Det här var ju skitkul, jag öppnar en ny. Tar mig friheten att själv få "sista ordet". 
Sven Alfons:
Vilar i sommarens driva
Vilar i sommarens driva av nyfallen solsnö.
Fåglar kvittrar och snattrar.
I över havet vattrar. Vinterns minne
isar i svettens revor på kind
ute på hjärtats ö.
Nästan är stiltje. Myggor surrar i solsnår.
Åror långt ute doppar sig dämpat i dröm.
Isfla drier trots allt i sommarens ström.
Långt inne
smuttar smädelsens troll
på liv som trots solen förgår.
+
Görgen Antonsson
En vacker
En vacker sommarsöndagseftermiddag.
En igenslagen bok, som öppnar sig?
Varma kroppar utanför, förbi
och försvinner.
Ett ingenting som inte lter
sig fyllas ens av hemligheter,
dolda i historien, i poesin,
i det som jag vill lära mig.
+
Werner Aspenström:
Bondsyrener
Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de sig ut,
bryter fumligt några kvistar.
+
Karl Asplund:
Svarta fjärilar
De mörka träden susade: se solen!
När nyss du kom den dunkla stigen fram.
Du tyckte fladdret av den lätta kjolen
var som en stråles dans från stam till stam.
Och snåren vaknade ur mörk begrundan
och susade för en osynlig fläkt.
En lock av svarta fjärilar flög undan
för ljuset av din nya sommardräkt.
+
Ragnar Bengtsson:
Den landsflyktige
Varje sommar blåste den doftfyllda nattvinden hit.
På morgonen, när vi lättjefullt andades in den långsamt,
löste den våra minnen, som hand i hand lekt sig fram i oss.
Alltid var sanden alltför brännande, skar fötterna med smärta
som av is eller eld. Vi jagade över den mot det friska vattnet.
Nattens vidn i de gamla fruktträden, dess spel på poppelbladen
var det sista vi hörde före sömnen. Den växte samman
med vår ljuvliga trötthet, med blomdofter, med fars steg.
Och Lasses himmelsol, regndis eller kvällsstjärnor
famnade världens trygghet.
+
Bo Bergman:
Britmässtid
Det är mina dagar dessa sista
brinnande och blåa solskensdar
med en susning som när strängar brista
och en ångest som när ljuset far.
Livet dansar ännu på det dödas
trödkel med förtvivlans gälla mod.
Britmässommarns klarhet såg mig födas.
Britmässommarn har jag i mitt blod.
Sammma lidelse och samma hunger,
samma färg av kylig eld och höst.
Höst och sommar brottas, och det sjunger
dovt om vinterskymning i mitt bröst.
Stanna, glimmande minut och bäva
för ditt fall i tidens gråa hav.
Gula fjärilar i luften sväva.
Gräset gråter på en bortglömd grav.
Men jag går väl än ett slag i ljuset
med en gammal soldröm som är kvar,
och jag lyss väl än ett tag till bruset
från min ungdoms hädanfarna dar.
Dikten, läönge trolös och försvunnen
dyker plötsligt upp ura gatans lar,
och det är som om en återfunnen
älskarinna rörde vid min arm.
Och jag frågar mig, om hon höll av mig
lite mer än blott pånyck och lek
och om det var hon som övergav mig
eller kanske tvärtom jag som svek.
Sångmö, nu i sista Britmässflamman
ser jag alla dina rynkors nät.
Lika mycket. Låt oss vandra samman
ännu några sparda liets fjät.
Frostigt brinner dagen för mitt öga,
mn den brinner dock och den är min,
och min dikt är hos mig och det höga
öppnas, innan mörkret bryter in.
+
Erik Bergqvist
Se sommaren
Se sommaren dra i trädet
förödelsen under var form
Även det stundliga blickandet
kräver och framdriver, hopas i strata
spräcker glaciärer där dt outhärdliuga
susar, baldersbrån vispar grädde i
ögonvrån – det finns alltså lätthet
(vikt), slänter mot försoning
Du backar från trädet, t-banan målar
sin utplåning i speglars förvända film
förmiddagen är bred just här, åt skilda
håll sträcker sig vimplar och läten
+
Albert Ulrik Bååth:
Sydskånsk sommarkväll
Vitt över nejden tystnad och frid.
Dofter, dem äng och åker andas,
samman i dröjande skymning blandas.
