...SvD analyserade Mikael Holmström vilka förändringar Georgienkriget meför för svensk säkerhetsdoktrin. FÖljande axiomatiska förutsättningar anser han nu som fallna:
"1. Ryssland önskar i grunden samarbeta med väst "
Jo, den tiden är över, om den ens har funnits. Givetvis har Ryssland hela tiden haft en egen agenda, och bara väntat på tillräcklig styrka för att kuna hävda den. Det skall bli intressant att se vad det blir av PFP-samarbetet framföver, till exempel.
"2. Stormaktspolitiken är överspelad"
Jo, på fullaste allvar har svenska politiker i ansvarig ställning menat detta. Så länge det finns stormakter, eller makter med sådana ambitioner, så finns det akut eller latent stormaktspolitik. Ryssland har just på ett skickligt sätt visat hur sådan politik förs.
"3. Sverige står inte ensamt "
Utan Nato-medlemskap men med en orealistisk tilltro till EU, så står Sverige inte bara ensamt, utan också naket när vi avskaffat vårt försvar - ett försvar som faktiskt inte var särskillt bra. Man har ju från 90-talet och framåt odlat myten om att det svenska invasionsförsvaret var så bra. Det är inte sant. Oavsett hade stora delar varit tvunget att bytas ut. Men det är skillnad på att modernisera och förbättra å ena sidan och att slakta å den andra.
Holmströms slutkläm finner jag tänkvärd:
"Men Sverige har alltså lovat att då inte stå passivt. Vilken mental politisk beredskap och militära förberedelser samt förband finns då vid en kris eller angrepp på andra sidan Östersjön? Kriget i Georgien tog mindre än en vecka. Det kan ställas mot dagens bantade svenska ”insatsförsvar” som det tar mellan ett och tre år att få på fötter.
Även Georgien hade en ”förväntan” om stöd från omvärlden vid ett angrepp. Det visade sig vara önsketänkande. Är vår egen säkerhetspolitik, som åter ska läggas fast i höstens försvars*beslut, mera välgrundad? "
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1569499.svd
Värdet av en borgerlig regering...