Jag tror att jag har aspergers syndrom.

Jo det är så att jag den senaste tiden börjat misstänka kraftigt att jag har aspergers syndrom och att jag förmodligen har haft det hela livet utan att jag eller någon har reflekterat över det tidigare.

Det som är grundläggande för min misstanke är att jag har ett absolut nollställt socialliv och har haft det så sedan ca 16-17 års ålder. Det har blivit värre med åldern. Jag har sedan 18-årsåldern fram till nu visserligen haft en flickvän,men det har spruckit nu pga mina sociala problem. Jag har inte ens varit medveten om mina problem utan bara kört på i mitt gamla invanda, trygga spår. Det har ju självklart tagit knäcken på min flickvän.

Då jag var barn var jag ett riktigt yrväder som inte var still en enda stund. Det var fullt ös hela tiden. Folk sa att "ja, men han blir förmodligen lugnare då han blir stor". Jag kunde göra konstiga saker som ingen annan unge skulle göra. Vad det är för saker vill jag inte säga här eftersom det är alldeles för avslöjande för de som känner till det.
Andra barn sov middag, men det gjorde inte jag, för jag var alldeles för rastlös för det. Och att få mig i säng på kvällarna var inte det lättaste.
Jag var inget problembarn det var jag absolut inte,men jag var vild och hela tiden på gång. Det här är inget konstigt egentligen, men ser man sen hur mitt liv har utvecklat sig så ser man mönster.

Jag hade kompisar under hela grundskolan (1:an-6:an) och var accepterad, jag hade en plats i gemenskapen så att säga. Grejen var det att det var aldrig jag som tog kontakt med dessa "kompisar" utan det var alltid de som ringde mig. Att ringa nån annan fanns inte på min karta. Det intresserade mig inte tillräckligt. Det ledde ju tillslut till att folk slutade ringa mig och jag hade ingen att umgås med, helt naturligt och jag sörjde det inte. Det är det som stör mig mest. Att jag inte brydde mig i det sociala samspelet.
En gång då jag hade en kompis hemma hos mig så krockade det med mitt specialintresse Stryktipset (jag var typ 12 år). Så jag totalignorerade honom och bara satt och kollade på tipset för mig själv. Så jävla sjukt då man tänker på det. Den händelsen beskriver väldigt bra hur ointresserad jag var av social gemenskap.
Sedan gillade jag att göra scheman för vad jag skulle göra på dagarna och när jag skulle göra det. Jag trivdes med att ha ett ordnat schema för när jag skulle rita, spela fotboll, kolla på tv osv.....Ett inrutat mönster helt enkelt.
Jag mådde skitbra då jag var liten inget snack om det. Jag saknade ingenting trots mina sociala problem. Jag var och är fortfarande en grymt positiv människa.

Sedan började jag högstadiet och då började mina sociala problem visa sig ordentligt då man kom in i puberteten. Mina klasskamrater började utvecklas och bry sig mer om sitt utseende och intressera sig mer för det motsatta könet. Detta hängde jag inte med på. Jag fortsatte köra med mina barnkläder ända till jag började nian. Jag var totalt obrydd och jag förstod inte alls vad den nya omställningen berodde på. Klasskompisarna blev helt plötsligt väldigt tuffa i sina attityder och jag hängde inte alls med på detta. Jag förstod inte alls varför vissa nästan helt ändrade sina personligheter på ett ögonblick. (Det förstår jag fortfarande inte ska tilläggas )

I nian började jag komma ifatt något. Och sedan då gymnasiet startade så påbörjade jag det som de flesta andra hade påbörjat redan på mellanstadiet, att bry sig om sitt utseende. Nu började jag också känna ett behov av att träffa tjejer och komma ut och träffa folk.
Jag gjorde en utveckling från 16 års ålder till 18 års ålder, där jag tog igen mycket av det som jag åsidosatt tidigare, med kompisar gå på krogen, fester, tjejer osv. Jag var dock fortfarande extremt begränsad i mitt sociala samspel med människor.