Luften är lätt och lugn och blid.
Slaka de hänga pilarnas blad.
Vångarnas ax i lättast dimma
matt de som drivet silver glimma,
ånga så fint i daggigt bad.
Östersjäbrus i aftonens ro
sakta till sömns all nejden lullar.
Rasslande vagn i fjärran rullar.
Råmar i rykande äng en ko.
Hunden i gård bak skymmande vall
gläfsar med ljud så gälla och kjorta,
svagare svarar det längre borta.
Åter ljuder det här ett skall.
Kornknarrns skorrar inne i vång.
Skramlar i löven ett ringlande tjuder.
Bo0rta i byn harmonikan ljuder.
Ren är å korsväg dansen i gång.
Sjungande drager mot sjön ett tåg
ungmör i arm med resliga drängar.
Visan dör hän på strandens ängar,
domnar för brusande Östersjövåg.
+
Gunnar Eddegren:
Weekend i folkhemmet
Praktiska handgrepp är nödvändiga,
t. ex. att öppna en konservburk. En enkel måltid:
lite sill, en smörgås, en sup.
Veva upp grammofonen - Sometimes I'm happy, sometimes I'm blue.
Ett samtal skrapar mot plånet, tanken försöksvis;
upplevelsen, tillvaron midjesmal som en orreforsvas.
Tändstickan slocknar,
svartnar i en solnedgång som jag diktar "arkadiskt skön".
Lördag, helgmålsrigning och ett nästan omärkligt rus.
Praktiska handgrepp är nödvändiga,
t. ex. att pumpa den blåglänsande lättmetallcykeln.
Väloljat glider jag fram genom guds linjalritning
med hästsvansflickan och kartfodralet, Love me or leave me.
Förlåt men jag tänkte på något annat.
Världen är ett lapptäcke, verkligheter och overkligheter.
Olyckan! Solglasögonens döda vinkel -
den snobbiga kyssen mellan A och B. Vad tänkte jag på?
Söndagseftermiddag, dammvågen är tung av sommar.
+
Karl Ragnar Gierow:
Högsommar
Tät som en skorstensskog mot himlen strävar
med bruna kolbar strandens kaveldun.
En fallskärmshoppare i rymden svävar
för julivinden som ett maskrosfjun.
Rågåkern fläktar sig i hettan, gäspar
som en blondin och vräker sig bakut.
En eka kluckar bort, och säven läspar
att dennasommar aldrig skall ta slut.
+
Helmer Grundström
Fiskevisa
Fiska i vikens vatten.
Fiska med bambuspö.
Fiska i juninatten.
Fiska i fiskrik sjö.
Klockan går över elva.
Dunig är metarns säng.
Sommarens vita älva
dansar på dagig äng.
Doften av vildblom strömmar
från sjörövarskatens ö.
Fiska med sagans spö.
+
Nils-Åke Hasselmark
Överantvarda dig
Överlämna dig, med trasiga ving-
spetsar åt det terapeutiska mörkret. Mal,
eller människa? Ofta, som vågor eller flygfän,
förlorar vi den vi älskar och återfinner
en annan identitet drivande svagt över gryningen,
inte olikt en trött fjäril på en vattenyta.
Då är som i sommarmorgonen
när vi inte förmår nämna vår förtvivlan vid namn,
hustaken glittrande, outtydbara, och gatuläggningen
svävar pulserande i luften. Och själen får plötsligt
färg och höjd, men annars ingenting som skiljer
den från världen.
+
Peter Ingestad
Ungdomssommar
Ungdomens gårdar, de hade alla någonting mycket egendomligt att berätta,
men vad det handlade om kunde jag sällan mer än dunkelt ana.
Ingen annan sa något. Jag antar att de ingenting förstod.
Annars var de högröstade. Ibland kände jag mig som en av dem
och de var alla redan på väg att växa upp till alldeles vanliga människor.
På loven hade de roligt, de festade och prövade sin tidiga erotik
och skröt skrattande inför varandra om sina framgångar i olika sammanhang.
Människornas arbeten fortgick. Tiden var aldrig en stilla damm. Den gick runt.
Men själv gick jag uppsläckt av trötthet genom det underbara solskenet
på gatan där enstaka bilar passerade som orden i en minnesvärd dikt
och hörde underliga ting viskande berättas i varje mörk trappuppgång
jag passerade under den sista timmen av min sommarbrevbäringstur för dagen.
