Dikter om sommaren

August Strindberg

LÖRDAGSKVÄLL

Vinden vilar, viken ligger som en spegel,
kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.
Oxarna bli släppta ut i gröna hagen,
allting rustar sig till vilodagen.

Morkullsträcket drager över skogen,
drängen spelar dragklaver vid logen,
förstukvisten sopas, gården krattas,
trädgårdssängar vattnas och syrener skattas.

På rabatten ligga barnens dockor
under brokiga tulpaners klockor.
Bolln i gräset lagt sig i skym unnan,
och trumpeten drunknat uti vattentunnan.

Gröna luckor äro redan slutna,
låsen stängda, reglar skjutna,
frun går själv och släcker sista ljuset,
snart i drömmar sover hela huset.

Ljumma juninatten slumrar stilla,
still står gårdens nötta vädervilla,
men i stranden ännu havet gormar;
det är bara dyningar från veckans stormar.


Arvid Mörne

SOMMARPSALM

Var glad, min själ, åt ängen,
som blommar av Guds nåd
med kransar av den blå viol
och mången gyllne våd!
I dag är lätt att vandra
längs daggbegjuten ren
och låta hjärtat blomma i
det stora sommarsken.

Var glad, min själ, åt svalorna
i pilsnabb morgonflykt!
Kanhända Gud för flyktens skull
sin höga värld har byggt.
Kanske en vinge bara
jag för som minne med,
när mörkret böljar och den sol
jag här har ägt gått ned.

Var glad, min själ, åt stunden,
då blank är morgonskyn
och juli smyckar med sin bård
av vildros ängens bryn!
I dag är lätt att vandra.
I dag är vinden len.
Och hjärtats öken blommar i
det stora sommarsken.


Bertel Gripenberg

JUNINATT

Så mörk stod furuskogens rand
omkring orörlig sjö,
där getporsblom på fuktig strand
stod vit som kvarglömd snö.

I mattgult dunkel dagen dog
en ljudlös juninatt.
En lom sin silverstrimma drog
på sjö, som blänkte matt.

Ej viskade en vind i skog,
ej steg en rök mot sky,
ej minsta våg mot stranden slog
och blekt var månens ny.

Det var en stund, då tidens flykt
ett ögonblick stod still,
ett ögonblick som skönt och skyggt
jag länge minnas vill.


Edith Södergran

SKOGSSJÖN

Jag var allena på solig strand
vid skogens blekblå sjö,
på himlen flöt ett enda moln
och på vattnet en enda ö.
Den mogna sommarens sötma dröp
i pärlor från varje träd
och i mitt öppnade hjärta rann
en liten droppe ned.

NOCTURNE

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.


Gunnar Mascoll Silfverstolpe

SLUT PÅ SOMMARLOVET

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runt omkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

Sonja Åkesson

SOMMARRÄKNING

Björkar och aspar
och rönnar och ekar
och tallar och granar
och prästkragar och blåklockor
och hundlokor och hallonsnår
och rödklöver och vitklöver
och rödplister och vitplister
och gulplister och gulmåra
och ormbunkar och stenrösen
och brännässlor och kattungar
och kattmammor och fågelskrov
och sprayolja och papiljotter
och solsnibbar och fläsksvålar
och plasthinkar och ljungtuvor
och kalvhagen och kohagen
och hästhagen och hasp på grinden
och dikesrenen och sura bonden
och veteåkern och rågåkern
och havreåkern och kornåkern
och krusbärsbuskar och vinbärsbuskar
och falu rödfärg och snickarglädje
och spridda skurar och maskrosbollar
och snok hos grannens och malörtstånd
och glädjebägarn och ljus på bordet
och faderalla och utsupet
och diskussioner och ta mej faen
och idiotiskt (och utsupet)
och rakt åt helvete
och Rätt och Fel
och Liv och Död
och bakom knuten (och brännässlor)
och tröstostmacka och bilpläden
och drömjämmer och opp och spöka
och morronkvisten och vita skänken
och lavoaren och primusköket
och tomma pavan och luftmadrassen
och ottomanen och utdragssoffan
och Lassemannen och Pelleplutten
och Salta Biten och Stinastintan
och Eskil Johansson
och Inga Johansson
och grabben Klintberg och Siv Lundén
(tralalalala).

Harry Martinson

JUNINATTEN

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.


Jarl Hemmer

SPEGLING

Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden,
mitt i spegeln står jag på en klippas röda block.
Mil på mil av stillhet. Blott någonstans från vidden
kluckar som en klocka ett ensligt fågellock.

Morgon, hur omätligt du breder mot mig famnen,
badar mina tankar i ditt blåa reningsdop!
Jag vill simma ut i de vita sommarmolnen
som tindra där himlen och havet flyta hop.

Kluvna vågen viskar och porlar i mitt öra,
djupet andas rusande svalka mot min hud.
Ser jag mig tillbaka - ett glittersläp av bubblor
brinner över spegeln och brister utan ljud.

Fråga icke rymden hur länge skenet varar,
fråga icke vågen vad djupets gud befallt.
Simma, simma ut i de vita sommarmolnen!
Allting är en spegling, och speglingen är allt.

Arvid Mörne

JULINATT PÅ ÖN

Skogssus, fågelsång och mänskoröster
äger solfylld dag.
I den lugna julinatten talar
endast havets dyningsslag.