Efter 18 års ålder träffade jag då som sagt en tjej och det ledde till att jag slappnade av. Helt plötsligt kändes det som att jag hade allt jag behövde och jag blev bara mer och mer asocial. Steget från gymnasiet ut till vuxenlivet var också väldigt tufft. Jag gick från en väl inrutad vardag till en tillvaro där jag helt plötsligt skulle fixa allt själv.Jag måste inse för mig själv nu att jag inte har klarat av det. Jag gick in i väggen med körtelproblem och mådde skitdåligt ett tag men fortsatte kämpa på och har fortsatt hela tiden. Dock har jag nu kommit till en punkt - då jag förlorat min flickvän på grund av mina sociala problem - där jag nu inser att jag har så pass stora problem att det är direkt skadligt för mig själv och andra. Jag kommer nog aldrig att kunna ha ett förhållande eller vänskapsrelation igen om jag inte går till botten med det här.

Det är just den där sociala likgiltigheten som jag bara avskyr. Att min hjärna har bestämt sig för att sociala kontakter inte är intressant. Innerst inne vill jag ju ha ett fungerande socialt liv med allt vad det innebär. Jag har tidigare funderat på om jag har social fobi, men jag är inte rädd i den bemärkelsen att det skulle röra sig om en fobi. Det är helt enkelt min tafatthet som ställer det.
Det är tomt i skallen, då jag ska agera socialt.
Det går bra att prata med en människa i taget, men aldrig två eller tre samtidigt. Jag har heller inga problem med första kontakten med en ny människa. Det är först då man ska bryta den där isen som jag bara inte pallar längre. Det går bara inte. Jag har bara lyckats bryta isen med ett ytterst fåtal människor i mitt liv. Jag är helt värdelös på vanligt hederligt skitsnack. Allting jag säger måste innehålla någon form av fakta, information. Annars är allt bara en enda röra. Jag har ett stort behov av struktur och ordning. Sedan har jag många tics för mig. Ska knäppa med fingrarna, vissla, trumma och såna där allmänt störande ovanor.

Mitt liv i dag ser ut som så att jag bor fortfarande hemma, är 25 år, studerar(har efter fyra års vånda och kämpaglöd skrapat ihop 55 högskolepoäng). Jag har inget särskilt liv överhuvudtaget, inga fritidsaktiviteter, usel ekonomi. Vissa perioder har jag haft noll kronor i inkomst i som längst 1-2 år i sträck då jag levt på ingenting egentligen, så jag är extremt understimulerad. För några dagar sedan, för att nämna ett exempel köpte jag mina första byxor på 3-4 år. Det senaste åren 2004-2006 måste jag säga är borta ur mitt medvetande. De har hänt så lite så jag knappt minns någonting från de åren.
Att min flickvän stått ut med mig är ett under i sig egentligen.

Till min fördel hör att jag faktiskt är medveten om en jävla massa. Är man medveten om ett problem så borde det finnas en möjlighet att åtgärda problemen. Jag tycker att jag är helt klar i skallen så jag har inga begränsningar i min tankeverksamhet. Det är också det som gör att jag aldrig har slutat ge upp. Jag vill verkligen få bukt med det här, men jag undrar om jag kan göra det utan specialisthjälp. Jag har aldrig varit hos någon psykolog eller liknande. Jag har haft samma utgångsläge som alla andra människor.
Jag har i allafall nu de senaste 2 veckorna gjort en stor ommöblering av min vardag med inriktning på det sociala, så jag hoppas att det ska ge resultat på något sätt. Men jag är samtidigt medveten om att jag när som helst kan säcka ihop och vara tillbaka på ruta ett igen. Allt handlar om motivation. Jag måste se resultat på det jobb jag lägger ner. Än så länge känns det över förväntan trots allt, känner mig mycket stabilare än tidigare. Men jag har inte på långa vägar löst mina sociala problem än, det är långt dit.

Jag måste sluta nu. Jag har givetvis missat en väldig massa i min beskrivning, man kan inte få med allt.

Är det aspergers syndrom det här? Är det nån som känner igen sig? Bör jag söka hjälp? Och hur gör jag det isåfall? Jag har redan kontaktat psykiatrin för 3-4 månader sedan, men de har inte svarat än.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver.

Själv har jag gått hos psykolog och hon trodde att jag kunde ha asberger, men för att få det bekräftat måste man göra en ganska omfattande utredning och det orkade inte jag med. Huvudsaken är att jag själv vet hur jag fungerar.