Sven Alfons:
Vilar i sommarens driva
Vilar i sommarens driva av nyfallen solsnö.
Fåglar kvittrar och snattrar.
I över havet vattrar. Vinterns minne
isar i svettens revor på kind
ute på hjärtats ö.
Nästan är stiltje. Myggor surrar i solsnår.
Åror långt ute doppar sig dämpat i dröm.
Isfla drier trots allt i sommarens ström.
Långt inne
smuttar smädelsens troll
på liv som trots solen förgår.
+
Görgen Antonsson
En vacker
En vacker sommarsöndagseftermiddag.
En igenslagen bok, som öppnar sig?
Varma kroppar utanför, förbi
och försvinner.
Ett ingenting som inte lter
sig fyllas ens av hemligheter,
dolda i historien, i poesin,
i det som jag vill lära mig.
+
Werner Aspenström:
Bondsyrener
Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de sig ut,
bryter fumligt några kvistar.
+
Karl Asplund:
Svarta fjärilar
De mörka träden susade: se solen!
När nyss du kom den dunkla stigen fram.
Du tyckte fladdret av den lätta kjolen
var som en stråles dans från stam till stam.
Och snåren vaknade ur mörk begrundan
och susade för en osynlig fläkt.
En lock av svarta fjärilar flög undan
för ljuset av din nya sommardräkt.
+
Ragnar Bengtsson:
Den landsflyktige
Varje sommar blåste den doftfyllda nattvinden hit.
På morgonen, när vi lättjefullt andades in den långsamt,
löste den våra minnen, som hand i hand lekt sig fram i oss.
Alltid var sanden alltför brännande, skar fötterna med smärta
som av is eller eld. Vi jagade över den mot det friska vattnet.
Nattens vidn i de gamla fruktträden, dess spel på poppelbladen
var det sista vi hörde före sömnen. Den växte samman
med vår ljuvliga trötthet, med blomdofter, med fars steg.
Och Lasses himmelsol, regndis eller kvällsstjärnor
famnade världens trygghet.
+
Bo Bergman:
Britmässtid
Det är mina dagar dessa sista
brinnande och blåa solskensdar
med en susning som när strängar brista
och en ångest som när ljuset far.
Livet dansar ännu på det dödas
trödkel med förtvivlans gälla mod.
Britmässommarns klarhet såg mig födas.
Britmässommarn har jag i mitt blod.
Sammma lidelse och samma hunger,
samma färg av kylig eld och höst.
Höst och sommar brottas, och det sjunger
dovt om vinterskymning i mitt bröst.
Stanna, glimmande minut och bäva
för ditt fall i tidens gråa hav.
Gula fjärilar i luften sväva.
Gräset gråter på en bortglömd grav.
Men jag går väl än ett slag i ljuset
med en gammal soldröm som är kvar,
och jag lyss väl än ett tag till bruset
från min ungdoms hädanfarna dar.
Dikten, läönge trolös och försvunnen
dyker plötsligt upp ura gatans lar,
och det är som om en återfunnen
älskarinna rörde vid min arm.
Och jag frågar mig, om hon höll av mig
lite mer än blott pånyck och lek
och om det var hon som övergav mig
eller kanske tvärtom jag som svek.
Sångmö, nu i sista Britmässflamman
ser jag alla dina rynkors nät.
Lika mycket. Låt oss vandra samman
ännu några sparda liets fjät.
Frostigt brinner dagen för mitt öga,
mn den brinner dock och den är min,
och min dikt är hos mig och det höga
öppnas, innan mörkret bryter in.
+
Erik Bergqvist
Se sommaren
Se sommaren dra i trädet
förödelsen under var form
Även det stundliga blickandet
kräver och framdriver, hopas i strata
spräcker glaciärer där dt outhärdliuga
susar, baldersbrån vispar grädde i
ögonvrån – det finns alltså lätthet
(vikt), slänter mot försoning
Du backar från trädet, t-banan målar
sin utplåning i speglars förvända film
förmiddagen är bred just här, åt skilda
håll sträcker sig vimplar och läten
+
Albert Ulrik Bååth:
Sydskånsk sommarkväll
Vitt över nejden tystnad och frid.
Dofter, dem äng och åker andas,
samman i dröjande skymning blandas.
Luften är lätt och lugn och blid.
Slaka de hänga pilarnas blad.