Läderlappen jagar. Lysmaskhonan
invid vägens kant
pryder slagna ängens dräkt av skymning
med en grönvit diamant.

Sina stumma, skygga hjordar driver
moder natt i vall.
Tröga sniglar, flinka igelkottar,
snokarna i svedens fall

över ljumma marker ljudlöst glida.
Dunklet slukar tid och rum.
Endast havets djupa stämma talar,
när en dyning bryts i skum.

Gunnar Lundin

Het dag
tjära och hägg
solreflexer i fjärran
svårt att andas och ögona kroppen
men tjära och hägg vid fläktande vatten
svett svårt att minnas det ljusa
men sommardag är som fötter i hav
fläktande, sol och rinnande tjära

Tom Hedlund

SOMMARNÖJE

Båtarnas vågklatschar, cyklar
som rullar förbi i gruset, strandsorl,
sekatörklipp, gräsklippare,

en sky av irrläror
för den som inte tror sina förfomar
utbytbara.

Rösterna så klara
som vore de verkliga,
grenen med blommor

så övertygande
som vore den fäst vid en stam,
husen så illusoriska

som funnes de
på riktigt;
bara månen, som lägger sin gata

ut över sundet
avslöjar att allt är en illusion
och som sådan

verkligare än allt annat.

Anders Österling

Sommarstycke

De komma körande från Skurupstrakten
med barn och blomma, tio vagnar fulla.
och skogens rådjur dansa bort vid takten
av många hjul som majestätiskt rulla.
Det gröna tivoli till välkomst flaggar,
som i ett guldmoln kuska de förbi mig,
och allra sist i kavalkaden vaggar
en charabang med töser - nej håll i mig!

Hör deras tungomål, det välbetänkta,
som sådan rundlighet och rytm behöver,
att innan flickan hinner med sitt kränkta
förbud mot kyssande - är kyssen över!
De glamma trögt, men deras friska munnar
ha den arom som så förtroligt minner
om äppelskuggade gedigna brunnar
i sommarbyar där idyllen spinner.

De hoppa ned och börja strax att damma
sitt ljusa kjorteltyg och vecken släta,
och stå där sedan mycket allvarsamma
av giltig grund, ty nu skall Skurup äta.
Där sitter mannarna och se högtidligt
rakt genom suparnas kristall det gröna,
och av naturen dyrkas obestridligt
med djup andäktighet det ätligt sköna.
Men sedan dansar sista charabangen
med käcka ögonkast och varma halsar -
giv akt på fötterna, giv akt på klangen
av bra skomakardon då Skurup valsar!

I sävligt rosa dalar junisolen,
och en och annan av de gamla blunda,
hör stararna från vassen, hör fiolen -
allt blir så främmande, så annorlunda.
I halvsömn hästarna vid lidret stampa,
när månens fläckar över gräset dugga.
Snart skånska skogen av dess andelampa
försilvrad står - och se, i snårens skugga
går Eros själv med bokelöv till mössa
och skjuter mästerskott med tollebössa.

Samuel Taylor Coleridge

Inscription

For a fountain on a heath

This sycamore, oft musical vith bees,-
Such tents the Patriarchs loved! O long unharmed
May all its aged boughs o'er - canopy
The small round basin, with this jutting stone
Keeps pure from falling leaves! Long may the Spring,
Quietly as a sleeping infant's breath,
Send up cold waters to the traveller
With soft and even pulse! Nor ever cease
Yon tiny cone of sand its soundless dance,
Which at the bottom, like a Fairy's page,
As merry and no taller, dances still,
Nor wrinkles the smooth surface of the Fount.
Here twilight is and coolness: here is moss,
A soft seat, and a deep and ample shade.
Thou may'st toil far and find no second tree.
Drink, Pilgrim, here; Here rest! and if thy heart
Be innocent, here shalt thou refresh
Thy spirit, listening to some gentle sound,
Or passing gale or hum of murmuring bees!

Undrar om någon har den här i svensk översättning? Tyckte bättre om den i översättning men kan inte hitta boken där den fanns, var nog en antologi.

Anders Österlings tolkning:

Tack! Vilket kort och hårt ord - "Tack". Finns det inget bättre sätt att uttrycka tacksamhet på svenska än - "Tack!"? Tusen tack? Inte mycket bättre! Tack miljoners gånger? Bättre men tycker det låter mest skämtsamt.

I alla fall, tack så mycket. Den här underbara dikten har förföljt mig i veckor nu, mindes delvis - och felaktigt också - delar av den, som: "O fylld av bin är denna sykomor" och "Och aldrig slute den fina..." vad? Och "som lustigt lätt och liten". Dikten bara förföljde mig. VILLE läsa den. Letade i mitt magra förråd av antologier - nej. Och 1)kom inte ihåg titeln, tänkte kanske "Ode till en sykamor?". Hade för mig att sykomor ingick i titeln. 2) Kom inte ihåg FÖRFATTAREN heller! Alltså helt ställd.

Än en gång tack, miljoners gånger!

Tillägg:

Hittade författaren och dikten, fast på engelska, till slut när jag lånade Coleridge (ville läsa Kubla Khan).

Gustaf Fröding, En morgondröm