Jag hade kontaktat närmsta vårdcentral. Där kan du få prata med en psykolog. Det kan ta lite tid om man inte är mer allvarligt sjuk. För mig tog det ca 2 månader, men under tiden fick jag antidepressiva medel utskrivet av en läkare. Psykologen kan säkert ge dig en ganska bra diagnos, men om du vill göra en mer omfattande utredning måste man vidare till psyket. Psykologen kan skriva remiss till psyket, men som jag förstod det var det lång kötid för att komma dit, men det kan säkert skifta beroende på var man bor i landet.

Men som sagt, kontakta din Vårdcentral på måndag, så får du prata med en läkare. Det gör mycket att bara få prata lite om sina problem och dessutom får man ofta nytt hopp när man börjar på något nytt.

Känner likadant som TS men jag vet inte om jag heller har asbergers.. Jag har varit social förut det senaste året bara har jag slutat vara social, folk tycker jag är konstig säger dem, jag har slutat vara rolig som alla tyckte att jag var förut osv..
Jag bryr och har alltid brytt mig om utseendet jag har haft massor tjejer, men aja jag vet inte.. gillar iaf inte struktur!

Jag har förstående för dig, för jag delar till viss del dina problem dagligen.
jag misstänker att min pojkvän har aspergers också,
han har samma beteendemönster som du och det är plågsamt för honom och
för mig som flickvän att bära på.

det är otroligt jobbigt eftersom han själv precis som du förstår problemet men
vet inte hur han ska gå till väga. hans mest utmärkande drag för misstankar
är hans tillbakadragna, iakttagande och nervösa kroppsspråk (tics då han knäpper med fingrar)
han har svårt för ögonkontakter och kan heller inte öppna sig socialt i "för stor" påfrestning.
han har faktiskt i helt egna ord uttryckt sig precis som du gör; att han aldrig kan prata "kallprat" utan
måste känna att han tillför samtalet någon form av viktighet.
han är också precis som du i övre 20 års-åldern, innesluten och känner att han inte gjort någon
nytta senaste åren och han uppfattas av mig som väldigt "anti-driven", omogen och motivationslös.

jag har varit tillsammans med honom i snart 2 år och det har varit en kamp på många sätt och vis eftersom jag har i princip fått lära mig hur han fungerar, vad han tänker och nästan tvingat honom att ständigt dela med sig av sin tillvaro och hans tankar för att jag själv ska känna trygghet (kanske inte är rätt, men..) jag bad honom iallafall att kontakta psykolog i morse. det är ett måste för han själv främst, och för mig och oss. annars står jag inte ut mer, för precis som du beskriver är det oerhört tungt för en partner till en person med dessa problem att stå ut länge om denne inte söker hjälp/stöd någon annanstans. jag tycker verkligen att det är viktigt inte bara för en själv utan för att ens partner ska känna att det finns förklaring bakom det man inte förstår. upplysning är a och o, tror det gäller alla syndrom men speciellt det här beteendemönstet då vi nu bara misstänker att det är aspergers.

nu till dig; oavsett hur grava "symptom" man har är det oerhört starkt att inse att man inte är lycklig med situationen, att man vill bli upplyst och ändra på sättet man ser på sig själv och omvärlden. skitbra, du har redan en bra början. om du misstänker att du har aspergers bör du gå till psykolog om det. det kommer inte vara över efter ett besök, utan förbered dig på kontinuerlig utvärdering, studier och samtal med läkare och psykolog. det är viktigt annars mår du sämre eller gräver ner dig i ångest. jag hoppas verkligen att du mår bättre snart, eller ja, får inte tro det värsta, men att du får reda på vad som skapar det här för dig <3

ja, du skulle kunna vara aspie, kanske tom ha a-typisk autism.
nu var det ju ett tag sen du skapade tråden, har du kommit någon vart än?

jag gjorde som så att jag först läste allt om aspergers jag kunde komma över. sen ringde jag upp öppenpsyk å krävde att få en neuropsykologisk utredning.
vet inte var i landet du bor, har hör att det tar olika lång tid i olika län, men jag satt iaf med min diagnos på papper ungefär 3 månader senare.

det är skönt att ha en utredning gjord, då kan man börja förstå varför man har dom svårigheter (å fördelar för den delen) man har. så får man kontakt med habiliteringen oxå å dom kan få en att förstå å lära sig ännu mer. det var ett uppvaknande utan dess like att gå på deras lilla "kurs" å dom rabblade upp sak efter sak som jag kände igen så jävla väl å trott jag var helt ensam om.

så lycka till