Vångarnas ax i lättast dimma
matt de som drivet silver glimma,
ånga så fint i daggigt bad.
Östersjäbrus i aftonens ro
sakta till sömns all nejden lullar.
Rasslande vagn i fjärran rullar.
Råmar i rykande äng en ko.
Hunden i gård bak skymmande vall
gläfsar med ljud så gälla och kjorta,
svagare svarar det längre borta.
Åter ljuder det här ett skall.
Kornknarrns skorrar inne i vång.
Skramlar i löven ett ringlande tjuder.
Bo0rta i byn harmonikan ljuder.
Ren är å korsväg dansen i gång.
Sjungande drager mot sjön ett tåg
ungmör i arm med resliga drängar.
Visan dör hän på strandens ängar,
domnar för brusande Östersjövåg.
+
Gunnar Eddegren:
Weekend i folkhemmet
Praktiska handgrepp är nödvändiga,
t. ex. att öppna en konservburk. En enkel måltid:
lite sill, en smörgås, en sup.
Veva upp grammofonen - Sometimes I'm happy, sometimes I'm blue.
Ett samtal skrapar mot plånet, tanken försöksvis;
upplevelsen, tillvaron midjesmal som en orreforsvas.
Tändstickan slocknar,
svartnar i en solnedgång som jag diktar "arkadiskt skön".
Lördag, helgmålsrigning och ett nästan omärkligt rus.
Praktiska handgrepp är nödvändiga,
t. ex. att pumpa den blåglänsande lättmetallcykeln.
Väloljat glider jag fram genom guds linjalritning
med hästsvansflickan och kartfodralet, Love me or leave me.
Förlåt men jag tänkte på något annat.
Världen är ett lapptäcke, verkligheter och overkligheter.
Olyckan! Solglasögonens döda vinkel -
den snobbiga kyssen mellan A och B. Vad tänkte jag på?
Söndagseftermiddag, dammvågen är tung av sommar.
+
Karl Ragnar Gierow:
Högsommar
Tät som en skorstensskog mot himlen strävar
med bruna kolbar strandens kaveldun.
En fallskärmshoppare i rymden svävar
för julivinden som ett maskrosfjun.
Rågåkern fläktar sig i hettan, gäspar
som en blondin och vräker sig bakut.
En eka kluckar bort, och säven läspar
att dennasommar aldrig skall ta slut.
+
Helmer Grundström
Fiskevisa
Fiska i vikens vatten.
Fiska med bambuspö.
Fiska i juninatten.
Fiska i fiskrik sjö.
Klockan går över elva.
Dunig är metarns säng.
Sommarens vita älva
dansar på dagig äng.
Doften av vildblom strömmar
från sjörövarskatens ö.
Fiska med sagans spö.
+
Nils-Åke Hasselmark
Överantvarda dig
Överlämna dig, med trasiga ving-
spetsar åt det terapeutiska mörkret. Mal,
eller människa? Ofta, som vågor eller flygfän,
förlorar vi den vi älskar och återfinner
en annan identitet drivande svagt över gryningen,
inte olikt en trött fjäril på en vattenyta.
Då är som i sommarmorgonen
när vi inte förmår nämna vår förtvivlan vid namn,
hustaken glittrande, outtydbara, och gatuläggningen
svävar pulserande i luften. Och själen får plötsligt
färg och höjd, men annars ingenting som skiljer
den från världen.
+
Peter Ingestad
Ungdomssommar
Ungdomens gårdar, de hade alla någonting mycket egendomligt att berätta,
men vad det handlade om kunde jag sällan mer än dunkelt ana.
Ingen annan sa något. Jag antar att de ingenting förstod.
Annars var de högröstade. Ibland kände jag mig som en av dem
och de var alla redan på väg att växa upp till alldeles vanliga människor.
På loven hade de roligt, de festade och prövade sin tidiga erotik
och skröt skrattande inför varandra om sina framgångar i olika sammanhang.
Människornas arbeten fortgick. Tiden var aldrig en stilla damm. Den gick runt.
Men själv gick jag uppsläckt av trötthet genom det underbara solskenet
på gatan där enstaka bilar passerade som orden i en minnesvärd dikt
och hörde underliga ting viskande berättas i varje mörk trappuppgång
jag passerade under den sista timmen av min sommarbrevbäringstur för dagen.
fick man inte skriva här?
