inlägg i debatten om att Sverige behöver ett försvar, och påstår att det finns ett litet sådant, men jag tar mig friheten att ha synpunkter.
Jernbeck: För lite fokus på försvaret av Sverige
Claes Arvidsson väcker en viktig debatt när han resonerar om Wilhelm Agrells bok Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009, skriver Isabella Jernbeck, moderat ledamot av försvarsutskottet.
Det har varit för lite fokus på hur vi kan försvara Sverige. Samtidigt ska vi inte låtsas som att det inte finns någon förmåga alls. Sanningen är att det svenska försvaret i dag genomför mer avancerade skarpa militära operationer än vi gjorde under hela efterkrigstiden. Och det handlar inte om polisiära uppgifter även om det heller inte handlar om strid på den gamla tidens slagfält.
Det massförsvar som mobiliseringssystemet gav var en av våra styrkor. Många soldater, många förband, många kanoner och många plattformar för att möta en uppgift. Nu har vi istället många uppgifter som kräver mindre antal men större tillgänglighet och många förmågor. Det säger sig självt att övergången från det ena till det andra tar sin tid.
Det beror bland mycket annat på att det gamla massförsvaret präglades av en kvantitet som byggts upp under årtionden snarare än av en kvalitet som var det bästa för sin tid.
En rimlig utgångspunkt för det framtida försvaret är de krav som en modern säkerhetspolitik ställer. Det handlar både om vår internationella förmåga och de hotbilder vi kan se mot vår egen säkerhet.
För det första är solidaritetsklausulen – att vi ska kunna bistå andra EU-medlemmar - ett uttryck för att hot som riktar sig mot till exempel våra grannländer också är ett hot mot vår egen säkerhet. Detta faktum, liksom de krav som det ställer på vår förmåga, har underskattats i den försvarspolitiska debatten.
För det andra underskattar vi kraven som en mångfald olika hotbilder mot Sverige och det svenska samhället ställer på Försvarsmaktens förmågor. Ökad tillgänglighet ställer inte bara kvalitativa krav som det ibland framställs som utan också krav på kvantitet.
Terrorattacker eller hot mot våra storstäder kräver till exempel snabba elitförband och förmåga att hantera minor kring våra hamninfarter eller terrorgrupper.
Det ökade intresset för Östersjön kräver en större närvaro där. De militära angrepp som vi i planeringen av försvaret måste räkna med oavsett hur de närmaste 10 åren bedöms kommer inte vara av det kalla krigets omfattning men kräver en kvantitet av reguljära förband som gör det möjligt att försvara alla delar av landet.
För det tredje kräver ett insatsförsvar som används i återkommande skarpa miltära operationer en uthållighet som är större än den numerär som vi sänder ut. Det ställer också krav på materiel och utrustning som är den bästa möjliga när det gäller våra förbands skydd och förmåga att genomföra uppgifter
.
För det fjärde behöver vi en internationell förmåga. Den handlar om att bidra till och upprätthålla en gemensam förmåga att ingripa mot det som hotar vår säkerhet utanför Sveriges gränser, bland annat mot det som kan hända i Europas gränsregioner. Den bör till skillnad från tidigare utgå från och stärka de förmågor som försvaret av Sverige och det svenska samhället kräver. Den nordiska stridsgruppen är ett exempel på detta
Är vi då där i dag? Nej, men vi närmar oss med den nya inriktning vi nu har. Det som nu krävs är att vi vågar värdera de hot och de krav som den nya verkligheten ställer. Vi får vare sig underskatta de hot som finns eller förtränga de hot som kan uppstå mot oss. Och vi måste se till att de förband och den tillgänglighet som nu beslutats blir verklighet.
"Sanningen är att det svenska försvaret i dag genomför mer avancerade skarpa militära operationer än vi gjorde under hela efterkrigstiden. Och det handlar inte om polisiära uppgifter även om det heller inte handlar om strid på den gamla tidens slagfält."
Lappri! Vårt engagemang i Kongo i början på 60-talet var avsevärt mer avancerat än det som idag sker i Afganistan.
"Det ökade intresset för Östersjön kräver en större närvaro där. De militära angrepp som vi i planeringen av försvaret måste räkna med oavsett hur de närmaste 10 åren bedöms kommer inte vara av det kalla krigets omfattning men kräver en kvantitet av reguljära förband som gör det möjligt att försvara alla delar av landet."
Pah! Politikerna har sedan FB58 konsekvent minskat örlogsflottans förmåga, och idag är den nära noll i nationell mening. Visbykorvetterna är t ex utan effeltivt luftvärn.
"För det fjärde behöver vi en internationell förmåga. Den handlar om att bidra till och upprätthålla en gemensam förmåga att ingripa mot det som hotar vår säkerhet utanför Sveriges gränser, bland annat mot det som kan hända i Europas gränsregioner. Den bör till skillnad från tidigare utgå från och stärka de förmågor som försvaret av Sverige och det svenska samhället kräver. Den nordiska stridsgruppen är ett exempel på detta"
Prat i vädret! Vi hade alltid en internationell förmåga förr. Saarbataljonen 1934-35, engagemanget i Abessinien, alla FN-missioner osv. Inte behöver man lägga ner försvaret för att skapa detta.
"Är vi då där i dag? Nej, men vi närmar oss med den nya inriktning vi nu har. Det som nu krävs är att vi vågar värdera de hot och de krav som den nya verkligheten ställer. Vi får vare sig underskatta de hot som finns eller förtränga de hot som kan uppstå mot oss. Och vi måste se till att de förband och den tillgänglighet som nu beslutats blir verklighet."
Nej, det är vi inte! Med dent "nya försvaret" kommer vi knappt att kunna göra någonting för att försvara landet. Vi behöver återskapa den allmänna värnplikten, öka antalet fältförband och se till att vi har ett fungerande system - inte bara små bitar.
Om ryssarna får för sig att ta Gotland så har Sverige inte ens en slangbella att sätta emot. Gotland var för bara 20 år sedan ett eget MILO där alla vapenslagen fanns representerade. Idag har svenska försvaret i praktiken helt lämnat ön.
Krigsmakten, varje stats mest grundläggande och elementära funktion, diskuterades inte ens i valrörelsen. Vilken jävla ankdamm vi lever i. Tyvärr är nog det enda som kan bota pacifisterna våldtäkter och misshandel som drabbar dem personligen. Inte mig emot men det är ju trist för oss andra oskyldiga som också skulle drabbas.
PA/Öv1 Bo Pellnäs sätter värjstöten mitt i det svenska vansinnets veka liv med dagens artikel i SvD. Samtidigt som Ryssland rustar, omdisponerar sina trupper västerut och Putinjugend får större inflytande, så nedrustar Sverige, sk moderat finansminister tycker att man lätt kan skära 10 % i försvarsbudgeten och ingen annan seriös fackdebattör lyfter ett finger för att leda opinionen i en rimligare riktning. Sannolikt har ingen stat i världshistorien genomfört en frivillig nedrustning av den magnituden som Sverige, under de senaste 20 åren. Likväl tycks det inte vara politiskt opportunt att opponera sig. http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16268632.asp
Det här lockade mitt intresse vart har du hört det?